Arturo Michelena - Charlotte Corday förs till giljotinen (Bild Wikicommons)

Franska revolutionen – Michel Onfray och en kvinnlig mothistoria

Idag den 14 juli skriver Lena Kåreland om filosofen Michel Onfray som hävdar att revolutionens hjältar inte var de våldsamma männen, som den diktatoriska och våldsbenägne Robespierre. Revolutionens stora män var istället kvinnorna.
________

Michel Onfray är en av de mest omtalade filosoferna i dagens Frankrike. Han är produktiv, debattlysten, många gånger provocerande och inte sällan betraktad som filosofins enfant terrible. Han ser med nya ögon på historien, omvärderar och lyfter fram oväntade aspekter på personer och skeenden. Ett av hans mest kända verk är Contre-histoire de la philosophie, som började ges ut 2006. Där presenteras filosofer alltifrån antiken fram till modern tid, särskilt sådana som enligt Onfray hamnat i skymundan eller rent av tystats i den traditionella västerländska filosofihistorien.

Onfray som kommer från enkla förhållanden har hållit sig utanför den traditionella universitetsmiljön. Han vill inte vara någon statlig tjänsteman utan stå fri såsom antikens filosofer. I början av 2000-talet startade han därför ”Université populaire de Caen”, ett slags folkuniversitet, där man avgiftsfritt kan studera ämnen som filosofi, politik, feminism och film. En av hans främsta inspiratörer är Friedrich Nietzsche, och i den lustfilosofi som han i dennes anda har utvecklat ser han lusten som något centralt för människan. Han har också influerats av radikalismens, hedonismens och den politiska anarkismens filosofer.

Emellanåt har Onfray anklagats för att skriva alltför snabbt och inte fördjupa sina resonemang. Hans polemiska hållning inbjuder inte till nyanser, och han kan ibland vara skoningslös i sin kritik. Till exempel har han hårt angripit kristendomen, en förtryckande religion som han menar förkväver människans naturliga livsglädje. Härom kan man läsa i två böcker som också finns på svenska, Handbok för ateister (2006) och Kraften att leva. Ett hedonistiskt manifest (2007). Han har även skrivit om Albert Camus i L’ordre libertaire (2012), där han tar fasta på det anarkistiska draget i Camus filosofi.

onfray_revolution_sexe_faible_dixikon.se

Nu har Onfray tagit sig an den franska revolutionen, ett ämne som är i hög grad omskrivet och utforskat. I La force du sexe faible. Contre-histoire de la Révolution française (Editions Autrement) vänder han sig mot tidigare beskrivningar av revolutionen som en männens historia, jakobinsk och maskulin med ikonen Robespierre som centrum. Onfray hävdar med emfas att revolutionens stora män var kvinnor, och syftet med hans skrift är att rehabilitera dessa kvinnor som har glömts bort eller på sin höjd skildrats högst karikatyriskt av de manliga historieskrivarna. De fem kvinnor han behandlar – Manon Roland, Olympe de Gouges, Charlotte Corday, Théoigne de Méricourt och Germaine de Staël – stod samtliga för tankar och idéer som utgjorde en väsentlig motvikt till giljotinens våld.

Onfray börjar dock med att teckna ett porträtt av Robespierre, vars eftermäle är omstritt. Han var centralgestalten bland jakobinerna och den främste motståndaren till girondisterna. I sin kompromisslöshet blev den från början demokratiske Robespierre alltmer diktatorisk och våldsbenägen. Onfray förvånar sig över att det alltjämt finns de som ser positivt på Robespierre, ”denne orm” som ”sa sig tala för folket för att lättare kunna skicka det till giljotinen”.

Kapitlen om revolutionens kvinnor är informativa och pregnanta i sina formuleringar. Vi möter orädda kvinnor, oftast hemmahörande bland girondisterna, kvinnor som stred mot förtryck, våld och orättvisor. Olympe de Gouges reagerade redan 1788 i sin skrift Réfléxions sur les hommes nègres mot kolonialismen och rasismen. I Lettre au peuple utgivet samma år uppfinner hon revolutionen före Revolutionen, hävdar Onfray. Hon ger i denna skrift uttryck för en socialism som hon anser kan göras möjlig genom skatt på den enorma lyx och det överflöd av pengar som vissa människor vid denna tid levde i. Vidare pläderade hon för allmän rösträtt och för kvinnornas deltagande i det offentliga livet. Och en revolution som inte införde jämlikhet mellan kvinnor och män var i hennes ögon ingen revolution. Men sådana åsikter förlöjligades i pressen och i november 1793 föll hennes huvud i giljotinen.

Den djupt bildade Rousseaulärjungen Manon Roland, vanligen kallades Madame Roland, utropade när hon besteg giljotinen de berömda orden: ”Oh, frihet, vilka brott begås inte i ditt namn!” Under den tid hon satt fängslad skrev hon sina memoarer. Charlotte Corday som mördade Marat ses av Onfray som inkarnationen av en hjältinna i Corneilles dramer: energisk, storslagen, moralisk och dödsföraktande. Marat däremot som i vissa handböcker framställs som ett offer var enligt Onfray lika förfärlig och hämndlysten som Robespierre. Efter sin död blev han dock kultförklarad av de radikala revolutionärerna.

Revolutionären Théroigne de Méricourt, kanske den minst kända av de fem som Onfray skriver om, hade ett tragiskt öde och slutade sitt liv 1817 på dårhuset La Salpêtrière i Paris, där hon suttit i tjugotre år. Hon stödde girondisterna, var en glödande vältalare som pläderade för förnuftet och för att våldet skulle upphöra. Det har spunnits många myter kring hennes öde, och i tolkningen av hennes psykiska sjukdom har man enligt Onfray inte tillräckligt beaktat att hon led av syfilis. Madame de Staël hör till dem som tidigt skrev om revolutionen. Hennes Considérations sur la Révolution française kom ut postumt 1818, ett år efter hennes bortgång. Onfray ställer hennes åsikter mot männens. Där hon önskar enighet, broderskap, rättvisa och medkänsla drivs männen av hämndbegär och våld.

I en avslutande sammanfattning för Onfray en polemisk diskussion om dagens franska vänster som är starkt splittrad och försvagad. Han tar även upp till kritisk granskning musée de Vizille, beläget i sydöstra Frankrike i närheten av Grenoble. Det öppnades 1984 och är det enda i landet som ägnas franska revolutionen. Den revolutionens historia som där presenteras är dock inte Onfrays, konstaterar han besviket. Där hyllas Robespierre och Marat, men knappast de kvinnliga revolutionärer som Onfray lyft fram i sin läsvärda bok.

___________

  • Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Olympe de Gouges

  • Onfray om sin bok och girondisterna:

  • Lena Kåreland

    Lena Kåreland

    Professor emerita i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet, medverkar i bl.a. SvD

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    2 kommentarer

    1. Tommy Andersson says:

      Det här är ju ett mycket intressant, och underrepresenterat, perspektiv som – apropå läsvärda böcker – för tankarna till Arlette Farges minor classic Le goût de l’archive – som lyfter fram hur kvinnor i folkdjupet aktivt ingrep i bland annat de sociala och politiska skeendena både före, under och efter revolutionen. Än sker det när de med högaffeln i hand motar bort fogdarna från byn, än när de som budbärare under sociala oroligheter förmedlar nyheter från barrikadernas frontlinje, men aldrig tycks kvinnorna ha utmärkts av den sorts passivitet som epitetet ”faible” antyder.

    2. Onfray hör tydligen till de historiker som jag måste läsa. Bättre sent än aldrig! Det viktiga är ansatsen, viljan att ifrågasätta en etablerad och offentligt sanktionerad historia, och den delar han med både Nietzsche och Camus. Förutsatt förstås att man gör sig mödan att studera förutsättningarna. Av de kvinnor du nämner tycks mig bara Madame de Stael ha haft något större inflytande på sin samtid, men så här i efterhand förefaller det ha varit större än det som utövades av ett antal dumma killar.

    Kommentera: