I en tid när också lyriken har blivit alltmer extrovert, expansiv och kanske också effektsökande, är det befriande att fördjupa sig i ett författarskap som Matilda Södergrans. Hennes är ett komprimerat språk som borrar djupt inåt och nedåt och vars noggrant utmejslade och överraskande bilder öppnar upp nya förståelsehorisonter. I det avseendet står Södergran fast förankrad i en finlandssvenska poetisk tradition som sträcker sig ända tillbaka till den avlägsna släktingen Edith Södergrans poesi. Hos Matilda Södergran finns en lyrisk koncentration som kan uppfattas som lite otidsenlig, och hon förefaller ha få likheter med andra finlandssvenska lyriker som språkmaterialisterna Agneta Enckell och Ralf Andtbacka eller den ständigt lika utmanande experimentalisten Catharina Gripenberg.
Matilda Södergran, sedan flera år bosatt i Sverige, föddes 1987 i Fastlandsfinlands svenskspråkiga kärnområde, den lilla kommunen Korsnäs, knappt en timme sydväst om Vasa. Debuten 2008 med Hon drar ådrorna ur (Schildts förlag) var följden av att hon hade tilldelats första pris i Arvid Mörne-tävlingen ett par år tidigare, en återkommande tävling för unga skribenter som anordnas av Svenska folkskolans vänner. Den omtalade debuten genomsyras, precis som uppföljarna Deliranten från 2009 och Maror (ett sätt åt dig) från 2012, av ett undertryckt eller explicit våld och en påträngande och påfrestande kroppslig erfarenhet, inte sällan med födandet som återkommande motiv. Sålunda heter det i debuten att jaget ”skulle föredra att föda honom med munnen länge, långsamt / genom spruckna mungipor”, och senare: ”Sen han på golvet, moderkakan tung i munhålan, / födelseblodet som skingrar mina smakupplevelser.” I en dikt i Maror beskrivs hur ”ansiktena blästrades och blödde som bark”. Längre fram i samma dikt tränger våldet fram i en hemtrevlig miljö: ”Småbröden, vetekransarna, örfilarna låg i smulor runtomkring dem.”
Också i den senaste diktsamlingen, som bär den tankeväckande titeln Överlevorna (2018), finns våldet kvar. I en stark minnesbild heter det:
Klär skönheten oss ens?
Det låter sig inte omtalas:
den öppna transportenav flådda blårävar framför skolbussen,
i just vinterljuset, under pälsningen.
Södergran har förvisso aldrig varit en särskilt mångordig poet, men i Överlevarna uppnår hon en koncentration som kan förnimmas på diktsamlingens samtliga plan. Dikterna, fördelade på sammanlagt 115 sidor, är med få undantag som mest fyra eller fem rader långa. Många är så korta som två eller tre rader och några enstaka nöjer sig med bara en rad. Hela diktsamlingen består alltså av kanske inte mer än 2000 ord, sammanlagt alltså fyra eller fem A4-sidor.
Bland dessa ord är det en handfull som återkommer. Hon har själv kommenterat sin metod i en intervju i Svenska Dagbladet 2016, där hon beskrivs som en av Sveriges tjugo viktigaste unga poeter: ”En dikt kan ofta likna en efterhängsen tanke. För varje upprepning sker en liten förskjutning. Den är aldrig sig själv lik.” En del av dessa ord och fraser har sedan modernismens dagar blivit något av lyrisk stapelvara. Jag tänker på sådana bilder som konstrueras omkring orden ansikte och mask, ögon och ögonlock, mun och läppar. Det är nästan som ett maskineri sätts igång när den vane poesiläsaren stöter på dessa bilder, ett maskineri som inte befrämjar meningsskapande i något mer kreativt hänseende. Hos Södergran kan det heta: ”Bakom ögat ännu ett öga som vill fram” eller: ”Det vanskliga ansiktsdragets genomsläpplighet”. Här nickar man till för ett ögonblick i väntan på större poetiska utmaningar.
Som tur är slipper man vänta länge. Här och var lyckas hon, tack vare sin underfundiga humor, att blåsa liv i dessa gamla slitna bilder, som i följande exempel där både ögon och ansikten förekommer: ”Så sätter vi ögonen som sättpotatis i varandras ansikten. / Alldeles enkelt trycker vi ned dem fingerdjupt” . Annars är det ett stort mått av lekfullhet som genomsyrar Södergrans språkarbete i Överlevorna. Det är ett arbete som i hög grad går ut på att testa språkets ”bärkraft” för att låna ett uttryck från en av dikterna. Det kan handla om vad vi gör med ljuden – ”Rår och rår med de många r:ens urvattning” – eller med våra språkliga formler – ”Det går inte att / ge någon annan till tåls”. På några ställen slår Södergran helt enkelt fast: ”Det heter så”. Konstaterandet slår på en gång undan fötterna för det poetiska skapandet och blottlägger dess grundläggande villkor, det gemensamma språket. Detta blir tydligt på ett nästan löjligt, men i den meningen också otroligt befriande sätt. ”Det heter så.”
Koncentrationens konst hos Södergran finns också i allra högsta grad närvarande i bokens tematik, en som antyds redan av titeln. Överlevorna tycks, som Ulf Karl Olov Nilsson påpekat i sin recension av boken i Göteborgs Posten, vara en sammansmältning av överlevande och kvarlevor. Det som är kvar i den här boken är till syvende och sist det lilla, det oansenliga och betydelselösa. I en dubbeldikt, fördelad över ett uppslag, skriver Södergran: ”Om vi hämtar kraft ur något som förminskats, / som redan utsatts för, // utnämnts till, det lilla. / Om vi hämtar kraft ur något som är mindre än kraften”. Formuleringar som rör det lilla återkommer gång på gång i samlingen: ”Det lilla, det allra minsta, rår vi inte för”, heter det bland annat. Det är de små obetydliga rester som blir kvar efter förlusten: minnen, tingen, spåren. Det kan vara ”gläntan med getpors öppen som ett fat” som syns ”om jag vänder mig om mot det jag lämnat”. Det kan vara de ”utspottade druvkärnorna på soffbordet”. Det är mot den här punkten, försvinnande nära sitt eget försvinnande in i obetydligheten, som den Södergranska dikten rör sig: ”Pyttelilla erfarenhet. / Tålamodets kära besvär”.