Den tyske filosofen Byung-Chul Han, en lågmäld men uthållig röst i den kritiska debatten om det moderna samhället och särskilt informationssamhället, ger i sin nya bok Infokratie en väsentligen dyster analys av demokratins möjligheter i vår nya sköna värld, där informationens ständiga närvaro tränger undan vetande, erfarenhet och kunskap och där informationsruset gör det svårt för oss att agera som myndiga medborgare.
Den som vill tro att informationstekniken kommer att stärka vårt demokratiska samtal eller sanningens ställning kan sluta läsa här, för spelet är redan förlorat. Men om någon ändå vill veta varför, kan fortsatt läsning möjligen ge viss ledning.
En tänkare som ofta förknippas med denna diskussion är Byung-Chul Han, den sydkoreanske metallurgen som flyttade till Tyskland för att studera litteraturvetenskap, filosofi och teologi, med en avhandling om Heidegger som resultat 1994. I dag är Han en lågmäld men uthållig röst i den kritiska debatten om det moderna samhället och särskilt informationssamhället med de starka krav på transparens som bland annat sociala medier ställer individen inför. Det är en ordning som ytterst leder till en form av totalitär öppenhet, menar Han, samtidigt som algoritmerna i detta spel hemlighålls för att förhindra insyn i den digitala övervakningsmekanismen. Drivkraften bakom detta är ett ekonomiskt system som kräver publicering av personliga uppgifter, det vill säga informationssystemets hårdvaluta, vilket sker till priset av den personliga integritetens upplösning och den äldre tillitsbaserade kulturens sönderfall. Dessa fenomen avhandlas i Byung-Chul Hans centrala texter, som också finns på svenska, till exempel Palliativsamhället och den viktiga essän Trötthetssamhället. Däri går Han till rätta med det postmoderna, digitaliserade samhället som ett ”prestationssamhälle” med ständiga förväntningar på människan att anpassa sig för att prestera mer till priset av stress, depressioner och en återkommande känsla av misslyckande hos många.
I sin senaste bok, Infokratie: Digitalisierung und die Krise der Demokratie (”Infokrati. Digitaliseringen och demokratins kris”), fortsätter Byung-Chul Han diskussionen, men utvidgad till en väsentligen dyster analys av demokratins möjligheter i vår nya sköna värld. För det är just det sköna och motståndslösa som utgör det verkliga hotet mot vår egenmakt. Detta betonas redan i inledningskapitlet om informationsregimen, där Foucaults disciplinära regim används som spegel för att visa hur ett samhälle där allting är information – också vi människor – utövar sin disciplinära funktion inte genom inlåsning och isolering, utan genom kommunikationsnät och öppenhet. I detta samhälle, där vi kontrolleras mer än någonsin, känner sig människor paradoxalt nog inte övervakade, utan fria, vilket gör att de digitala makthavarna sitter säkert i sadeln. När övervakning och frihet sammanfaller – konkret i apparater som våra smarta telefoner, smarta dammsugare och smarta hem – är den digitala maktutövningen fulländad. Allting är information och informationen är transparent i en värld där vi blivit informationens fångar. Men vi hamnar inte bakom lås och bom som i Benthams panoptikon, utan det fängelse där vi spärras in är ett luftigt och just transparent ställe där vi har digital frigång.
De digitala makthavarnas medvetna strategiska inriktning mot information och data som verktyg för informationsregimens genomförande kan kallas dataism. I dataismen eftersträvas ett totalt vetande, vilket uppnås med algoritmiska operationer, och det är denna teknikunderstödda strävan som ger informationssamhället dess totalitära drag. Medan de ideologiska berättelserna på sin tid försökte samla massan av människor under sina baner, berättar dataismen ingenting. I stället beräknar den. Och för att optimera beräkningarna splittras grupper upp i separata enheter, individer, med så långt mellan varann att vi alla hamnar i en sorts telekrati, där vi inte förenas i upprorsgrupper utan i stället kommunicerar oss till döds i ett försök att upprätthålla en kontakt som förr var fysisk.
En viktig teoretisk utgångspunkt i Infokratie är Habermas klassiker Borgerlig offentlighet och dess diskussion om strukturella förändringar i offentligheten, särskilt genom massmediernas inflytande. Habermas undersöker bland annat hur det offentliga samtalet, som ytterst vilar på bokens centrala roll under upplysningen och framåt, påverkas och splittras av massmedierna. I dag har dessa medier börjat sättas på undantag av de digitala medierna, vilket på nytt förändrar offentlighetens strukturer. I detta nya landskap, menar Byung-Chul Han, grasserar en infodemi, underblåst av de digitala mediernas rhizomstruktur.
Ett allvarligt problem med all denna information är dess mycket korta aktualitetsspann. ”Den saknar tidsstabilitet, eftersom den lever av ’överraskningens retning’”, heter det med en hänvisning till Niklas Luhmann. Informationen går alltså i otakt med det demokratiska systemets långsamma kunskapsprocessande. Den offentliga diskursen dör ut och ersätts med algoritmer och artificiell intelligens, då behovet av allt snabbare kommunikation gör att de långsamma resonemangen inte kan inväntas. Och då stordata och AI ses som överlägsna det mänskliga tänkandet tycks detta slags tänkande inte behövas längre. Politiskt handlande, och förhandlande, blir överflödigt och vi får infokrati, alltså en sorts digital postdemokrati. Men detta kan vi inte göra så mycket åt eftersom informationssamhällets uppsplittring gör att vi mest ägnar oss åt oss själva.
Det kanske farligaste inslaget i den här atomiseringsprocessen, skriver Han, är att vi blir döva för den andre, vi slutar att lyssna på varandra och förlorar långsant förmågan till intresse och empati för andra. Detta beror på att informationens ständiga närvaro tränger undan vetande, erfarenhet och kunskap. Informationsruset gör det svårt för oss att agera som myndiga medborgare och det kommunikativa handlande, som Habermas beskriver som en av det demokratiska samhällets grundvalar, når till sist vägs ände.
Byung-Chul Han menar att denna utveckling också förklarar dagens utbredda misstro mot fakta. Den digitala världen kan nämligen formas och manipuleras helt fritt. ”Digitaliteten står i diametral motsats till fakticiteten. Digitaliseringen försvagar vår medvetenhet om fakta och sanning, ja till och med om verkligheten.” Detta öppnar dörren för konspirationsteoretiker och opinionsförförare som ersätter identitetsskapande berättelser för hela samhällen med egna, snäva narrativ och generell misstro. Liksom fångarna i Platons grottliknelse blir också vi serverade en verklighetsbild, men alla ser inte längre samtidigt samma skuggor mot en gemensam bakgrund, utan får egna måttsydda skuggor serverade på sin egen skärm, beroende på hur algoritmerna utformat den egoslinga som vi snurrar runt i.
Därmed är de falska nyheterna inga egentliga lögner, eftersom lögnen alltid förhåller sig till en sanning. Det är istället ren fiktion som portioneras ut till de skärmfångar som gitter lyssna. Och de tycks vara en talrik skara. Att det här knappast kan få ett lyckligt slut står klart när man insett den otyglade centrifugala styrkan i den pågående utvecklingen och att sanningen där kommer att offras på hastighetens altare. När Nietzsche kritiserade sanningen som en samhällelig konstruktion, erkände han den ändå som en förutsättning för mänsklig samexistens. I informationssamhället återstår inte mycket av den. ”Sanningen sönderfaller och blir ett informationsdamm, som blåser bort med den digitala vinden”, avslutar Byung-Chul Han, och finns inte sanningen kan vi inte bli fria, tycks den före detta teologistudenten vilja säga. En dyster men förmodligen riktig analys av ett sådant samhälle i utvecklad form. Tyvärr tycks problemet sakna lösning, men Infokratie kan ändå sporra oss till ett försök att bryta upp från den digitala omyndigheten.