Tommy Andersson tar i två artiklar upp böcker som båda behandlar problem i vår europeiska samtid, men med delvis olika perspektiv. Här först Ivan Krastevs After Europe som lyfter fram flyktingkrisen som vår Europapolitiska ödesfråga och i en senare artikel Claus Leggewies Europa zuerst! som istället utgår från president Macrons signaler om förnyelse och samarbete inom EU och från de europeiska medborgarinitiativ som är både fler och kraftfullare än vad nyhetsrapporteringen antyder.
När Donald Trump höll sitt installationstal som USA:s president för ett år sedan överraskade han med ett långt mer nationalistiskt budskap än väntat. Amerika skulle alltid och överallt sättas främst, det var dags att få upprättelse för förmenta förödmjukelser. Detta och den oförblommerade räfsten med det politiska etablissemanget som samlats på Capitol Hill sände kalla kårar ut över världen. Det starka och ensidiga betonandet av USA var något annat än vad man varit van vid att höra, åtminstone så öppet. Reaktionerna lät heller inte vänta på sig och ännu en kris, denna gång i form av försämrade förbindelser mellan USA och omvärlden, kunde fogas till de redan många problem som just nu tycks rulla in över oss.
Om dessa är faktiska eller i första hand bara upplevda varierar väl från fall till fall, men att det finns många att välja emellan syns vid en titt på nyutgiven politisk eller ekonomisk litteratur, där det råder tillväxt också bland böckerna om EU:s faktiska eller förmenta kriser. Ofta rör det sig om dagsländor, men de blir ofta intressantare om man läser enskilda titlar parallellt med varandra. Det skulle exempelvis kunna löna sig att jämföra den bulgariske statsvetaren Ivan Krastevs essä After Europe med en ungefär samtidigt utgiven bok av den tyske sociologen Claus Leggewie med titeln Europa zuerst! – ett ironiskt korrektiv till Trumps nationalnarcissistiska paroll ”America first”. Båda författarna tar upp problem i vår samtid, men med delvis olika perspektiv: Medan Krastev betonar flyktingkrisen som vår Europapolitiska ödesfråga, utgår Leggewie från president Macrons signaler till förnyelse och samarbete inom EU samt från de europeiska medborgarinitiativ som är både fler och kraftfullare än vad nyhetsrapporteringen antyder.
Det kan först som sist konstateras att Krastevs essä är skriven för en amerikansk publik, vilket tydligt framgår av baksidestexten där dess briljans framhålls av all tänkbar prominens, från Robert Kagan till Madeleine Albright. Det är visserligen en intressant bok, men kanske inte fullt så banbrytande som förlaget vill påskina, men den är ändå viktig därför att den med utgångspunkt i historien behandlar östeuropeiska ståndpunkter i Europadebatten.
Samtidigt är Krastevs tes – att flyktingkrisen håller på att spränga EU – också hans svaga punkt, eftersom han inte kritiskt ifrågasätter krisens faktiska karaktär. I stället konstaterar han ganska lättvindigt att det som hände 2015 blev Europas motsvarighet till USA:s 11 september och fortsätter sedan sin argumentation utifrån denna diskutabla historiska parallell. Man undrar om han verkligen inte ser att de gemensamma nämnarna mellan terrorangreppen den 11:e september och flyktingvågen inte är de historiska likheterna, utan de kausala sambanden? Den illa genomtänkta invasionen av Irak, som den amerikanska administrationen under George W. Bush drev igenom som svar på 11 september, ledde fram till en destabilisering av hela regionen, som i kombination med andra faktorer resulterade i islamiska statens framväxt och terrorvälde.
Naturligtvis kniper Krastev en retorisk poäng genom att beskriva den stora flyktingvågen i samband med kriget i Syrien som ett europeiskt 11:e september, men förklaringsvärdet ligger farligt nära noll. Visserligen har tillströmningen av flyktingar lett till problem i Europa, men den har knappast varit det grundskott mot vår självbild som attackerna mot World Trade Center blev för amerikansk politik och inte heller har vi sett några militära svar på händelseförloppet. Det bör också påpekas att problemet förvärrades av att det saknades en gemensam europeisk struktur för att hantera en sådan situation, vilket var följden av tidigare politisk obeslutsamhet.
Men ingen kan förneka att svårigheterna är stora och att den uppkomna situationen adderats till redan befintliga problem på ett sätt som åtminstone har förstärkt vissa politiska strömningar som redan tidigare fanns i Europa. Det är också på den punkten som Krastevs bok levererar en klargörande bakgrundsbild. Till grund för denna ligger dessvärre ytterligare ett historiskt felslut, som delvis beror på Krastevs stilistiska ambitioner. Han skriver genomgående både väl och medryckande, men övermannas ibland av sina egna liknelser. Det är illustrativt att texten inleds med en scen från det sönderfallande habsburgska riket för att suggerera fram paralleller till dagens situation med centrifugalkrafter inom EU med potential att slita isär unionen. Visserligen framhålls också de avgörande olikheterna mellan den Habsburgska monarkin och det demokratiskt uppbyggda EU, men bilden används ändå genom hela texten, precis som dagens EU metaforiskt också ställs mot det sönderfallande Sovjetunionen.
Krastevs ambition här är att visa oss att många av dem som en gång levde i det systemet i första hand ser politiska överbyggnadsstrukturer som något som kan kollapsa över en natt. Därför är också analogierna med Sovjetunionen en figur som kan få passera som tankeväckande bild i en essä, men de skulle knappast hålla streck vid en historievetenskaplig granskning. Ändå bidrar Krastevs olika grepp till att läsare utan egna erfarenheter av livet i det forna östblocket bättre förstår varför vissa politiska ståndpunkter har ett så starkt fäste i dagens Östeuropa.
Krastev konstaterar att identitets- och etnicitetsfrågorna kommit att accentueras och blivit alltmer angelägna i och med den akuta flyktingproblematiken 2015 och stärkt redan befintliga nationalistiska strömningar. En av grundtankarna med Europasamarbetet är ju att genom solidarisk politik länderna emellan dämpa den nationalism som en gång drog med sig Europa i fördärvet, men nu tycks den så att säga ha släppts in bakvägen. Detta är ett alleuropeiskt fenomen, men i östra Europas specifika historiska kontext får det ett särskilt genomslag, i vissa länder också på regeringsnivå. Just erfarenheterna från Habsburgs sönderfall, men främst från Sovjettiden, ledde annars inledningsvis till en mycket positiv inställning till EU som en förtroendeskapande garant för demokrati, välstånd och ˮnormaliseringˮ.
Men, understryker Krastev, i just migrationspolitiska frågor framträder en olikhet mellan de EU-länder, som är religiöst och etniskt homogena efter 1900-talets omfattande omflyttningar, och övriga medlemsländer, som efter mångårig invandring är betydligt mer heterogena. Inga länder i östra Europa har varit kolonialmakter, utan var snarast själva offer för Sovjetunionens koloniala ambitioner, och därför känner man inte någon särskild skuld visavi tredje världens länder. Därmed upplevs de västliga medlemsstaternas internationalistiska solidaritet som irrelevant eller rentav som ett svek i ett läge där de egna stödbehoven alltjämt är stora. Med hänvisning till David Goodharts begreppspar ˮAnywheresˮ och ˮSomewheresˮ påpekar Krastev också att många som ˮblir kvarˮ känner sig som globaliseringens dubbla förlorare, när de som fått chansen dessutom nästan mangrant lämnat sina hemländer. Detta är en viktig aspekt, men här hade resonemanget varit betjänt av en något tydligare kronologi för att förtydliga att både känslan av övergivenhet och de politiska strömningar som närs av denna fanns där redan före det skärpta migrationsläget. I alla händelser kunde dessa emotioner utnyttjas av nationalistiska politiker som enkelt kunde fortsätta att gyckla lösningar på problem som knappast kan avhjälpas på annat sätt än genom internationellt samarbete.
I kombination med en ökande misstro mot fakta och sakkunskap på de flesta områden ger det en känsla av mörker, men Krastev avslutar ändå försiktigt positivt, dock utan att skissa någon väg in i framtiden. Men där väntar möjligen Macrons utsträckta hand som också är utgångspunkten för Claus Leggewies bok som tas upp i nästa del av denna artikel.