Goede Hoop
Förhållandet mellan Sydafrika och Holland från 1600

Hur kan gamla kolonialmakter kyligt och kritiskt belysa sina historiska övergrepp och hur kan man på ett rättvisande och objektivt sätt ta sig an sitt koloniala förflutna? Kenneth Hermele har sett en utställning på Rijksmuseum i Amsterdam
 

Jag tror det är känt i museikretsar att det är svårt för gamla kolonialmakter att kyligt och kritiskt belysa sina historiska övergrepp. Även om det nu för tiden inte öppnas nya koloniala museer, eller ens utställningar som hyllar den civilisatoriska missionen som kolonialmakten sägs ha utfört på andra sidan världshaven, finner många etnografiska och historiska museer knappt fram till hur de på ett rättvisande och objektivt sätt kan ta sig an det koloniala förflutna. Och ändå måste de försöka.

Ett exempel är den stora utställning om förhållandet mellan Sydafrika och Nederländerna från 1600 och framåt som under våren varit huvudattraktion på Rijksmuseum i Amsterdam och som mycket riktigt dragit på sig kritik för att vara överslätande och för att underlåta att visa de koloniserades motstånd under de fyra hundra åren av holländsk närvaro (på senare tid främst i form av ättlingar till de ursprungliga kolonisatörerna, boerna).

Utställningen börjar med att i närmast pornografisk glädje, lätt blandad med nedlåtenhet, visa upp nakna khoikhoi och san såsom de påstås ha tett sig för de första holländare som kom till det som portugisiska sjöfarare och kolonisatörer på väg till Indien kallade Cabo de Boa Esperança, Godahoppsudden.

Goede Hoop på Rijksmuseum. (Foto: Olivier Middendorp)

De beledsagande texterna är fulla av förskönande ordvändningar om hur den framtida ”relationen” mellan Holland och Sydafrika här grundläggs, med holländska styresmän och med det holländska ostindiska kompaniet som motor. Vad händer när vita ”bosätter” sig i ett svart land, frågar utställningen oskyldigt, vad innebär det att ostindiska kompaniet ”bytte till sig” boskap mot tobak och pärlor, hur lever två grupper när de blir mer och mer ”beroende av varandra”?

När den första holländske administratören Jan van Riebeck tar över den då lilla kapkolonin och stjäl afrikaners mark, beskrivs det i utställningen som ”början av Sydafrikas civilisation och historia”, oklart om det är en beskrivning av det mörka Afrika, en kontinent där det ska ha rått totalt mörker innan holländarna kom dit med upplysningen, tron, vetenskapen, ja till och med hantverkskunnandet; eller om det är ironi, en drift med hur den tidens holländare kan ha tänkts se på afrikaner.

Utställningen landar till att börja med inte heller väl i nutiden. När Nelson Mandela på sin första resa efter alla åren i fängelse övertalas att besöka Amsterdam – till skillnad från Sverige som självklart stod på Mandelas lista som tack för miljoner kronor i stöd under årtionden, hade den holländska anti-apartheidrörelsen inte lyckats få Holland till en ovedersäglig anti-apartheid politik av samma radikala slag som i Sverige, banden till boerna var för starka – tar sig utställningen friheten att kritisera Mandela för att inte tala klarspråk och gå till rätta med Hollands stöd till apartheidregimen, som om Mandelas huvudsakliga uppgift nu skulle vara att göra upp räkningen med den holländska kolonialismen snarare än att förmedla ett budskap om fred och försoning.

Nelson Mandela i Amsterdam 16 juni 1990. Foto: Maurice Boyer. Rijksmuseum

Även det rum som samlar den vite sydafrikanske fotografen Pieter Hugos serie ”1994” har kritiserats. Det är en rad porträtt av sydafrikaner födda efter apartheid. Hugo klandras omväxlande för att exotisera sina modeller på känt kolonialt manér, och för att släta över den skugga av rasförtryck och sociala orättvisor som apartheid lämnat i arv, han har faktiskt sagt att han finner den nya generationen sydafrikaner ”uppfriskande” då de inte tyngs av ”historiens bördor”.

Men vänta, här luras nog Hugo: han klär sina modeller i gammal kolonial stil, som om han ville säga: födda efter apartheid, ja, men de bär med sig ett arv som kanske inte alltid syns, ett arv som de kanske inte ens märker att de bär, men som ändå finns där.

Och när vi till slut står öga mot öga med en bänk märkt ”endast för vita” – ett original – framstår omänskligheten och absurditeten i all diskriminering så påtaglig och konkret och småttig att det förlåter mycket av utställningens brister.

Bänk för vita. Från utställningen (Foto: Olivier Middendorp)
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).