Vi omger oss med väggar för att skydda oss mot köld, väta och ovänner, men tar upp öppningar i väggarna för att komma ut och in. Vi täcker öppningarna med dörrar för att utestänga det icke-önskade, men förser dörrarna med gångjärn för att kunna forcera dem.
Dörrarna måste i sin tur förses med lås, låsen i sin tur med nycklar.
Varje tillslutning förutsätter ett öppnande, varje öppnande en tillslutning. Vi delar med oss av nycklarna till dem vi anser behöriga, men ser till att de inte faller i de obehörigas händer.
I vår kultur är nyckeln en symbol för makt och kontroll: ”Jag är behörig, jag hör hit men det gör inte ni” säger vi och skramlar med våra nycklar.
Personligen har jag en motvilja mot nycklar. De är besvärliga och opraktiska tingestar, antingen stora och skrymmande, eller små och lätta att tappa bort. De ska grävas fram ur fickan eller väskan när vi kommer hem fullastade med inköp. Framför allt är nycklar något vi glömmer efter oss (själv har jag lärt mig att ständigt gå med alla relevanta nycklar i fickan, men det är förstås också otympligt).
Ett alternativ till nycklar är kombinationslås, dvs lås som öppnas med en hemlig sifferkombination. Vi fortsätter att leva som om kombinationslåset inte hade blivit uppfunnet. Om vi gick in för att använda kombinationslås i alla olika sammanhang skulle vi bli av med nycklarnas gissel.
Alla dessa historier om hur någon låst sig ute i nattdräkt när dörren slog igen och nycklarna inte fanns med. Alla dessa färder till sommarstugan som man blev tvungen att dubblera eftersom nyckeln blev hemma. Alla nätter som tillbringats under bar himmel, alla låssmeder som tillkallats mitt i natten för att nyckeln tappats bort. Alla exkursioner som misslyckats eftersom den avgörande nyckeln hade blivit hemma.
Var och en av oss bär på ett lager av nyckelhistorier. För att inte tala om alla dessa intrikata arrangemang som krävs för att överantvarda de behövliga nycklarna till en besökare, en ny hyresgäst eller en reparatör.
En övergång från nyckellås till kombinationslås skulle inte bara bespara oss oändliga besvär, den skulle troligen också leda till samhällsekonomiska inbesparingar.
Vår fixering vid de primitiva nycklarna är ett symptom på kulturell blindhet. Kombinationslåset hör bättre hemma i en digital tidsålder. Det har ett helt annat symbolvärde än nyckeln. Men kanske finns där också något skrämmande i den symboliken? En mera ogripbar form av maktutövning, typisk för vår tid?