Högre tänkande?

Kråka i färd med att ordna lunch

Av LARS HERTZBERG

I tidskriften Current Biology (augusti 2007) rapporterades det om förslagna kaledoniska kråkor (Corvus moneduloides) – enligt referat i Hufvudstadsbladet 25.4.2010:

”Fåglarna hissade först upp en kort pinne genom att dra i ett snöre, sedan använde de den för att lirka fram en längre pinne ur en låda med galler och med hjälp av denna långa pinne petade fåglarna slutligen fram den svårtillgängliga maten.”

Enligt forskaren Alex Taylor visar detta att kråkorna har förmåga till högre tänkande trots sin begränsade hjärnvolym. Kråkorna hade helt enkelt klarat av en uppgift som de inte borde ha klarat av.

Resultatet kritiserades av andra forskare, som hävdade att kråkorna helt enkelt hade lärt sig att associera pinnar med mat, men Taylor menade att han kunde utesluta inlärning, och att experimentet stödde hypotesen att kråkorna kunde räkna ut hur de skulle gå till väga.

Debatten är intressant för att den visar att vi är benägna att passa in människors och djurs förmågor i färdiga kategorier. Om ett djur eller en människa klarar av en uppgift där lösningen inte ter sig uppenbar, tänker man sig att det bara kan finnas tre förklaringar: ”instinkt”, ”inlärning” eller ”högre tänkande”.

I detta fall verkade det uteslutet att lösningen kunde basera sig på instinkt, alltså måste det röra sig om inlärning eller högre tänkande. Men högre tänkande har hittills ansetts förbehållet människor (och enligt vissas åsikt schimpanser). Därför ter sig Taylors rön sensationellt.

Himlen eller jorden? Platon och Aristoteles på Rafaels "Skolan i Aten"

Begreppet ”högre tänkande” är i själva verket obskyrt. Avser det en neurologisk process av något särskilt slag? Begreppet verkar vara förbundet med traditionella föreställningar om människans unika kapaciteter, men ur neurologins perspektiv finns det knappast några ”högre” eller ”unika” processer. På sin höjd finns det gradskillnader mellan processer av olika komplikationsgrad.

Föreställningen om ett ”högre tänkande” verkar innehålla reminiscenser från en dualistisk människosyn, enligt vilken människan bär på en unik själ som inte är bunden av naturlagarna.

(Idén om ett högre tänkande bottnar kanske i det faktum att människor har förmågan att formulera sina slutledningar verbalt. Det är lockande att föreställa sig att dessa slutledningar måste ha en motsvarighet i processer i hjärnan.)

Hela resonemanget har starka aprioristiska drag (dvs. man sluter sig till hur det ”måste” vara utan att pröva sina antaganden mot empirisk evidens). Det här visar sig också i det sätt på vilket man skiljer mellan problem där lösningen ter sig uppenbar och problem som antas kräva högre kapaciteter.

Att använda en pinne antas gå av sig själv, två pinnar och ett snöre kräver ett högre tänkande. Hur vet vi det? Vad vet vi om hur problemet ter sig ur kråkans synvinkel? Varför skulle inte kråkan direkt kunna “se” lösningen också i det senare fallet?

Här kan man jämföra med det bryderi som vissa s.k. idiots savants ställt forskarna inför. Det finns t.ex. personer med Aspergers syndrom som har förmågan att ange veckodagen för något datum i framtiden, utföra multiplikationer med flersiffriga tal eller identifiera primtal betydligt snabbare än en dator.

Den här förmågan ter sig helt oförklarlig om man utgår från att problemen bara kan lösas genom en uträkning. Men detta är ett aprioristiskt antagande, och alltså godtyckligt.

Hur vore det att föreställa sig att vissa individer helt enkelt har en längre utvecklad förmåga att ”se” lösningen på vissa matematiska problem?

_________

Kommentera: