Natascha Wodin, som i den prisbelönade romanen Sie kam aus Mariupol tidigare har berättat om sin mor, som under kriget deporterades från Ukraina till Tyskland som tvångsarbetare och som tidigt tog sitt liv, återkommer nu med en roman om sin svåra uppväxt med en far som hon hatade, men som hon nu till sist ändå söker närma sig någonstans i mörkret – Irgendwo in diesem Dunkel.
Mamma, pappa, barn är leken som vi väl alla lekt som barn, och som hjälpt oss att förstå, lära och återberätta. Det är också en tematik som sysselsätter många författare hela livet. Natascha Wodin är en av dem.
Sie kam aus Mariupol, den självbiografiska romanen om sökandet efter hennes mors historia, fick Preis der Leipziger Buchmesse 2017. Året därpå, 2018, kom så boken om hennes far med titeln Irgendwo in diesem Dunkel (Någonstans i detta mörker).
Titlarna återspeglar väl böckernas innehåll. Den första handlar om Natascha Wodins mor, en kvinna som föddes i Mariupol i östra Ukraina och som först under stalinismen och därefter under andra världskriget förlorade precis allt, och till slut valde att begå självmord i sitt nya hemland Tyskland, dit hon hade förts som krigsfånge och tvångsarbetare under kriget. Natascha Wodin sökte efter sin mors historia för att finna sin egen. Men i skuggan av modern fanns alltid fadern, någonstans mitt i allt mörker, bland alla skuggor och allt förnekande. Trots att hon kom att leva nära honom under längre tid än med sin mor, visste hon nästan ingenting om honom. Hon saknade sin mor men hatade sin far – hur överlever man?
Irgendwo in diesem Dunkel tar vid efter moderns död. Natascha Wodin är sexton år och efter att ha bott på katolska internat i flera år, han hon nu flyttat tillbaka till ”husen”. Det var dit de hemförlovade krigsfångarna fick flytta, efter att de först hade bott i åratal i DP-läger, som var flyktingbaracker för så kallade displaced people. Många av dessa läger existerade långt in på 60-talet, men de var inget man ville kännas vid eller talade om i den nygrundade Förbundsstaten. I lägren, som satts upp av de allierade efter kriget, hade man tillsammans med tidigare krigsfångar samlat dem som under nazismen blivit förföljda på grund av sin etnicitet, religion eller härkomst. Där fick de bo innan de antingen långsamt hade integrerats i det tyska samhället eller flyttat vidare, ofta till Palestina eller USA. 1952 övergick dessa DP-läger till de nybildade tyska flyktingmyndigheterna, som gav människorna i lägren ett nytt namn: ”heimatlose Ausländer”, hemlösa utlänningar. De före detta tvångsarbetarna, som tidigare hade behövts i den nazistiska rustningsindustrin, behövdes nu istället i den blomstrande tyska nya ekonomin, i återuppbyggandet av landet.
Även om familjen Wodin fått flytta till nya hus, byggda i sten, tillhörde de samhällets bottenskikt. Längre ner på skalan stod bara de som ännu bodde i vad man kallade ”zigenarbarackerna” av trä. Jag minns själv sådana områden söder om München, när jag var hos min mormor som barn. Missaktningen för ”die Flüchtlinge” var uppenbar hos byborna, man ville inte beblanda sig.
Det tog decennier innan någon började tala om dessa läger, att tematisera dem i litteraturen, påminna om hur dessa människor blev behandlade. Natascha Wodin är en av dem som trots skammen vågat skriva och berätta. När hon var liten, skrämde man små barn med ”Akta dig, så inte ryssen tar dig!” Rädslan och hatet mot allt ryskt var utbredd och drabbade hårt. Hon beskriver hjärtskärande hur levnadsglad och nyfiken hon var som liten, hur gärna hon ville ta del av den värld som avskydde henne.
Att söka efter sin förälders historia är inte ovanligt. Ofta gör människor det, för att komma någon som dött närmare, för att förstå eller för att lära sig älska. Men Natascha Wodin, som hatade sin far och inte sällan önskade honom död, famlar i blindo i berättelsen om honom och deras relation. Som bokens titel anger lärde hon aldrig känna sin far på riktigt.
”Jag vet inte från när jag har mitt första medvetna minne av min far. Jag ser honom bara framför mig, hur han ligger på en tältsäng i boden och sover, påklädd, med sockor med hål i, som min mor inte längre kan laga. För mig, barnet, var det bara ett ögonblick sedan som han lekte och skrattade med mig. Jag söker driva leken lite längre, smyger fram till honom och kittlar honom försiktigt i de håliga strumporna. Han far upp, stirrar på mig en kort stund med oförstående blick och riktar sedan ett slag mot mig, så hårt att jag far mot brädväggen på andra sidan. Från den stunden har jag en far.”
Hennes far var betydligt äldre än hennes mor. Det hade inte varit ett kärleksfullt äktenskap. Fadern slog både henne och barnen. I sitt sökande upptäcker Natascha Wodin att han redan varit gift en gång tidigare (med en judinna) och hade två barn. Om detta berättade han aldrig.
Under hennes uppväxt turnerade Wodins far med en kosack-kör. Först efter mammans självmord slog han sig ner med sina två döttrar i byn inte långt från Nürnberg. Hans frustration över livet och sina misslyckanden drabbade främst den äldsta, Natascha.
Fadern som växte upp i extrem fattigdom, kom till Tyskland först 1944 och levde där till 1989, men lärde sig aldrig mer än ett par fraser på det nya språket. Han hatade sitt hemland, dess styre – men hatade snart lika mycket sitt nya land. Vi får inga svar på varför, men kan ana. Natascha Wodins far verkar ha varit den ensammaste människa man kan föreställa sig.
Sällan har jag läst om så sadistiska sätt att bestraffa ett barns önskan om frihet – hur fadern låste in sin dotter i hennes rum och spikade för fönstret. Efter några dagar krossade Natascha glaset så att systern kunde smuggla in något till henne att dricka och äta. Till sist rymde hon och levde som hemlös, fick bokstavligen svälta, blev utsatt för fruktansvärda övergrepp och utförde också en abort på sig själv. Allt under en period av samtidigt ekonomiskt uppsving och Wirtschaftswunder i Tyskland. Det verkar fullkomligt obegripligt att ingen hjälpte henne, att skolan blundade, att det bara fick fortgå. Att familjen var offer för historiska skeenden, kan vara en förklaring, men aldrig en ursäkt.
”Det var 1961: tiden för den djupaste tystnaden, framför allt på landsbygden. En tid som hamnat i döda vinkeln, som om den lossnat från klockornas urtavlor, fallit ur kalendern. Alla rusade och roffade, förbättrade och förskönade sina lägenheter och hus, förfinade sig med nylon och trevira, men tiden slumrade djupt och medvetslöst. Man hyllade wirtschaftswunder-fröknarnas pryda och småborgerliga ögonfransblinki-blinki, för näst efter ryssen var sex den största fienden. …Tyskland var ett land i koma, som ännu inte vaknat efter det fasansfulla.”
Natascha Wodin visste ingenting om den tyska historien. Hon växte upp utan att någon talade om kriget eller Förintelsen. Hon kände inte till något annat än att växa upp bland traumatiserade vuxna. ”Tiden sov och jag sov med den”. Genom sitt ovetande barn-jag gestaltar hon ett porträtt av den unga Förbundsrepubliken, hon betraktar nationen som en outsider: ovälkommen, osynlig och ovetande – för att på så vis kunna ge oss en sannare bild av något som vi trodde vi kände till.
Bearbetningen av andra världskriget verkar aldrig ta slut, det ges ut oändligt många titlar i ämnet. Men bearbetningen handlar inte bara om ett krig, en diktatur under några år, utan om att förstå ett mänskligt beteende drivet till sin fasansfulla spets. Det vi inte kan förstå, fortsätter att gnaga i oss. Följderna av detta krig och nazisternas ideologi är fatala för många generationer – och skulle det inte skrivas, talas och läsas om denna perverterade, statligt sanktionerade ondska, skulle dess följder bli ännu värre.
Natascha Wodin förlåter aldrig sin far, men hon förstår sig själv bättre och ger en röst åt en generation krigsbarn som led i det tysta i efterkrigstyskland. Framför allt lär vi läsare oss förstå en generation tyskar bättre. Genom sitt sökande ger hon sig själv en historia och en identitet, en plats att finnas i, som ingen velat ge henne tidigare.
Vissa scener upprepas, särskilt om man redan läst hennes tidigare bok om modern. Men det gör inget. Texten blir till en slipad sten som ändrar färg när man vrider den. Romanen fascinerar – för även om jag vet vad som har hänt, överraskar Wodin med sitt nästan satiriska tonfall och sitt nyktra sätt att beskriva det gräsligaste och sorgligaste. Hon överlevde.
När den japanska författaren Haruki Murakami fick frågan om vad som var hans talang, svarade han: ”Jag kan gå ner i källaren – men det i sig är ingen talang, det kan alla, men jag kan komma upp igen: det är talang.” Natascha håller oss i handen, för ner oss i källaren och kommer upp med oss igen. Vår bild av efterkrigstyskland är inte densamma efter att vi har läst dessa två böcker.
- Klicka här för att läsa om Natascha Wodins Sie kan aus Mariupol
- Klicka här för at läsa om Vielleicht Esther av Katja Petrowskaja
- Klicka här för att läsa Minne, väggar, tystnader. Om ett minnesmärke i Berlin
- Se en intervju med Wodin om boken här:
https://www.youtube.com/watch?v=rYUqPzeS2Zw