Hélène Cixous föddes och växte upp i Oran i Algeriet, en plats hon kom att lämna för gott redan i artonårsåldern. Men det är inte dit utan till Osnabrück, den plats som också hennes mor lämnade när hon var arton, som Hélène Cixous alltid återvänder i sitt skrivande. Ingrid Elam presenterar här de hittills fyra utkomna böckerna i serien, där den senaste, Ruines bien rangées, kom ut 2020.
I inte mindre än fyra böcker har Hélène Cixous återkommit till Osnabrück, den stad där fredsfördraget som avslutade det trettioåriga kriget undertecknades 1648 och där Cixous mor föddes 1910. När modern var fem år stupade hennes far i första världskriget, hon växte upp med sin mor och en syster, tog studenten 1928 och gav sig av till Paris. Där gifte hon sig med Georges Cixous, en fransk-algerisk jude, och flyttade till Oran där Hélène föddes 1937.
Mamman blev änka redan 1948 och måste försörja sig och sina två barn. Hon var sage-femme, barnmorska, eller ordagrant ”klok kvinna”, och startade en förlossningsklinik i hemmet där hon hjälpte muslimska kvinnor, judinnor, gifta och ogifta, även prostituerade, tills hon arresterades på oklara grunder 1962, samma år som Algeriet blev självständigt. Hon släpptes efter en kort tid i fängelse men 1971 utvisades hon som de flesta andra fransmän i Algeriet och flyttade till Frankrike. Det var andra gången mamman måste lämna ett land; hennes allra närmaste hade räddat sig ut ur Tyskland, någon så sent som 1939, men de allra flesta av hennes släktingar hade deporterats och mördats i Förintelsen.
Varför stannade de så länge i Osnabrück, trots att förföljelsen av stadens judar redan i mitten av 1920-talet var påträngande? Det är en av de frågor Hélène Cixous ställer i böckerna, och i nästa stund: går det nånsin att lämna Osnabrück, går det ens att återvända? I Cixous barndom levde släktingarna bara i moderns många berättelser, att åka till det verkliga Osnabrück vore att inse att de alla är döda. Cixous drar sig – och kan inte låta bli.
För modern var Osnabrück vad Oran är för dottern, en hemvist Cixous lämnade för gott i artonårsåldern, men alltid återvänder till i sitt skrivande. Mor och dotter speglar alltså och kontrasterar varandra i Cixous överrika och genreöverskridande litterära produktion som blandar roman, biografi, essä, självbiografi och som utvecklar den speciella ”kvinnliga skrift” Cixous beskrev 1975 i Medusans skratt, året efter det att hon hade grundat världens första feministiska forskningsinstitut, Centre de Recherches en Études Féminines: Kvinnor har drivits bort ur sitt skrivande av ett traditionellt manligt, lineärt och ”rationellt” sätt att berätta; kvinnor måste skriva om sig själva och om andra kvinnor, utgå från sina erfarenheter, återupprätta närheten mellan kropp och språk, skriva med ”modersmjölkens vita bläck”.
Cixous, som disputerat på James Joyce, låter följaktligen dröm och medvetandeströmmar styra berättelsen i cirklar, med många omtag och upprepningar som alltid lägger något litet nytt till det redan beskrivna. Hon leker med ljud- och ordlikheter där till exempel tyska omi – mormor – kan bli moi, det vill säga jag; hon syr likt Penelope på en väv som hon ständigt repar upp och börjar om på nytt.
I den första boken, Osnabrück från 1999, lever modern fortfarande (hon dog 2013, 103 år gammal). Att återberätta hennes historia är, skriver Cixous, som att titta in genom nyckelhålet i mammans stängda dörr och kalla på det förflutna. Den andra boken, från 2016, Gare d’Osnabrück à Jérusalem (”Från Osnabrücks station till Jerusalem”, som är den enda av de fyra böckerna som finns på svenska, i Sara Gordans och Kerstin Muncks beundransvärda översättning från 2021), skrevs efter mammans död, men hon är ändå högst närvarande, hon flikar in sina minnen i Cixous berättelse.
Mamman och hennes syster bjöds 1985 till Osnabrück av staden som ville samla de överlevande judarna, de två systrarna reste men ville inte gå i synagogan, det gjorde de aldrig förr, de ville bo femstjärnigt på Hotell Walhalla och äta fläskkotlett. De värjde sig, som Hélène Cixous själv, mot andras försök att definiera deras judiskhet, de har inte flytt, de har lämnat, de återvänder inte, de är på besök, alltid med väskorna packade för nya uppbrott.
Minnena, och Cixous minnen av moderns minnen, kretsar kring några få öden som tagna ur Shakespeares tragedier. En av mammans morbröder, Andreas Jonas, reste 1938 till Palestina för att leva på kibbutz med sin dotter, men dottern ville inte ha fadern där, han var för gammal. Så hon skickar iväg honom och han återvänder som en förvirrad Kung Lear till stationen i Osnabrück varifrån han snart kommer att deporteras till döden i Theresienstadt.
I den tredje boken, 1938, nuits (”1938, nätter”) som kom 2019, brinner synagogan i Osnabrück och en kusin, Siegfried Katzmann, blir arresterad tillsammans med 30 000 så kallade ”Aktionsjuden”, som efter novemberpogromen internerades i koncentrationslägret Buchenwald men släpptes några månader senare på villkor att de lämnade alla sina ägodelar och emigrerade. Siegfried hamnade i USA och blev Fred. Under och strax efter tiden i lägret skrev han en dagbok som han många år senare skickade till Cixous mor. I den beskriver han Buchenwald som ett groteskt helvete och konstaterar att den värld han nyss befann sig i har försvunnit med namnen på alla anhöriga. I Iliaden bevaras alla namn, skriver Cixous som aldrig är långt borta från klassikerna, och hon tar på sig att nämna flera av dem som inte klarade sig ut ur Osnabrück: målaren Felix Nussbaum, Erich Maria Remarques syster Elfriede Scholz som rakades innan hon avrättades; frisörens räkning skickades till de anhöriga.
I fjärde boken om Osnabrück, från 2020, Ruines bien rangées (”Välordnade ruiner”), har Cixous själv bjudits till staden för att ta emot en medalj för sina böcker. Mamman är, förstås, med i drömmen och på resan även denna gång, nu är det hennes förlossningsklinik i Oran som dubbelexponeras med den trånga gång, kallad ”Hexengang”, där det påståtts att 120 sages-femmes, som modern, drevs mot döden genom vatten under 1630-talets häxprocesser i Osnabrück. Vad de 120 kvinnorna i Osnabrück och mamman i Oran var ”skyldiga” till förblir oklart, någon måste ha förtalat dem, som Josef K i Kafkas Processen.
Tiden är huvudpersonen, skriver Cixous i den första boken om Osnabrück, och tiden försvinner inte, det förflutna existerar i nuet, även förlusterna finns kvar – och alla döda. Litteraturen låter historien tala och ger de döda nytt liv. Varför stannade de så länge i Osnabrück, varför kom några till och med tillbaka för att dö? Det finns lika många svar som berättelser, några möter vi i Cixous böcker. Även om hon på de sista sidorna i den fjärde boken städar ur den döda moderns lägenhet, och tömmer hennes alltid packade väskor, skulle det inte förvåna om det kommer en femte bok om Osnabrück, här skymtar fortfarande öden som vill bli bärgade.
https://www.youtube.com/watch?v=IQWaZTZ8oeE