Eric-Emmanuel Schmitt – Ulysse from Bagdad

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av EVA MATTSSON
En sak har jag lärt mig: då det gäller den franska numera i Belgien bosatta författaren Eric-Emmanuel Schmitt, kan man vänta sig vad som helst. Från hans penna (dator) strömmar essäer, dramer, noveller, romaner och filmmanus. Ena året fördjupar han sig i Diderot eller Molière och nästa i Mozart, i vård av döende barn eller i kärlek med förhinder i Ostende. Stilen kan vandra från realism till surrealism, från prosa till poesi. Tonen kan vara smeksam, förförisk, filosofisk eller indignerad.

Romanen om Odysseus handlar om Irakkriget och om Saad Saad, vars namn på arabiska betyder hopp hopp och på engelska sorgligt sorgligt.

Man möter honom i Bagdad under Saddam Husseins skräckregim och följer honom fram till 2006 då diktatorn hängs och vidare fram till två år senare, då landet blöder värre än någonsin.

Under de amerikanska attackerna träffas många oskyldiga. Saads far kommer i vägen för en kula och Saads första kärlek Leila tycks utplånad då hela hennes och familjens hus jämnas med marken i en obegriplig bombraid.

Likt Odysseus beger sig Saad på flykt. Han tar tillfällighetsjobb i Kairo, hamnar i ökända flyktingläger på Sicilien och Malta. Tar sig via Frankrike och engelska kanalen till England som är hans drömland. Väl där möter han Leila som mirakulöst överlevt sen familjehuset flög i luften. Den sortens underverk är vanliga hos Schmitt.

Inflätade i äventyrsavsnitten i ”Ulysse from Bagdad” är också frekventa dialoger mellan far och son. Pappan den milde boklärde, sen ett par år avlidne mannen, kan nämligen stiga ner från de döda för att följa sin son, ”chair de ma chair, sang de mon sang, sueur des étoiles” som han ständigt kallar honom.

Schmitt har den här gången grävt ner sig djupt i det irakiska folket men också detaljstuderat de smutsiga, byråkratiska och vidriga asylplatserna där skaror av flyktingar väntar på utvisning alternativt insläpp. Initierat skildrar han det moment 22 som emigranter stöter sig mot. Har man papper som bevisar nationaliteten riskerar man med minst 90 procentig sannolikhet utvisning till ursprungslandet. Med fabricerade eller inga papper alls kan man flyta runt men hamnar i samhällets nedersta skikt, där utrensningsaktioner och polisingripanden gör tillvaron outhärdlig.

Med tanke på den svenska debatten om romska läger i Europa och flyktingbarns grymma liv på Malta är Saad Saads olycksaliga odysséer politiskt hyperaktuella. Antalet resor, katastrofer och explosioner blir ibland mer än man tål och Schmitt förefaller själv att stundvis mista kontrollen över stoffet.

Boken är ändå läsvärd för det patos och den frenesi den innehåller. De papperslösa kan behöva många engagerade advokater och den som aldrig bott i Irak kan behöva en lektion om landets kultur.

__________________

– Se en intervju (i två delar) med Schmitt här:

– Se en trailer för boken här:

– Se en trailer för Schmitts film Oscar et la dame rose här:

Kommentera: