Giulio Cesare och Glyndebourne 2009

giulio_cesare_365

Från uppsättningen av Giulio Cesare på Glyndebourne

Av RUTH PERGAMENT
Det var med Theodor Adornos tankar om operafestivaler som jag åkte till Glyndebourne, som med en av världens mest prestigefyllda och välrenommerade operafestivaler ligger cirka 15 kilometer sydväst om London, och som i år firar 75-årsjubileum. Adorno avskydde dessa kommersiella jippon. Smokingklädda herrar och aftonklänningsdraperade damer som i sakta mak vandrar över gräsmattor och grusgångar, beställer champagne på restaurangerna och faller i sömn efter halva operan. Biljettpriserna, våra, på fjärde raden, kostade drygt tvåtusen kronor styck. Överklassen roar sig. Men dirigenten bjöd på biljetterna och klänningen och skorna inhandlades på second hand.

glyndebourne_people

Glyndebourne

Det som utmärker Glyndebourne förutom den höga musikaliska kvalitén, är avbrottet mitt i operan, nittio minuter för picnicande. Gästerna släpar med sig stolar, bord, filtar, dukar, silverkandelabrar, vaser samt mat och dryck med tillhörande servis som placeras på gräsmattan innan operan börjar, på det att man i den långa pausen omedelbart kan inta den medhavda förtäringen och samtidigt njuta av den fantastiska miljön bestående av enorma gräsmattor med vidunderlig utsikt och trädgårdsrum omgärdade av bersåer.

Vi njöt, Theodor… Vi såg vackra ut och engelsmän är behagliga människor.  Operan, Händels Giuglio Cesare (1724), som hade framförts på Göteborgsoperan i höstas med just kvällens dirigent, Laurence Cummings, spelades här på tidstrogna instrument av the Orchestra of the Age of the Enlightenment och sjöngs av världsartister.

danielle_de_niese

Danielle de Niese

Operan utspelades i 1920-tals miljö någonstans i det engelska imperiet, och scenografin slösade mot fondens naivistiska vågmaskin – med förebild från Drottningholm – på textilier och ljuvliga dräkter. Regin excellerade i underfundigheter med ett överflöd av ironi, speciellt gällde detta för Cleopatra, Danielle de Niese, vars dans, värdig Madonnas, utstrålade med säker distans, alla fördomar om förförerskans sex appeal utan att ge avkall på den vokala kvalitén.

Cummings alstrade sprakande energi som smittade av sig på sångarna. Koloraturerna levererades glasklart i ett rasande tempo, texterna mejslades ut och recitativens deklamation flöt på organiskt, virtuost. Julius Caesar spelades av en kvinna, Sarah Connolly, och inte som i Göteborg, av en countertenor. Hon utförde det bästa mansporträtt jag någonsin sett presterat av en kvinna. Kroppsspråket, utan åthävor, uttryckte trovärdigt Caesar som alla makthavares makthavare. Sesto, Stéphanie D’Oustrac, utgjorde kanske kvällens största vokala behållning. Den lyriska arian, Cara speme, sjöng hon just så där ljuvligt innerligt! Den arian, liksom ett par andra nummer och recitativ ströks i Göteborgsuppsättningen. I Glyndebourne spelades operan komplett.

”Cara speme” (Ung. Ljuva förhoppning) här framförd av Tuva Semmingsen

Ur diket emanerade, beroende på numerär och instrument, ett tonsvagare ljud än i Göteborg. Mot slutet gav naturhornen i hornsignalerna en idé om hur det kunde ha klingat på Händels tid. Den superba akustiken bidrog till intrycket av närheten till sångare och orkester.

Koreografin som växlade mellan rörelsemönster från 20-talet och nutida showdans underströk både ironin och den underhållning som utgör en del av Händels opera och estetik. Kontrasten mellan barockariorna och let’s dancekoreografin skapade ett rad komiska effekter. Emellanåt saknade jag det ärliga uppsåt som bjöds på i Göteborg både i form av regi och av speciellt Ida Falk Winlands, Charlotte Hellekants och Annkristin Jones röster.

Efteråt, upprymda, vid tiotiden på kvällen, tog sig folk lite kaffe eller ett extra glas vin vid baren. Picnicutrustningen som stod kvar på gräsmattan, plockades samman. Ett par entusiaster satt kvar i mörkret vid picnicborden på gräsmattan med tända kandelabrar och ficklampor för en sista bit mat.

Kommentera: