Roger Casement förs ut efter rättegången

Mannen som hängdes på ett kommatecken

Roger Casement


Denna essä tillägnas professor emeritus Jan Svartvik, Lund

Bakbunden och med förbundna ögon står han under galgen. Bödeln, den kortvuxne John Ellis, till yrket frisör, ber honom tyst böja ner huvudet. Och den dödsdömde känner snaran läggas om sin hals. Han hann höra en sista viskning från Mr. Ellis: ’Om ni håller andan, går det fortare, sir.’ Han lydde honom. Så avslutar nobelpristagaren Mario Vargas Llosa sin roman El sueño del celta (Keltens dröm) från 2010. Den handlar om Roger Casement, avrättad genom hängning för högförräderi i Pentonville Prison den tredje augusti 1916. John Ellis, som senare skulle begå självmord, skrev i sina minnen att ingen av dem han haft att avrätta visat större sinnesnärvaro inför döden än Roger Casement.

Den svenska översättningen, av Peter Landelius, förelåg lagom till bokmässan i Göteborg 2011 där författaren själv deltog. Boken kallas roman men kan nog också genrebestämmas som biografi eller historisk essä. Vargas Llosa skildrar Casements liv och skriver in det i en större berättelse om kolonialismen vars värsta avigsidor och förbrytelser Casement såg på nära håll i Afrika (Kongo) och Sydamerika (Peru).

Casement, som föddes i Dublin år 1864, av protestantisk far och katolsk mor, kom så småningom att solidarisera sig med den irländska självständighetsrörelsen och verkade under första världskriget i Tyskland för att få tyskarna att hjälpa separatisterna på Irland i deras kamp mot England.

Tyskarna ville inte öppna en ny front på Irland men de utlovade vapen och ammunition som skulle fraktas dit av ett tyskt transportfartyg. Casement landsattes från en tysk ubåt men togs till fånga, fördes till London, åtalades och dömdes till döden för högförräderi. Han blev i rättshistorien känd som mannen som hängdes på ett kommatecken.

En historia som denna väcker oundvikligen hos läsaren lust att veta mera om viktiga enskildheter. Själva rättegången mot Casement finns i berättelsens bakgrund och där lämnas, som i förbigående, en uppgift om att han dömdes i kraft av en lag från Edward den tredjes tid, alltså från 1300-talet, vilket ju förefaller vara en märkligt ålderdomlig lagstiftning – lagen, dessutom skriven på anglo-normandisk franska, tillkom 1351.

Denna gamla lag tillämpades också vid andra världskrigets slut i åtalet mot William Joyce, känd som ”Lord Haw-Haw”. Denne var egentligen amerikansk medborgare men hade lyckats komma över även ett brittiskt pass. Hans röst, med de uttalsegenheter som gav honom hans öknamn, hördes i den engelskspråkiga radiosända nazipropagandan under kriget. Han togs till fånga vid krigsslutet, fördes till England och åtalades för högförräderi. Han dömdes till döden och hängdes i Wandsworth-fängelset 1946.

I Sverige styrs straffet för högförräderi av 19 kapitlet 1 § brottsbalken: ”Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall, med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.” Fram till 1921 var straffet dödsstraff eller straffarbete på livstid. Om ringa fara ansågs föreligga kunde straffet nedsättas till straffarbete i sex till tio år.

Dödsstraffet för mord avskaffades i England 1965 men kvarstod som lagens strängaste straff för förräderi tills det upphävdes 1998 genom The Crime and Disorder Act. Lagtexten från Edward den tredjes tid, så franskspråkig den är, gäller emellertid den dag som idag är, om än på olika grunder ifrågasatt.

Lagtexten

Den i fallet Casement relevanta delen av den gamla anglo-normandiska lagtexten skall (med början på första raden i spalten här bredvid i en senare, tryckt version) utläsas som:

"… qant home fait compasser ou ymaginer la mort nre Seignr le Roi, ma dame sa compaigne, ou de lour fitz primer & heir ; … & si home leve de guerre contre nre dit Seignr le Roi en son Roialme, ou soit aherdant as enemys nre Seignr le Roi en le Roialme, donant a eux eid ou confort en son Roialme ou p aillours, & de ceo pvablement soit atteint de ovt faite p gentz de lour condicion …"

I domslutet återgavs detta med följande översättning till engelska:

"When a man doth compass or imagine the death of our Lord the King, or of our Lady his Queen or of their eldest son and heir; or if a man do levy war against our Lord the King in his realm, or be adherent to the King’s enemies in his realm, giving them aid and comfort in the realm, or elsewhere, and thereof be probably attainted of open deed by the people of their condition …"

Efter överklagande prövades domen i King’s Bench Division and Court of Criminal Appeal (The King v. Casement). Den gamla lagen åberopades och tolkades på nytt och dödsdomen fastställdes i ett rättshistoriskt intressant domslut som också innehåller en elegant genomförd övning i språklig satsanalys, motiverad av ett saknat kommateckens funktion. Detta ödesdigra, synliga eller osynliga, skiljetecken har blivit känt som ”the fatal comma”.

Det vi känner som komma(tecken) kom först ganska sent i bruk. I medeltida handskrifter förekom användning av en s.k. virgule men då snarast som en sorts mer eller mindre godtycklig pausmarkör. Vid rättegången hävdade Casements försvarare att den medeltida statuten saknar egentliga kommatecken och att texten därför avsåg brottsliga handlingar som begåtts within the realm och således inte kunde åberopas för brottsliga handlingar som begåtts without the realm. Men domarna ansåg vid granskning av urkunden att det fanns spår av ett skiljetecken (virgule) efter det andra son Roialme – alltså en son Roialme, ou p aillours – vilket tillåter en annan tolkning av den gamla statuten. I domen hävdas bland annat:

"Now I repeat what I said during the argument, that we must construe these words of this statute, now some 560 years old, without reference to commas or brackets, but merely looking to the language. […] My view is, although it is not necessary to state it for the purposes of this case, that the words “or elsewhere” govern both limbs of the sentence – both the adhering to the King’s enemies and the aid and comfort to the King’s enemies – and that it is an offence to adhere within the realm or without the realm to the King’s enemies, and it is equally an offence to adhere within the realm to the King’s enemies by giving them aid and comfort without the realm. […] [T]he subjects of the King owe him allegiance, and the allegiance follows the person of the subject. He is the King’s liege wherever he may be, and he may violate his allegiance in a foreign country just as well as he may violate it in this country."

Casement på väg ut från rättegången

Det är, inte minst för en lekman, uppenbart att den gamla lagen inte är alldeles lätt att tolka. Den tillkom dessutom i en tid då en brittisk undersåte också kunde ha lovat annan överhöghet än engelske kungen – t.ex. kungen i Frankrike – trohet och lydnad. Man kan ta del av domarnas utförliga vederläggning av försvarets texttolkning i den slutgiltiga domen som i sin helhet finns att läsa på nätet.

Den engelske premiärministern Gordon Brown gav år 2007 i uppdrag åt Lord Goldsmith, QC, tidigare Attorney-General, att i form av en review utreda frågor och problem som gäller medborgarskap med dess rättigheter och skyldigheter. För denna rapport konsulterade Lord Goldsmith en lång rad sakkunniga från många olika länder. Rapporten Citizenship: Our Common Bond överlämnades till premiärministern i mars 2008. Den finns i sin helhet tillgänglig på nätet och kan i tryckt version fås från The Ministry of Justice.

Det rör sig om ett samtidshistoriskt intressant och betydelsedigert dokument som i flera avseenden kan sägas vara giltigt även för den politiska debatt som förs i Sverige. Rapporten består av sju delar eller kapitel, med bilagor och noter: 1. What is a citizen?; 2. A short history of British citizenship; 3. Legal rights and responsibilities of citizenship; 4. Re-examining the citizenship settlement; 5. The social bond of citizenship; 6. Enhancing the bond of citizenship; 7. Involving newcomers.

I denna rapport nämns också fallet Casement och den gamla (hög)förräderilagen från 1300-talet vilken av olika anledningar sägs vara svår att tillämpa:

"There have been no prosecutions for an offence of treason since 1981.This may be partly because acts of treason are committed rarely, but it is also likely to be due at least in part to the difficulty in prosecuting the offence, due to its being couched in archaic language of ambiguous ambit. Complexities arise not only in respect of who may be said to owe the duty of allegiance, but also, for example, in relation to the meaning of the King’s enemies and whether a state of war recognised in international law is necessary for the offence to have been committed."

Förräderi är ett gammalt brott men tycks i vår del av världen efter andra världskriget mycket sällan ha lett till rättslig prövning (i England alltså senast 1981). Nu ser vi emellertid brottsrubriceringen ’(hög)förräderi’ återkomma i åtal, eller hot om åtal, som väcks mot en ny fiende – vår tids terrorister.

Hithörande frågor undersöks i en längre uppsats av Kristen E. Eichensehr i Vanderbilt Journal of Transnational Law (vol. 42), med titeln ”Treason in the Age of Terrorism: An Explanation and Evaluation of Treason’s Return in Democratic States” (2009). Uppsatsens författare hänvisar även till domen mot Roger Casement och den gamla lagen från 1351 återges i sin ursprungliga anglo-normandiska form.

____________

– Klicka här för att läsa ett utdrag ur Vargas Llosas Keltens dröm

– Casement fick sedermera en begravning också på Irland, då alls inte som förrädare:

– Vargas Llosa talar om Casement och sin bok i en tvådelad intervju här:


Lars Lindvall

Lars Lindvall

Professor emeritus i romanska språk, särskilt franska.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

2 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Tack, Lars Lindwall! När jag översatte boken undrade jag mycket över försvarsadvokatens bisarra invändning. I mina ögon ter den sig inte mindre bisarr efter att ha läst din lärda förklaring. För en svensk jurist som läst Olaus Petris kloka domarregel om att domarens skyldighet att hålla sig till ”hans mening som lagen gjorde”, är advokatens argumentering irrelevant. Den håller f.ö. inte ens om man läser lagtexten utan komma och hårddrar innebörden av detta: vart och ett av rekvisiten är ju tillräckligt.

    Det framgår av ”Keltens dröm” att varken Vargas Llosa eller Casement har någon hög tanke om advokatens kompetens. Det hade tydligen inte domstolen och regeringen heller. Att regeringen kan ha tvekat om verkställigheten berodde på politiska avvägningar.

    Men visst kan placeringen av ett komma ha stor betydelse för texters begriplighet och njutbarhet! På rak arm minns jag dock bara min svensklärares exempel med den gamle odalmannen som satte jordbrukets behov framför sin önskan att umgås med sina bekanta: ”Om jag kan så kommer jag inte.”

  2. Lars Lindvall says:

    Bäste Peter Landelius!
    Det var roligt att Du ville kommentera min essä om Roger Casement. Den gäller ju främst den franskspråkiga lagtext från 1351 som åberopades i rättegången mot honom. Hans försvarsadvokat hade ingen avundsvärd uppgift – första världskriget pågick, Påskupproret hade ägt rum och Casements homosexualitet hade, i kyrkor, tidningar och politiska kretsar, gjorts vida känd sedan polisen vid husrannsakan upptäckt hans så kallade Black Diaries (som är ett kapitel för sig i hans historia).
    Jag är inte juridiskt skolad och saknar rättshistorisk (ut)bildning. Och som gammal språklärare har jag haft svårt att se hur ett (eventuellt) kommatecken skulle kunna ge en så annorlunda syntaktisk struktur i lagtexten att semantiken också påverkas. Men nog är det intressant att domstolen tvingades till avancerad satslösning, att den ålderdomliga anglo-normandiska lagen finns kvar och att Lord Goldsmith i Citizenship: Our Common Bond (2008) dröjer vid de problem som uppenbarligen finns i den engelska sedvanerätten att tolka och tillämpa den gamla statuten från Edward den tredjes tid – ”the difficulty in prosecuting the offence, due to its being couched in archaic language of ambiguous ambit”.
    Och tack för din översättning av Keltens dröm..
    Lars Lindvall
    PS. Förresten. Casement dokumenterade slavliknande förhållanden i Putumayo (där Ecuador, Peru och Colombia möts) för de människor som tvingades arbeta med gummiutvinning. Idag odlas koka där. Mycket av världens kokain kommer från just Putumayo.

Kommentera: