Under det senaste dygnet har vi haft huset fullt av övernattande gäster, så många att vi själva tvingats ner i underjorden, likt fiskarfamiljerna i Bohuslän som flyttade ner i källaren när resten av huset invaderades av sommarstockholmare. Inte riktigt utsövda tar vi farväl av fem holländare, två linköpingsbor och två engelsmän, och sover sedan åter i vår vanliga säng. Jag ser fram emot att utvilad få vakna upp till en solig sommardag.
Solen strålar, men jag är föga utsövd, de sista drömbilderna förföljer mig: jag står mitt emot en imposant figur, kort i rocken som han dock fyller ut så att hela gestalten får något kompakt pykniskt över sig, och hans ansiktsfärg har en dragning åt det smutsgula. Jag vet genast vem det är och konverserar honom på min bästa tyska som flyter fritt och ohämmat, i drömmen är allt möjligt. Fast det plågar mig att inte veta med vilken titel jag ska tilltala den vördnadsvärde: Geheimerat, duger det?
Det är Goethe jag har framför mig, men jag hinner inte säga något tänkvärt för titanen att fundera över eftersom jag samtidigt försöker fösa undan en snorunge som störande kretsar kring oss – det är säkert det holländska parets sura tonårsdöttrar i annan inkarnation. Och så lämnar jag motvilligt drömmen utan att ha tagit ett formellt farväl. Auf Wiedersehen hade kanske varit lämpligt om han dyker upp i natt igen. Varför just han som jag inte läst på länge? Fast framför mig bland alla andra onödiga böcker står två danska volymer om Wolfgang Goethe, så familjärt kallade Georg Brandes honom 1915. Och bakom mig hänger tjecken Jiri Svengsbirs vackra porträtt i mezzotint, inköpt för en billig peng i Prag för många år sedan. Vitt hårsvall, kraftig näsa, karakteristisk profil. Riktigt så framträdde han inte i min dröm, mera som den åldrade diktaren som på nytt uppsöker den plats i bergen där han en gång ristade in sin Wanderers Nachtlied i fönsterrutan.
Den stunden är fångad på en 1800-talslitografi som jag har undanstoppad någonstans, tryckt på den berömda Hanfstaengelska officinen i München. Ernst, sonen i den firman blev under en tid Hitlers pressekreterare och skrev en underhållande bok där mycket är skryt och skrävel men som blev till stor nytta för Richard Hughes när han skrev sina båda sista romaner, förlagda till bland annat Bayern 1923 och elva år framöver. Triggades min dröm av det bildminnet, i en kompensatorisk längtan efter lugn och ro: Über allen Gipflen ist Ruh… Nej, jag försökte nog bara ta upp tävlan med den försynte adjunkten Örtstedt, Hjalmar Gullbergs ensamstående bildade herre som somnar över en tankediger bok av Kant och drömmer om att han får ett paket från filosofen i Königsberg. Innehåll: DAS DING AN SICH. Han vågar inte öppna det, ”Om gåvan i hans grova händer sprack! – Han returnerar den med tusen tack.” Kommer Johann Wolfgang von Goethe att skicka mig sin Dichtung und Wahrheit i nästa dröm? I så fall måste jag först ta reda på hans rätta titulatur…
Ivo Holmqvist