Av IVO HOLMQVIST
För ett par år sedan skrev jag uppskattande på den här sidan om Helle Helles roman ”Ned til hundene” när den var nästan ny, i en kort serie om danska minimalister varav hon råkade bli den första.
Det är inte fullt tjugo år sedan hon debuterade knappt trettioårig, men hon har marscherat rask sedan dess. Nu har hennes första bok införlivats med Köpenhamns-förlaget Rosinantes Nyklassiker-serie, novellsamlingen ”Eksempler på liv” från 1993. Samtidigt sänder man i samma serie ut ett nytryck av hennes roman ”Hus og hjem” från 1999.
Just så hette en populär dansk veckotidning, fast det stavades visst Hus och Hjem, och den var nog mer av en Hemmets Journal eller Husmodern än Femina. Den gick hursomhelst utomordentligt bra under en lång följd av år – det vet jag eftersom min mors kusin var ekonomichef där, en man som alltid haft styr på tingene, också sedan detta ugeblad långt om länge fick läggas ner när yngre läsarskaror blev allt mindre husligt orienterade och intresserade.
Tre år före ”Hus og hjem” kom Helle Helles novellsamling ”Rester”, och för elva år sedan ännu en, ”Biler og dyr”. Men annars har hon skrivit idel romaner, ofta med välvalda titlar: ”Forestillingen om et ukompliceret liv med en mand” (2002), ”Rødby-Puttgarden” (2005 – ja, huvudpersonen färjependlar mellan Danmark och Tyskland – om några år finns där en bro), ”Ned til hundene” (2008) som jag alltså gillade, och nu senast årets ”Dette burde skrives i nutid”. Mellan de båda senaste fick hon Per Olov Enquist-priset för sitt författarskap.
Att det var välförjänt kan man lätt konstatera nu när Rosinante skickat ut de båda nytrycken. ”Dermed er hele Helle Helles forfatterskab i handlen”, meddelar man stolt. Och det här handlar ”Hus og hjem” om, enligt samma förlagsreklam:
”Anne vender hjem til sin barndomsby i provinsen efter mange år i København.
Hun har købt hus sammen med kæresten Anders, som først ankommer senere.
Anne har tænkt sig at male og indrette huset, mens hun venter på ham, men hun kommer ikke rigtig nogen vegne. De to skoleveninder fra dengang modtager hende med glæde. Andre i byen har svært ved at huske hende eller hendes afdøde forældre. I nabohuset bor Jens, byens yngre, ugifte præst, og han tiltrækker sig Annes opmærksomhed på en måde, som ikke passer ind i hendes planer for den nærmeste fremtid.”
Jag har en märklig déjà-vu (eller déjà-lu) känsla av att jag läst just den historien även om jag inte kommer ihåg den ogifte prästens roll i sammanhanget. Fast kanske var det en bok av någon annan författare som lämnat Kongens By för det provinsiella livet på landet.
Sådana har det funnits många av: Tom Kristensen slog sig ner på Thurø söder om Fyn efter att ha rumlat runt i det inre av Köpenhamn (om man tillåter sig att läsa hans stora roman Hærværk som en självbiografi).
Frank Jaeger flyttade också han till en ö – Langeland – för att på slutet av sitt alltför korta liv hamna i Helsingør. I en festlig novell låter han en pilsk gubbe med kikare spana in en lättklädd donna på andra sidan Sundet. Det slutar snöpligt sedan hon sol- och vårat honom – men det är en annan historia…
– För den som vill läsa Helle Helle på svenska finns flera böcker översatta, bl.a. Rödby-Puttgarden och Hus och Hem Klicka här för att se ett urval av dem