Helene Schjerfbeck i Ekenäs

Av MERETE MAZZARELLA

”- Så börjar en ny period i livet med stora träd, ljum luft och ljumma sinnen, ensamhet och målande – vill jag tro.”

Det skrev målarinnan Helene Schjerfbeck den 28 maj 1925 när hon hade flyttat till Ekenäs. På senare år har Ekenäs gjort Schjerfbeck till något av ett skyddshelgon. Ett minnesmärke planeras, det finns ett Schjerfbeck-sällskap, det finns en Schjerfbeckbakelse (som härmed rekommenderas), det finns Helene Schjerfbecks gata, före detta Kärrgatan där jag bor. Jag fick minsann vara med och skruva i en skruv i en gatskylt när det nya namnet under småstadshögtidliga former invigdes en smällkall vinterdag och en ganska liten pojke spelade en trudelutt för varje skruv.

Jag måste bekänna att jag inte alls gillar namnet. Jag är visserligen inte den som ska ifrågasätta namn: när jag skriver e-post till vänner fastnar den allt som oftast i deras spam-filter. Men det är nästan ingen som kan stava till Schjerfbeck. Det finns de som inte kan stava till Helene heller. Och som helhet är gatunamnet för långt och svårt att säga: det ligger fel i munnen, helt enkelt.

I sommar finns också en väl tilltagen och mångsidig Schjerfbeck-utställning – i Ekenäs Museum – som rekommenderas också den. Och för den som inte kan ta sig till utställningen finns en utmärkt nyutkommen bok av Leena Ahtola-Moorhouse om Helene Schjerfbeck i Ekenäs. Det är där jag hittade brevcitatet ovan, dagen efter att jag inlett mitt Sommarlov. Apropå mitt Sommarlov: jag glömde visst att berätta att min goda vän Kerstin, tertialrapporten till trots, hade en liten flaska champagne med sig som vi delade på en klippa med underbar utsikt och med nyutslagna liljekonvaljer runt omkring.

Champagne var det nog ont om i Helene Schjerfbecks Ekenäsliv. När jag läste den finska författaren Rakel Liehus biografiska roman Helene tyckte jag att den på ett berörande och ofta poetiskt vis tolkade både livet och verken men kände mig – som nyfrälst Ekenäsbo – smått harmsen över att den låter förstå att Schjerfbeck vantrivdes här.

Faktum är att Liehu inte på allvar försökt ge nån bild av Schjerfsbecks Ekenäsmiljöer eller hennes väl snarast ambivalenta känslor. ”- Ja, man kan vara kosmopolit och ändå alltid nationell, ty man har sin rot här i Norden,” lyder ett annat – tidigare – brevcitat på utställningen. De stora träden återkom hon ofta till: ”- Lummiga trädkronor med fasta mjuka konturer – jag fick en känsla av frid…” Men hon skriver också om en upplevelse av instängdhet: ”Sen vill jag vara mycket ensam, ty det slog en luft emot mig av småstad, av små borgerliga tankar, dödt, solstekta gator med ett par tanter som talar högt om sin ’förening’, eljes tomt.” På utställningens vinterbilder ligger snön tung, alla konturer hotar att försvinna.

Ekenäs i snö

Ekenäs i snö

På det som nu heter Helene Schjerfbecks gata bodde hon aldrig men den sedan många år döda maken till en av mina grannar, nu åttiofemåriga Mairy, bodde som pojke granne med Schjerfbeck. Carl-Gustav Blomberg hette han och var son till gårdskarlen i Bäckmans gård där Schjerfbeck 1925 hyrde tre rum och kök med vedlider och del i källare och tvättstuga. Hyreskontraktet finns att se på utställningen. Också ett foto av lille Carl-Gustav finns: en pigg gosse i sjömanskostym, med klar blick. Han brukade berätta hur hennes hushållerska kom och tystade ner barnen när de lekte för vilt på gården: ”Tyst på er, ongar, fröken sitter i bersån.”

Mairys man blev målad av Schjerfbeck och Mairy tror att tavlan fick heta ”Skärgårdspojke”
”Fick han betalt?”
”Det tyckte hans mamma nog inte att han behövde få. En helt vanlig pojke var han ju.”
”Fick han och hans familj se tavlan när den var färdig?”
”Kanske, jag vet inte. Den försvann till Sverige, har jag hört.”

Försvann till Sverige gjorde också Helene Schjerfbeck själv och därifrån skrev hon då och då brev till Mairys mans mamma.
”Hon skrev om hur hon vantrivdes därborta,” säger Mairy. ”Det var vad svärmor alltid sa: att fröken skrev om hur hon vantrivdes, att hon hade det bättre i Ekenäs”
”Vad gjorde din svärmor med breven?”
”Hon brände dem. Det hade hon blivit ombedd att göra.”
”Men det var ju värdefulla brev?”
”Visst, men hon brände dem. Hon hade ju lovat.”

Åter en gång känner jag respekt för Ekenäsborna.

Kommentera: