Romanen Axolotl Roadkill var en skräll i det litterära Tyskland när Helene Hegemann debuterade år 2010, endast 17 år gammal. Ännu mer skrällde det när bloggaren Airen kunde visa att stora delar av Hegemanns roman var plagiat. De som först hyllat det brådmogna underbarnet vände henne snabbt ryggen – ingen från förlag Ullstein eller det litterära etablissemanget stod vid hennes sida och förklarade vad de flesta i hennes ålder inte vet eller hade kunnat hantera. Därför är det både överraskande och glädjande att Helene Hegemann nu kommer ut med sin andra roman – hon krossades inte, utan fortsatte att skriva. Jag antar att förlaget denna gång stöttat henne bättre, framför allt förklarat en del dos and dont´s.
Återigen har hon skrivit en generationsroman. Denna gång handlar det om pojken Kai, inte speciell på annat sätt än att han i sin vanlighet inte passar sina föräldrar, som försöker vara allt annat än vanliga, men som ändå är stereotyper i dagens värderingar av att vara ”rätt” i alla lägen. ”Jage zwei Tiger” beskriver denna gång ett verkligt ”roadkill”, pojkens mamma dör i en trafikolycka i början av romanen. Pappan bor i München och tänker mer på sin unga älskarinna än på sitt eget barn.
Överhuvudtaget kännetecknas de flesta föräldrar i romanen av att de tror att pengar kan ersätta uppfostran och omsorg. Hegemann ger en virtuos men ledsam beskrivning av en tom och kall vuxenvärld utan kärlek, helt sedd ur barnets hjälplöst ensamma och vilsna perspektiv. Kai träffar sin första stora kärlek, den vackra enarmade cirkusartisten som han sover bredvid en natt. Läsaren vet att hon var den som fick andra att kasta en sten på Kais mammas vindruta. Men det vet inte Kai.
Kulturella markörer radas upp, med arkitektoniska och moderiktiga anspelningar. Tonen är vad man på tyska kallar ”schnoddrig”, jargongen ska vara ungdomsspråklig. Här curlas det inte, i alla fall inte med det som barnen behöver mest. Till och med tragedin när mamman dör berättas med en känslolöshet som kan provocera den mest hårdkokte.
Den stora frågan under läsandets gång är till vem Hegemann egentligen riktar sig med sin roman. Inte är det till jämnåriga, vilsna ungdomar, snarare till en vuxen läsekrets som liksom föräldrarna i romanen vill kokettera med att läsa en krass verklighetsskildring. Allra minst verkar hon vilja utforska en historia som berör henne själv. Texten bränner aldrig till. Trots hårdheten i träffande miljö- och personskildringar är allt beskrivet med en ytlighet som aldrig förmår tränga in under ytan hos någon i persongalleriet.
Framför allt stannar skildringen av de vuxna vid platta, osympatiska stereotyper. Det är en bok för ett kulturetablissemang som vill chockeras lite över ungdomen, skrivet av en ung kvinna som vill vara en del av denna cirkus mer än att hon har något angeläget att berätta. Det är väldigt synd för skriva kan Helene Hegemann. Och hon har säkert mycket att berätta, bara hon slutade att själv vilja vara så rätt och rebellisk inom sin lilla värld av kulturarbetare. Då hade det kunnat bli riktigt bra. Hoppas Hegemann orkar skriva fler romaner och vågar skriva om sådant som verkligen berör henne själv.