Luther-Jahr 2017 (1)
Hammarslagen 1517

Den 31 oktober 2017 har det gått 500 år sedan Luther publicerade sina 95 teser mot avlatshandeln, något som brukar anses som startskottet på den protestantiska reformationen. Idéhistorikern Anton Jansson har rest till Tyskland för att besöka tre stora nationella specialutställningar i respektive Berlin, Eisenach och Wittenberg för att på plats undersöka hur man där minns Luther just i år. I denna inledande artikel tar han upp de viktiga åren efter 1517 och bilden av Luther.

Wittenberg, den 31 oktober 1517. En folkhop är samlad framför porten till stadens stora kyrka. De är där för att bevittna något historiskt. En munk och universitetslärare, stolt och rakryggad, har med sig ett anslag med 95 teser riktade mot kyrkan i Rom, som han med bestämda slag spikar fast på kyrkporten. Folket jublar.

Det är Martin Luther, den förste protestanten, som bestämt sig för att bryta med den katolska kyrkan och med sina hammarslag avfyrar startskottet för reformationen. Han är en frihetskämpe mot den romerska antikrist. En tysk hjälte, som snart också ska skapa det moderna tyska språket, och tja, kanske den moderna individen som sådan.

Låter det här lite väl dramatiskt? Det är det också. Men den här överdrivna, förenklade och heroiserande bilden är ändå inte långt ifrån hur starten av reformationen har uppfattats i Tyskland genom historien, särskilt vid olika jubileumsår.

Lutherminnet – hur man firat reformatorn, skrivit och förmedlat historien om honom – har varit dominerat av sådana hjältehistorier, och i det populära medvetandet lever säkert något av detta kvar. Lutherminnena är därmed inte sällan Luthermyter. Inte rena påhitt, men historiska händelser överlagrade med överdrifter, förenklingar och hjältenarrativ. Som de kända orden ”Här står jag och kan inte annat”, som Luther ska ha yttrat vid riksdagen i Worms 1521. Det finns inga belägg för att han skulle sagt just så, eller att han skulle stått så sturskt som han gör i flera kända 1800-talsmålningar, som Hermann Plüddemanns eller Anton von Werners. Men nog fanns en aspekt av sturskhet eller upproriskhet i hur han inför världens då mäktigaste man, den tysk-romerske kejsaren Karl V, vägrade ta tillbaka sin kritik av kyrkan, trots att han därmed skulle bli förklarad fredlös.

Det kan vara värt att gå igenom detaljerna i hjältenarrativet något. Hur är det med den 31 oktober 1517, datumet som har sagts vara startskottet för reformationen? Jo, nog härstammar Luthers teser från det månadsskiftet. I alla fall vet man att han då skickade ett brev med 95 teser till ärkebiskopen och kurfursten Albrekt av Magdeburg. Men inte för att generellt attackera kyrkan, utan för att kritisera handeln med avlat, som var en slags avskrivning eller efterskänkande av botgöringen för ens synder. Detta finns väl belagt, själva brevet finns faktiskt i Riksarkivet i Stockholm. Eller brukar finnas där,  för just i år har det fått färdas ner till Luthers hemstad Wittenberg, för att ställas ut på en av tre tyska nationella specialutställningar om Luther och reformationen. För under 2017 satsas det hårt på jubileet.

De ambitiösa utställningarna, som jag ska återkomma till, marknadsförs gemensamt under titeln ”3xHammer” med en hammare som symbol. Det alluderar tydligt på uppspikandet av teserna. Men hur var det då med det? Spikade Luther verkligen upp teserna på den där kyrkdörren? Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt. Att göra så var på  den tiden ett slags konventionellt offentliggörande, som ett pressmeddelande eller ett massmail i våra dagar. Men spikandet har också ifrågasatts. Källorna är lite för tunna för att säkert kunna säga om han verkligen spikade fast teserna, eller kanske bara skickade i väg dem. Spikandet nämns först på 1540-talet och då av en person som inte var med vid händelsen. Men om Luther gjorde det var det alltså en ganska odramatisk handling, och säkert inget som folk skulle gått man ur huse för att bevittna.

Men effekten blev inte odramatisk. Det var ett slags uppror mot den etablerade kyrkan. Man ska dock hålla tungan rätt i munnen, för historien är som bekant alltid lite mer komplex än vad som kan berättas med enkla dramaturgiska grepp, och tar ofta vägar som inte kan förutses.

Luther var ännu inte ”protestant”, och uttrycket protestanter går heller inte tillbaka på honom personligen. Uttrycket kommer sig istället av att ett antal politiska ledare i slutet av 1520-talet protesterade mot ett försök att med hjälp av lagstiftning undertrycka de lutherska strömningarna i det tysk-romerska riket. Undan för undan började det dock användas mer allmänt för dem som stödde Luther och andra reformatorer. Också uttrycket ”Reformationen” etableras senare och först efter Luthers död 1546.

Luther startade alltså inte medvetet någon Reformation med stort R, och var inte ute efter att grunda en egen kyrka. Det mesta tyder på att Luther 1517 sökte en inre förändring av den kyrka han trots allt var en del av och alls ingen kyrkosplittring. Men nog fanns det redan tidigare frön till Luthers senare, anti-påvliga tirader. Vid hans besök i Rom 1511 hade han ogillat det prål han såg, och det fanns också spänningar mellan centrum (Rom) och periferi (Tyskland), men år 1517 var det fortfarande en bit kvar till de senare utfall där Luther identifierade påven med den bibliska figuren Antikrist.

Man ska alltså inte förväxla Luthers intentioner i det inledande skedet med de senare följderna, och med vad han kom att göra så småningom. Men som nod i ett narrativ där vi vecklar ut inte bara Luthers vidare öden, utan även den kulturella revolution som vi brukar kalla Reformationen, är trots allt den där dagen, den 31 oktober 1517, högst funktionell.

Protesten mot avlaten var specifik, men fördjupades snabbt. I tre mindre skrifter från 1520 ger sig Luther på andra katolska grundpelare och lägger också ut huvuddragen i sin teologi. Här finner vi hans idé om det allmänna prästadömet, att alla kristna står i direkt relation med Gud och därför inte behöver  de kyrkliga auktoriteterna som mellanhand. Här finns också kritiken mot att kyrkan höll sig med sju sakrament. Luther menade att man med stöd i Bibeln skulle hålla sig till enbart de tre som Jesus själv instiftade: dopet, nattvarden och boten. Luther betonade också att ordet allena var grunden för den kristna sanningen, vilket betydde en uppvärdering av Bibeln på bekostnad av påve, tradition och kyrkomöten. Det var också nåden allena och inte några gärningar, som ledde till rättfärdiggörelsen inför Gud.

När Luther gått så långt handlade det inte längre om en enda försyndelse, eller bara några småsaker som han gjort sig skyldig till. Det var flera mycket kraftiga svingar han utdelat mot den existerande kyrkan. Att han exkommunicerades, blev utesluten ur kyrkan, är därför inte att förvånas över. Luther blev därmed fredlös och tvingades leva gömd. Men samtidigt började omfattande reformer att genomföras av kyrkolivet i Wittenberg. Klostren upplöstes, förändringar skedde i gudstjänstordningen och av nattvardsfirandet, präster tilläts gifta sig. Politiken hakade redan från början i förändringarna och ett antal regenter i det stora Tysk-romerska riket, som ju bestod av ett lapptäcke av självstyrande statsbildningar, stödde Luther, något som ledde till att klyftan snabbt fördjupades. Undan för undan etablerades en ny kyrka. Den här utvecklingen kan sägas ha pågått till 1555. Då slöts efter en tids väpnade konflikter freden i Augsburg som innebar att de lutherska kyrkorna erkändes som en legitim ny kyrkoform. Regenten i varje stat fick också rätt att bestämma vilken tro som skulle gälla i det egna området.

Åren mellan 1517 och 1555 kan väl därmed sägas utgöra en rimlig avgränsning av reformationen, även om den i viss nyare historisk forskning snarare beskrivits som en slags epok, en tvåhundraårig period av övergång från ett feodalt Europa med en specifik auktoritetsfördelning mellan kejsare och påvar, till en förmodern absolutistisk era med nationella kyrkor och mer eller mindre enväldiga kungar. Men jubileumsår skapas inte av tvåhundraåriga epoker, till dem behöver man ett startskott. Och den 31 oktober 1517 är både rimligt och har fått tjänstgöra som startpunkt för att fira både Luther och reformationen ända sedan 1600-talet.

Och i år, ett halvt millenium sedan de där hammarslagen ekade eller inte ekade över sachsiska Wittenberg, smäller det ordentligt i Tyskland igen. Under ett jubileumsår som förberetts med mindre arrangemang under ett helt decennium så kommer Luther vara den i särklass mest uppmärksammade historiska personen. I hela Tyskland, men i synnerhet i de lutherska kärnområdena i den nordöstra delen av landet.

Här ges alltså inte bara en enda utan tre tunga nationella specialutställningar, 3xHammer. I huvudstaden Berlin arrangeras utställningen ”Luther-effekten: 500 år av protestantism i världen” (Der Luthereffekt. 500 Jahre Protestantismus in der Welt) av historiska museet. Det stora historiska museet är dock inte tillräckligt stort för att hysa den här omfattande utställningen i sina egna lokaler, utan har i stället förlagt den till utställningsbyggnaden Martin Gropius-Bau vid Potsdamer Platz.

De andra två utställningarna återfinns i orter som så att säga också till vardags är mer förknippade med Luther och reformationen än Berlin. I Luther-staden Wittenberg har utställningen fått ett namn som tydligt alluderar på avlatskritikens 95 teser, den heter nämligen ”Luther! 95 skatter – 95 människor” (Luther! 95 Schätze – 95 Menschen). Här befinner den sig i anslutning till Lutherhuset, där reformatorn själv bodde under stora delar av sitt aktiva yrkesliv, och som även annars hyser världens största reformationshistoriska utställning.

I Eisenach är det borgen Wartburg som står som värd för en nationell utställning, ”Luther och tyskarna” (Luther und die deutschen). Borgen, som ligger på en höjd utanför staden, är även den starkt förknippad med Luther. Här gömdes han undan bannlysningen och här översatte han Nya Testamentet till tyska. Men staden Eisenach i stort är också en viktig Luther-ort, då det var där han gick i skolan, och man har här ett mindre men ambitiöst Luthermuseum även i själva staden.

Onekligen var den gamla mytiskt överlastade Lutherbilden tacksam att gestalta. Det är en stark historia att berätta. Men när detaljer i den idag är problematiserade, och man kanske ändå vill undvika att göra Luther till någon slags nationalhjälte, hur kan man då närma sig minnet av honom? Kan man gestalta Luther och hans betydelse utan att hemfalla till de gamla myterna? Måste man? Riskerar man att skapa nya? Sammantaget, hur ser Lutherminnet ut i år, 2017?

Varje epok ser på historien med sina egna ögon. Så vilka är dagens ögon? I och kring de här utställningarna möts politik, vetenskap och folkbildning. Jag har därför svårt att tänka mig något bättre sammanhang att fortsätta fundera över den här typen av frågor och skaffa mig en bild av Luther i den tyska samtiden, än genom att besöka dessa tre utställningar i Luther-land.