Harry Mulisch (2) – De Aanslag

Klicka på omslaget för att finna boken på engelska och tyska

Av IVO HOLMQVIST

”Han stod med ryggen mot framtiden och ansiktet mot det förflutna. När han tänkte på tiden, som han gjorde ibland, såg han inte händelserna komma ur framtiden och gå via nuet till det förflutna, utan de utvecklade sig ur det förflutna fram till nuet mot en oviss framtid.”

Orden gäller Anton Steenwijk i Harry Mulischs roman ”De Aanslag” från 1982 (försvenskad av Ingrid Wikén Bonde fyra år senare, ”Överfallet”). I januari 1945 är han tolv år, familjen är samlad en kväll denna kalla krigsvinter, när Holland är ockuperat av tyskarna på femte året, kring ett sällskapsspel i sitt hus vid kanalen. Det är ett i en rad på fyra, i ett glest bebott område av Haarlem. Sex skott hörs från gatan. Anton gläntar på gardinen och ser en man ligga skjuten framför grannhuset där en sjöman och hans dotter bor. Och så ser han dem släpa liket bort från sitt hus, till Steenwijks. Sedan sker allt snabb, den fallne är den ökände kollaboratören Fake Ploeg (i Danmark skulle han kallats ”stikker”).

Tyskarna och deras handgångna samarbetsmän väller in, Antons föräldrar och storebror grips, huset sticks i brand av eldkastare och är snart en askhög. Anton hamnar på polisstation under natten, i samma cell som en flicka vars ansikte han inte kan urskilja i mörkret. Tyskarna tar honom till en farbror och faster i Amsterdam. Dit anländer han med knapp nöd, en hyfsat hygglig tysk rustmästare dödas när konvojen beskjuts av en Spitfire. Under sin fortsatta uppväxt förtränger Anton vad han varit med om. Släktingarna adopterar honom, och han utbildas till narkosläkare.

Först efter hand får han veta att föräldrarna omkommit, liksom brodern. Så kommer den första av sammanlagt fyra djupdykningar i hans fortsatta historia. 1952 får han veta att man vid kanten av kanalen framför huset som inte längre finns satt upp ett minnesmärke över hans föräldrar och andra som arkebuserats. Fyra år senare råkar han på Fake Ploeg junior som han varit klasskamrat med (att han just kommit tillbaka från bion där han sett Ingmar Bergmans nya film ”Sjunde inseglet” är en av många precist insatta tidsmarkörer). Så får han fler bitar till sitt pussel över vad som verkligen hände den där januarikvällen.

Ytterligare tio år senare är han gift med dottern till en diplomat med förflutet i motståndsrörelsen. På en fest råkar han av en slump på den som sköt några av de dödande skotten, och får veta att de andra avlossades av flickan vars cell han delade den natten. Sista avsnittet utspelar sig 1981 då han är skild från diplomatdottern och har hunnit gifta om sig. Han drabbas av akut tandvärk och tubbar sin tandläkare, en gammal studiekamrat, att ställa upp fast det är söndag. I gengäld lovar han att komma med och demonstrera mot stormakternas atomkapplöpning.

Det attentat i Haarlem 1944 som Mulisch byggde sin roman på

I myllret och trängseln stöter han på sjömannens dotter, hon som hjälpte sin far att släpa liket från ett hus till ett annat, och så får han efter alla dessa år reda på varför den döde hamnade framför Steenwijks hus, inte framför den tillbakadragna familj som bodde närmst. Se där skelettet i denna täta historia om krig och fred, skuld och försoning, och om episoder i det förgångna som i längden inte låter sig förträngas. De sex skotten dödade inte bara kollaboratören utan också en av de båda som sköt, tre av fyra i familjen Steenwijk, och sjömannen som emigrerar till Nya Zeeland med sin dotter men som kort därpå tar sig själv av daga.

Den filosofiskt slipade Harry Mulisch var i hög grad en homo politicus. Hans intresse för andra världskriget, ockupationen och följderna var monomant uppdrivet, och han hade följt processen i Israel mot Eichmann. Han låter Antons historia speglas i politiken: först nazismen, sedan kommunismen, därpå holländarnas antiamerikanska demonstrationer under Vietnamkriget och pacifistiska under kapprustningen.

Under berättelsens gång ställer han svåra moraliska och etiska frågor. Vem är den verkligt skyldige? Många i hans bok som försöker stå det onda emot hamnar i en moralisk rävsax: när blir priset för högt att möta våld med våld? Anton klarar sig, på enstaka panikattacker när, när han långt om länge väckt sina slumrande undertryckta minnen till liv.

Och om det vi läser i Harry Mulischs bok inte skulle råka vara absolut sant så är det i alla fall högst sannolikt: ”Jag fantiserar inte, jag minns bara saker som aldrig hänt”.

Av denna fascinerande roman får man för övrigt och bland mycket annat veta att Clemenceau, den franske statsmannen som kallades ”Tigern” för att han var så benhårt oförsonlig mot de besegrade tyskarna vid Versaillesfreden, var så rakryggad och in i döden medveten om sin värdighet att han lät sig begravas stående…

______________

– Se en trailer för filmen på Mulischs roman, The Assault:

Kommentera: