Av ERIK BERGQVIST
Poeters förord till sina egna böcker är sällan av nöden – de kan förstås ändå vara av intresse. Frédéric Musso, född 1941, åberopar i prologen till sin nya, vackert formgivna diktsamling, L’exil et sa demeure ”mannen med fotsulor av vind” – alltså Rimbaud – men kontrasterar honom mot föreställningen om en poesi med ”fotsulor av bly”: den jordbundna, sinnliga dikten. En svensk läsare kommer kanske att tänka på Werner Aspenströms polemik mot Erik Lindegren, i ”Ikaros och Gossen Gråsten”, men Musso är nog inte ute efter en fullt så svartvit estetisk markering. Ett citat av en Aragon-dikt, som uttrycker förundran över ordets på samma gång starka och autonoma relation till tinget, kompletterar Mussos egen poetiska praktik, i dikter som pulserar fram i avvägda prosablock och kan se ut så här, på svenska:
- Vintern sönderslagen. De första klungorna med viol, eldskinnbaggar bakkropp mot bakkropp. En gul fjäril, svärdsblad klädda med iris. Solen har rört sig högt över åsen. Ännu en vår, skarprätterska.
Eller så här:
- I gryningens råa lukt kan den som vandrar längs havet stöta på det fulländade skelettet av en sjöborre, en grens hotfulla segergest i sanden eller den sällsamma idén att skuggorna omärkligt mognar innan de sträcker sig ut.
”L’exil et sa demeure” – som skulle kunna översättas Exilen och dess hemvist – är om jag räknar rätt Mussos fjortonde bok. Den kom i min väg av en tillfällighet och jag är inte vidare bekant med författarskapet, lyckas dock inhämta att som romanförfattare är Musso ofta på glid mot essän och som essäist har han i åtminstone en bok – om Camus – närmat sig novellen. Som poet väljer han som vi kan konstatera gärna den koncentrerade prosalyriska scenen.
Var och en för sig är dessa dikter en aning ojämna, men tillsammans bildar de en gedigen mikrogobeläng, på en gång liksom genomskinlig och befolkad, reflekterande och sinnesnära och med inbördes subtila förbindelser – havet och det marina återkommer exempelvis som yttre miljö och emblem. Många dikter tycks äga rum framför en väldig avgrund eller tomhet, och det ger dess fenomen och inlägg en särskild evidens, om det så handlar om en vacker men kortvarig kvinna som röker utländska cigaretter under ett blått parasoll eller ett skräckslaget hjärta som inför en människotom landskapstyp (ett träsk) vibrerar ”som tassarna på hunden när den pissar”.
Musso låter av och till orden vända uppmärksamheten mot sig själva – eller snarare mot skriftens natur, som är gåtfull, i någon mån en kraft utanför den som håller i pennan: ”Det nästan osägbara drev genom arket med rättelser”, läser man, eller: ”Natten gör cirklar i dikten”. Denna rörelse mellan iakttagelse och metablick i Mussos poesi känns inte i dålig mening uttänkt, snarare nedskruvat nödvändig.
Erik Bergqvist
Skribentens not. Eldskinnbagggar är en röd-svart insekt, familjen skinnbaggar, Heteroptera. På våren (försommar i Sverige) ser man dem ibland i stort antal.
