När VM går mot sitt slut infinner sig vemod och höstkänning.
Liksom de varma dagarna glesnar blir det längre mellan matcherna. Det gäller att ta vara på dem.
Från början var de så många att man kunde nöja sig med en halvlek då och då. Och alla hade ännu chansen, på papperet i alla fall.
Sedan vet man ju hur det går. Och det är inte alltid så kul. För det är ju Ghana man vill se.
Men man måste ändå. Och finalen är inte en höjdpunkt. Och inte en peripeti – det har vänt för länge sedan.
Den är just bara slutet, en knivsudd höst i luften, en föraning om döden, varken mer eller mindre.