Efter Europa eller Europa först?(2)
Claus Leggewies Europa zuerst!

Medan Tommy Andersson i sin föregående artikel främst tog upp Ivan Krastevs essä After Europe, presenterar han här Claus Leggewies ambitiösa och väl underbyggda Europa zuerst! en läsvärd bok inte minst för de utförliga resonemangens och den framtidstillvända diskursens skull 

__________

Claus Leggewie är professor vid universitetet i Giessen med inriktning på den tysk-franska relationen i Europa och världen och deltar regelbundet med bidrag i tyska medier. Kanske är det också denna erfarenhet som fått honom att se det effektfulla i att välja titeln Europa zuerst! som en milt ironisk reaktion på ˮAmerica firstˮ.

För ironiskt ska den tolkas. Både själva boken och intervjuer med författaren visar nämligen att det hos Leggewie ingalunda är fråga om att framhäva Europa på andras bekostnad. För honom betyder Europa en betoning av ˮmänniskors lika värde, frihet och förnuftets företrädesrättˮ, det vill säga de värderingar som utvecklats genom vår historia alltsedan humanismen. Detta förklarar också bokens undertitel: En självständighetsförklaring, som dels vill ge associationer till den amerikanska självständighetsförklaringen, dels uppmuntra till tänkande kring humanismens grundläggande värden. För det blir kanske vi som får försvara dem och kanske också låta dem övervintra här under bistra tider, samtidigt som de tillåts stärka ett Europa präglat av ny framtidstro och fortsatt öppenhet mot omvärlden. Enligt Leggewie (och många med honom) är det hög tid att européerna frigör sig från sin fixering vid såväl USA som Ryssland och tar sitt öde i egna händer. Europa behöver stärka sin reaktionsförmåga, uthållighet och motståndskraft, eller med Leggewies ”tre R” bli mer Responsivt, Resilient och Resistent, för att kunna stå emot trycket från en omvärld som också tidigare svetsat samman Europa. Det räcker med att nämna Stalin som den ofrivilliga barnmorskan bakom den Europeiska gemenskapens födelse.

Liksom Krastev noterar Leggewie hur alla kriser och motgångar i det ständigt pågående unionsbyggandet berövar européerna entusiasmen. Men medan Krastev menar att europeisk politik ända sedan muren föll och Fukuyama deklarerade världshistoriens slut alltför trosvisst hållit fast vid ett närmast naivt framstegshopp och en övertro på den europeiska idén, vill Leggewie försvara våra värderingar och utveckla dem. Han konstaterar att positiva samhällsinslag gärna tas för givna och att vår egen betydande styrka ofta skyms av det sammelsurium av kritik som tenderar att överrösta all sansad analys.

Det är lätt att glömma effekterna av det europeiska samarbetet, men i år kan vi påminna oss att den inre marknaden funnits i 25 år. Därmed har en hel generation unga européer aldrig levt i något annat än fri rörlighet för varor, tjänster och framför allt personer, med allt vad detta innebär av möjligheter i både privatliv och yrkesliv. Ingen förälskar sig dock i en marknad, som Jacques Delors konstaterade redan 1993, och intresset för våra gemensamma problem och viljan att engagera sig i dem kunde ha varit starkare. Men för att förhindra att de auktoritära krafterna får övertaget med sina skräniga förenklingar som svar på snart sagt allting, måste de som ser upplysningens, demokratins och det civila samhällets värden som urprinciperna för ett gemensamt Europa ändå göra sina röster hörda.

Detta är givetvis lättare sagt än gjort, men styrkan i Europa zuerst! är dess försök att bena ut orsakerna till denna känsla av kris, för att därigenom finna tänkbara lösningar. Inledningsvis ges en detaljerad historik till den europeiska populismen, som efter en längre tid i träda tog ny fart sedan Fremskridtspartiet kommit in i Folketinget i Danmark i början 70-talet. Det blev impulsen till den ˮauktoritära vågˮ, som svept fram över Europa sedan dess, och som utmärks av att den suger upp den moderna politikens separations- och konfliktlinjer. Federalister som Lega Nord i Italien eller Vlaams Belang i Belgien lever på motsatsen centrum–periferi. Islamkritiker på högerkanten och reaktionära kristna underblåser den konfessionella konflikten och attackerar de sekulära gränserna mellan politik och religion. Front National i Frankrike odlar klasskonflikten, formellt uttryckt i motsatsen mellan uppe och nere men innehållsligt i motsatsen mellan det egna och det främmande.

Ett exempel på ett av Matteo Salvinis, Lega Nord, sedvanliga utfall, här i EU-parlamentet:

Det rör sig med andra ord om identitetsbaserade demokratiföreställningar som relativiserar de liberala grundlagsfästa rättigheterna och rättsstaten. Numera bygger dessa rörelser vanligen på en ideologisk ˮtreenighet av migrationskritik, islamofobi och EU-skepsisˮ, som visserligen kan återspegla något av många medborgares oro men som förblir ett politiskt hopkok. Också Leggewie ser islamismen som ett allvarligt problem, men Europa saknar ingalunda motmedel. Staten har stora befogenheter och det finns goda exempel på lokala insatser. Ett av dessa är Rotterdams borgmästare Ahmed Aboutaleb som bemöter islamismen med öppna ögon, men utan att dansa efter populisternas pipa. Leggewie påpekar också att diskussionen om islamism och migration tar oproportionerligt mycket utrymme från tänkandet kring Europas framtid: ˮDet europeiska samhället borde ägna sig mer åt framtidsvisioner än åt skräckfantasier om massinvandring, terror och religionskrig.ˮ Det finns ju även andra akuta frågor och många är de som gärna skulle diskutera också social-, arbetsmarknads-, innovations- och miljöpolitik.

I detta sammanhang ser Leggewie att Macrons utsträckta hand är en historisk chans som på inga villkor får försittas. Tack vare hans starka politiska ställning ges ett tillfälle att diskutera och bygga ett bättre Europa med förmåga att ta itu med de stora problem som onekligen finns – inte minst risken för stagnation i den politiska processen. Macrons erbjudande kommer med nödvändighet ˮuppifrånˮ och handlar mycket om institutionella förbättringar, men han företräder en folklig rörelse som genom att ansluta sig till honom och hans program visat sin tro på Europa. Dessutom har många av förslagen direkt bäring på människors vardag. En annan idé är förslaget om ett antal direktmandat till Europaparlamentet för att vitalisera bandet till medborgarna.

Macrons Initiative Européenne i sammanfattning:

Detta är viktiga tankar för Leggewie, men han betonar också att det krävs en rörelse ˮunderifrånˮ för att blåsa liv i Europatanken. Därför lämnas en provkarta på initiativ som intresserar sig för nationsövergripande problem, utvecklar demokratin i Europa och åstadkommer förändring eller nytänkande. Exempelvis nämns Pulse of Europe och den Brexitrelaterade People’s Challenge to the Government on Article 50, men exempelvis också tidskriften Eurozine (som samarbetar med flera svenska tidskrifter, bl.a. Glänta). Detta är positiva krafter som visar på möjligheter till ökad medborgerlig delaktighet framöver och som alla på olika sätt kan placeras i de tre tematiska korgarna deltagande – solidaritet – hållbarhet som Leggewie skissar för att identifiera de centrala områdena i den framtida Europapolitiken. Det handlar alltså om medborgerliga frågor, rättvisa, jämlikhet och socialpolitik samt om insatser för att garantera kommande generationer ett humant liv.

Mycket av detta är naturligtvis funderingar och skisser, men de är genomtänkta. Mycket fattas också – som frågan om ett försvars- och säkerhetssamarbete som garanterar att vi kan skydda vårt samhälle, eller farorna med att Macrons förslag kan leda till en transferunion med risk för skatteuppror i de länder som betalar mest. Men det viktiga är att Leggewie tar sig an stoffet, analyserar det och lämnar förslag på hur medborgare och politiker kan dra åt samma håll.

Genomförandet åligger till stor del medborgarna själva, men främst är det ändå politikerna som måste ta sig ut ur den nationella stugvärmen och skapa fungerande ramar för ett vitalt Europa. I höstens svenska valrörelse finns alla förutsättningar för att på allvar diskutera Europafrågan. Men kommer något parti att ha viljan och modet att göra det? Den som gissar ˮkanskeˮ hamnar troligen nära sanningen, den som gissar ˮnejˮ möjligen ännu närmre.

___________

  • Klicka här för att läsa första delen av denna artikel, om Krastevs After Europe

  • Tommy Andersson

    Tommy Andersson

    Tommy Andersson är översättare, bl.a. aktuell med Victor Klemperers LTI och Friedrich Kittlers Nedskrivningssystem 1800/1900.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    2 kommentarer

    1. peter landelius says:

      Än en gång ense med Tommy Andersson redan därför att jag delar hans entusiasm för Europas enhet. Finansiella, industriella och kuriöst nog även militära problem står som vanligt i förgrunden för dagsdebatten och det är därför bra att få andra perspektiv. Härmed några tankar efter att ha läst båda halvorna av den här artikeln:

      1. Bulgarien, som jag besökt ett par gånger och där jag rentav vistats i ett par månader, är det enda östeuropeiska land där ryssarna är populära. Det beror inte bara på språket – min och mina sagesmäns knaggliga ryska dög utmärkt för samtal. Men det var ryssarna som befriade Bulgarien från det turkiska väldet, och Bulgarien är det enda land som har ett berg som heter Undén. Det ligger på södra gränsen, i likehetm med det pittoreska Plovdiv, där man dricker vodka och vin med samma varma själ.

      2. Engelsmännen hörde länge till främsta stödet för Europatanken men insåg först ett par decennier senare att de nog behövde vara med själva. Numera anser de att de att det var fel det med, och snart nog förstår de att det blir dyrt och krångligt hur de än gör. Under tiden har de lyckats med flera bedrifter:

      1. De drog med sig de små nordeuropeiska staterna i detså kallade EFTA, i första hand jordbruksexportörerna men också Sverige, som inte begrep bättre, och Finland som vårdade sin relation till Ryssland.

      2. London och Washington förvissade sig om att östeuropeerna skulle komma lika fort in i EU som i Nato och lyckades nästan. Först efteråt kan det ha sett ut som om det var bråttom, men kanske var det just bådskan som irriterade Moskva? Problemet var och är att integrationsprojektet EU kräver längre tid och skicklighet än att koppla ihop krigsmakter, särskilt som de europeiska aspiranterna inte hade mycket i den vägen heller.

      3. Sverige, som efter kriget gjorde bot för tidigare tyskvänlighet genom att visa en världsunik entusiasm för Storbritannien, gick med i EU så snart som UK gjorde det – och Olof Palme därmed fann det möjligt med tanke på det konservativa motståndet i det egna partiet. Numera hör vårt land förhoppningsvis till de positiva i ett Europa som åter har börjat tvivla på sig självt och därför än en gång måste ”fly framåt” när Förenta staterna avstår från sin ledarroll.

    Kommentera: