Trots att konstitutionsutskottet är riksdagens tyngsta kontrollmakt är intresset för dess granskningar minimalt. Det konstaterade Maria Abrahamsson den 3 april på Svenska Dagbladets ledarsida och påpekade också att KU självt tycks ta sin uppgift med en klackspark: – ”Varför lät man annars anmälningarna mot Göran Persson och Thomas Bodström fladdra förbi utan offentlig utfrågning?”
Det som åsyftas är de KU-anmälningar, mot den tidigare statsministern och justitieministern, som gjordes efter publiceringen av Eva Franchells bok om Anna Lindh. I den framgick att regeringen mycket väl var informerad om vad som skulle ske med de två egyptierna som CIA ”hämtade” i Sverige för vidare transport till ett egyptiskt fängelse. Och mer än så: USA hotade med handelsblockad om Sverige inte gick deras önskemål om samarbete till mötes!
Ändå struntar konstitutionsutskottet i att förhöra Persson och Bodström! Det är så att man knappt tror att det är sant! Eller rättare sagt: det är just det man, sorgset maktlös, tvingas konstatera att det är. Själv skrev jag om detta Sveriges bidrag till USA:s ”krig mot terrorismen” i ett inlägg på Svenska Dagbladets debattsida den 30 mars. Jag utgick från en intervju med den schweiziske parlamentsledamoten Dick Marty som tidigare, för Europarådets räkning, undersökt de europeiska ländernas medverkan i den utomlagliga verksamhet som kallats ”extraordinary renditions”, d.v.s. kidnappning och transport av misstänkta, men ej rannsakade och dömda, terrorister till olika tortyrfängelser i och utanför Europa.
I denna intervju, publicerad i Le Monde den 22 januari, sade Dick Marty att skiftet på presidentposten i USA, och den nye presidentens beslut att stänga Guantánamo, var ett gyllene tillfälle för berörda europeiska länder att ”sprida ljus över sina egna dunkla förehavanden och medge att fel har begåtts”. Och jag avslutade mitt inlägg med att konstatera:
”Det är nu dags att utkräva ansvar av den dåvarande socialdemokratiska regeringen för dess medverkan i denna lika skändliga som utomlagliga hantering, dags att på svenska säga ’yes we can’.”
Men trots att jag skrev detta inlägg, och också fick det antaget, direkt efter skiftet i Vita huset blev det sedan liggande i drygt två månader innan det till slut publicerades. Jag vet inte varför det dröjde så länge. Det kanske bara berodde på olyckliga omständigheter, byte av debattredaktör exempelvis. För det kan ju knappast ha varit ett resultat av medveten nyhetsvärdering (att man ansåg detta vara en struntfråga utan större betydelse) eller politiska baktankar (att man ville freda den förra regeringen från kritik).
Men hur skall den parlamentariska demokratin då kunna fungera om de riktigt stora och viktiga frågorna hela tiden sopas under mattan? Och om nu KU inte tar sin uppgift på allvar, varför reagerar då inte heller rättssystemet? I Italien, som annars ofta brukar figurera som exempel på vanstyre och korruption, började rättens kvarnar genast mala när det stod klart att främmande makt — i ett fall av ”extraordinary rendition” liknande det svenska — brutit mot italiensk lag på italienskt territorium. Men uppenbart är den italienska rättsapparaten, trots alla missförhållanden i landet i övrigt, ändå mer oberoende än den svenska.
Hur skall vi medborgare då kunna försvara Sveriges nationella suveränitet om regering och opposition är eniga om att det var rätt att falla undan för USA:s påtryckningar och medverka till tortyr? Hur skall vi kunna försvara rättsstatens principer om vårt rättssystem inte är oberoende nog att kunna ignorera eventuella signaler om mörkläggning från regeringshåll?
Jag har inga svar. Jag undrar bara, precis som Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet, varför KU lät ”anmälningarna mot Göran Persson och Thomas Bodström fladdra förbi utan offentlig utfrågning”.
MARGARETA ZETTERSTRÖM