Martin Lagerholm berättar om den årliga scenkonstfestivalen på Kronborgs slott i Helsingør, HamletScenen, och tar också upp årets uppsättning av Hamlet, en mer actionfylld än själsligt och poetiskt subtil historia.
Sommartider betyder friluftsteatrar och scenkonstfestivaler i kubik och på alla fronter. Hemmavid som runtom i Europa kan publiken under öppen himmel ta del av allt från lokala bygdespel och grovhuggen buskteater till konstnärligt sublima teaterproduktioner. En av Skandinaviens mest respekterade årliga scenkonstfestivaler, och sannolikt den äldsta, är den som numera lyder under namnet HamletScenen på Kronborgs slott i Helsingör.
Sedan 1816 har man här spelat Shakespeares dramatik, i synnerhet tragediernas tragedi om den unge Hamlet, som ju enligt barden själv bodde på just det fördömda slottet Elsinore. Genom decenniernas lopp har kanoniserade skådespelare som Laurence Olivier (1937), John Gielgud (1939), Derek Jacobi (1979), Kenneth Branagh (1988) och Jude Law (2009) passerat revy under det att de med sina respektive temperament och stilar iklätt sig den tragiske prinsens vankelmodiga gestalt.
Historiskt sett har inte minst engelska sällskap frekventerat denna ”autentiska” spelplats, och Kronborg kan i rullorna stoltsera med fina gästspel av prominenta teaterhus som Old Vic, Royal Shakespeare Company, Donmar Warehouse och Shakespeare’s Globe. På senare tid har arrangörerna emellertid varit mer måna om att sprida de Shakespearska teaterbesöken, såväl geografiskt som rent scenkonstnärligt. Kinesiska, arabiska och elisabetanskt genomsyrade uppsättningar har framgångsrikt varvats med litauiska nycirkusspektakel och svenska körteaterföreställningar; publiken (oftast) trollbundits och utmanats av allt från traditionell talteater till genreöverskridande allkonstverk, textcentrerad deklamationsteater och stiliserad koreografi. Den årliga begivenheten med internationella gästspel följer klokt nog alltså inga andra direktiv än att det skall spelas Shakespeare. Här håller man liv i traditionen med hjälp av omväxling och förnyelse.
Som en av teaterhistoriens första moderna gestalter, utgör tolkningarna av Hamlet och hans tvekan sammantaget ett mångskiftande psykogram, som säger minst lika mycket om de olika uppsättningarnas samtid som om Shakespeares egen värld och dess existentiella avgrund mellan medeltid och vetenskaplig revolution. Så skiljer sig årets ynglingalika hetsporre Hamlet, spelad av dansken Cyron Melville, från exempelvis hur Lars Eidinger i Berliner Schaubühnes och Thomas Ostermeiers spektakulära uppsättning (2010) drev sin marterade och nihilistiska rollfigurs metodiska galenskap till det yttersta. Den produktionen hör tveklöst till festivalens scenkonstnärligt mest fullfjädrade under 2000-talet. Men, å andra sidan, hur göra adekvata jämförelser mellan ett stycke mörbultad tysk verfremdungsteater och, säg, det engelska Shakespearekompaniet Propellers excessiva gyckelspel (”The Comedy of Errors”; 2011) eller den japanska teatergruppen KOH LO SHAS lyriska No-spel ”Ophelia”, som nu har urpremiär på Kronborg med anledning av att det i år är 150 år sedan som Japan och Danmark etablerade sina första diplomatiska förbindelser?
Nej, det är just i den kulturella mixen av språk, uttryck och traditioner som de dramatiska begivenheterna i Helsingör bäst förvaltar sitt uppdrag. Långt ifrån alla produktioner genom årens lopp har varit konstnärligt fullkomliga, men betraktat över tid är festivalens bredd och djup och relativa stjärnstatus, om inte bländande så åtminstone aktningsvärd.
2008 fick festivalen sitt nuvarande namn HamletScenen (som ersatte det tidigare Hamlet Sommer), grundad av den nuvarande konstnärlige ledaren Lars Romann Engel, som även står för bearbetningen och regin av årets huvudattraktion Hamlet, en samproduktion mellan HamletScenen och London Toast Theatre och med såväl skandinaviska som engelskspråkiga skådespelare. Med denna uppsättning inviger man också festivalens nya spelplats, en övertäckt scen vid det imposanta slottets södra mur och vallgrav. Efter många års spel i den spatiösa borggårdens kringgärdade teaterrum, har man nu omvandlat sig till en mer gängse utomhusteater, med allt vad det också innebär av vindsus, havsbrus, måsskrik och – även detta något av en tradition på de Kronborgska premiärkvällarna – ösregn.
Årets uppsättning av Romann Engels är en , men där åskådaren påminns om kopplingen mellan pjäsens generationsspänningar och det faktum att Hamlet nyligen återvänt från sina studier i den i år jubilerande Martin Luthers Wittenberg (500 år sedan uppspikandet av teserna). Att den store reformatorns brytning med den katolska kyrkan ju också kan förstås som ett slags generationskonflikt och frihetsprojekt, där den nya människan i likhet med Hamlet gör upppror mot den gamla ordningens upplevda falskhet och dubbelmoral, är ytterligare exempel på hur man på HamletScenen hela tiden prövar olika läsningar av och tankeförbindelser till Shakespeares tidlösa verk.