Den haitiska revolutionen 1791 – och dess hjälte Toussaint Louverture – har på ett romantiserande sätt hyllats som ursprunget till våra dagars mänskliga rättigheter och demokrati. Ett mer skeptiskt läger har lika okritiskt sett den som uttryck för despotism och girighet, inte minst hos Louverture, som själv var slavägare. Carl Wilén påpekar här hur de båda synsätten ändå utgår från samma omöjliga föreställning om en helt igenom god människa.
De senaste tre åren har årsdagarna för flera av 1900-talets stora revolutioner uppmärksammats. Först ut var den ryska revolutionen, som firade sin hundraårsdag 2017, medan det 2018 hade gått femtio år sedan 1968 års revolutionära våg. I år har det så varit dags för de kinesiska (1949), kubanska (1959), iranska (1979) och nicaraguanska (1979) revolutionerna samtidigt som det gått trettio år sedan berlinurens fall och de östeuropeiska revolutioner som 1989 ledde till kommunismens fall.
För revolutionsromantikern symboliserar dessa jubileum förstås frihet, jämlikhet och demokrati. För den mot revolutioner skeptiske har de en annan innebörd – skräckvälde, våld och despoti. Men romantikern och skeptikern tycks mig ofta ha gemensamt att de båda, om än på olika sätt, är beroende av det idag utbredda begäret efter en i grunden romantisk uppdelning mellan gott och ont och av föreställningen om att det skulle finnas alltigenom goda – och onda – människor.
Ett tydligt exempel på detta ömsesidiga beroendeförhållande är den under senare år pågående förändringen i synen på den haitiska revolutionen i slavkolonin Saint-Domingue år 1791 – 1804, då den fria republiken Haiti utropades. Om vi idag ”lever i en värld där tanken är att demokratin inte ska utesluta någon”, skrev historikern Laurent Dubois om den haitiska revolutionen i sin Avengers of the New World: The Story of the Haitian Revolution (2004) ”beror det inte lite på slavarnas handlingar i Saint-Domingue, då de insisterade på att de mänskliga rättigheterna också var deras.”
Dubois omdöme ska ses mot bakgrund av att den franska revolutionen 1789 inte hade inneburit ett omedelbart upphörande av slaveriet. Det kom – trots deklarationen om mänskliga rättigheter – att dröja till februari 1794 innan Nationalkonventet avskaffade det i alla franska kolonier, medan slavarna på Saint-Domingue och deras allierade på egen hand lyckats avskaffa det redan ett drygt halvår tidigare. När man några år senare, 1804, gick ett steg längre och också förklarade kolonin Saint-Domingue självständig från Frankrike, skedde det när Napoleon Bonaparte börjat återinföra slaveriet i andra kolonier.
Dubois skildring av och syn på denna dramatiska händelseutveckling kom att få en enorm betydelse för synen på den haitiska revolutionen. Förtryckta slavar som reser sig mot sina herrar, som mot alla odds lyckas vinna frihet i en heroisk kamp på liv och död mot de brutala slavägarna, som förändrar historiens riktning och lägger grunden för vår egen tids demokrati – en sådan berättelse är förstås svår att värja sig mot.
Men på senare tid har allt fler kritiska röster hörts mot detta resonemang. En av dem tillhör historikern Philippe Girard. Genom sina två monografier, The Slaves who Defeated Napoleon (2011) och Toussaint Louverture (2016) har han kommit att inta en central roll bland akademiker med en mer skeptisk hållning till synen på den haitiska revolutionen som själva grunden för vår demokrati.
Särskild uppmärksamhet ägnar Girard åt Toussaint Louverture, revolutionens mest framstående ledare. Han föddes som slav, men frigavs 1776 och ägde sedan själv slavar. Girard argumenterar i sina monografier att om denne slavrebell i själva verket inte var den fläckfrie aktivist för mänskliga rättigheter, som framförts tidigare, finns det skäl att också tvivla på revolutionen som sådan. Med det som utgångspunkt redovisar Girard därefter ett stort antal – korrekta – faktauppgifter som talar emot Louvertures hjältestatus: Louverture blev frigiven före revolutionen, han ägde alltså själv slavar och förhandlade till sig sin egen och ett hundratal andra slavars frihet i utbyte mot att den största delen av alla andra slavar som deltagit i revolutionen åter skulle förslavas. Han köpte och frigav slavar för att effektivisera produktionen. Han förhindrade också att slavupproret spreds till andra kolonier.
Girard går så långt att han påstår att det förhållandet att Louverture tydligt favoriserade sin adopterade son – som bara var tre fjärdedelar svart enligt den häpnadsväckande detaljerade koloniala rasskala, som hade inte mindre än 128 olika hudfärgsmått, – säger något om en hos Louverture ”djupt begravd åtrå att bleka ätten.” Detta argument om Louvertures önskan att få den vita plantageägareklassens erkännande får sedan förklara den auktoritära och våldsamma arbetsregim som Louverture implementerade efter revolutionen för att kunna upprätthålla Haitis exportekonomi.
Girard, som dessutom hävdar att Louvertures inflytande vid den här tiden var ”närmast oinskränkt”, kan sedan med stöd av detta göra gällande att Louverture trots sin oinskränkta makt valde despotins väg framför de mänskliga rättigheterna. Hans främsta mål skulle enligt denna analys ha varit att skapa en ny plantageägarelit för att på så sätt få den vita plantageägareklassens gillande. Louvertures modell handlade med andra ord alls inte om upplysning och slavarnas frigörelse, utan istället om en upplyst despotism. Hans tal om republikanska principer om frihet och jämlikhet var bara en ”läpparnas bekännelse.” Girighet, menar Girard, var istället den enda ”beständiga faktorn” under den haitiska revolutionen
Girards påståenden och resonemang innehåller egentligen inget nytt eller okontroversiellt i sak (bortsett från den rena spekulationen att Louverture skulle önskat ”bleka ätten”). Exempelvis var det allmänt känt att Louverture – i likhet för övrigt med många andra frigivna slavar – själv ägde slavar före revolutionen.
Inte heller Girards uppgift om den hårda och auktoritära arbetsregim, som Toussaint Louverture införde, var någon hemlighet. Naturligtvis hade det funnits ett utrymme för Louverture att agera på andra sätt än han gjorde. Men det går å andra sidan också att förstå, att han för att försvara revolutionen i första hand behövde få exportekonomin att fungera, också om det skulle innebära att de före detta slavarnas frihet inskränktes. Bedömningen bland historiker är allmänt att man annars stått utan ekonomiska resurser att försvara sig när Napoleon Bonaparte 1802 sände den då största flotta, som någonsin avseglat från franska hamnar, över Atlanten för att återta kontrollen över Saint-Domingue – som före revolutionen 1789 varit den mest vinstgivande kolonin i världen och Atlantens politiska centrum. Louvertures makt var därför snarare inskränkt än oinskränkt och han pressades att som realpolitiker begränsa revolutionen för att alls kunna försvara den – oavsett vad hans egna, innersta motiv kunde ha varit.
Girards böcker, som i sak inte innebar något avgörande nytt, men som förde fram en ny syn på revolutionen, hade knappast fått det genomslag de fick om det inte då funnits ett utbrett romantiserat omdöme, med stark resonans i vår samtid, om den haitiska revolutionen som en framgångsrik kamp mellan gott (svarta slavar) och ont (vita slavägare) och ursprunget till de mänskliga rättigheterna. Girard kunde med stöd av uppgifter i arkiven utan större problem vederlägga denna romantiserade bild, men bara för att ersätta den med en annan. För också han bortsåg från de historiska realiteterna. Vi har därför att göra med två sidor av samma mynt. Skeptikern Girard är beroende av romantikerns resonemang för att kunna framstå som meningsfull men förenas med romantikern i bruket av historielösa måttstockar från samtida föreställningar, i detta fall det renhetstörstande och moralistiska begäret efter den förtrycktas godhet.
Men bara för att Louverture inte passar in i den obefläckade godhetens mall finns ingen anledning att underskatta betydelsen av den haitiska revolutionen. Genom att den ledde till slaveriets avskaffande förverkligade den föreställningen om att människorna – som det uttrycktes i den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna – ”naissent et demeurent libres et égaux en droits” (”..föds och förblir fria och lika till rättigheter”) i högre utsträckning än alla andra revolutioner mot slutet av 1700-talet.
Den romantiska berättelsen om förtryckta svarta slavar och förtryckande vita slavägare, mellan gott och ont, har alltså visat sig vara ett tveeggat svärd i berättelsen om den haitiska revolutionen. Runt hörnet om revolutionsromantiken lurar skeptiska historiker som istället ser enbart girighet och makthunger var de ser, och som alltid är redo att med hjälp av den måttstock som romantikern själv tillhandahåller, söka underminera hela den historiska betydelsen av revolutionen i Saint-Domingue.
Ett påpekande som inte lär vara mindre aktuellt beträffande alla de andra revolutioner vars årsdagar inträffar just nu.