En engagemangets musa
Om Yvette Pierpaoli

C’est dans la rue, avec les plus pauvres, que j’ai appris la générosité.
Yvette Pierpaoli.

Jag tror att de som läst honom har lärt sig att bättre förstå mycket av det som hände under 1900-talets andra hälft. Lika betydelsefulla är hans romaner från tiden efter kalla kriget. Den franska tidskriften Le Magazine littéraire ägnade honom drygt tjugofem sidor av sitt oktobernummer för 2016. Författaren, en av de viktiga europeiska författarna i vår tid, kan man nu lära känna närmare tack vare en diger och väldokumenterad biografi som skrivits av Adam Sisman – John Le Carré. A Biography. I hans egen självbiografiska bok från 2016 – The Pigeon Tunnel. Stories from My Life (på svenska Duvornas tunnel) berättar han om några av de människor och platser som så småningom skulle bli till gestalter och miljöer, geografiska och ideologiska, i hans böcker. Ett kapitel ägnas Yvette Pierpaoli, förebild till en av huvudpersonerna  The Constant Gardener (på svenska Den trägne odlaren), hans roman från 2001 om våld, korruption och internationell läkemedelsindustri i Afrika.

En sommarkväll satt Le Carré i Basel med ett glas öl när en svartskäggig man i basker kom incyklande genom de öppna dubbeldörrarna till ölhallen. Mannen ställde cykeln vid Le Carrés bord, slog sig ned och började prata. Han var före detta kemist. Han berättade om de multinationella läkemedelsbolagen som fanns vid övre Rhen. De skulle fortsätta att förgifta världen om bara aktiekurserna steg i värde.

Femton år senare satt Le Carré på en liten restaurang i London då en man i grå kostym kom in med en korg med blommor på armen. Han gav en bukett till varje bordssällskap och fick sedan som tack en kyss och ett glas vin av värdinnan. ”Vi kallar honom för den galne trädgårdsmästaren”, förklarade hon. Man trodde att han förlorat någon och nu fann tröst i att ge bort av sina blommor.

Den gåtfulle mannen får hos Le Carré heta Justin Quayle, och blir i boken en medelålders, lågmäld och diskret brittisk diplomat i Kenya som odlar blommor. Han har förlorat sin hustru, Tessa. Hon var en idealistisk och viljestark kvinna, i kompromisslös kamp mot ett stort multinationellt läkemedelsföretag. Le Carré hade inte glömt den där namnlöse sagesmannen från ölhallen i Basel tjugo år tidigare och hade själv i andra sammanhang fått kunskap om hur undermåliga eller oprövade farmaceutiska produkter kunde marknadsföras i Afrika.

Tessa Quayles förebild i verkligheten var Yvette Pierpaoli, en självständig och orädd fransyska som hjälpte krigsänkor, offer för landminor, hemlösa familjer och gatubarn. Henne hade Le Carré lärt känna i Kambodja och mellan dem uppstod en livslång vänskap och det var henne han tillägnade sin roman: ”For Yvette Pierpaoli who lived and died giving a damn”.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Man kan lära känna henne närmare genom hennes självbiografi ”Femme aux mille enfants. Du Cambodge à la Bolivie, un combat pour faire naître l’espoir” som kom ut 1992. Den är nu sedan länge utgången på förlaget men några andrahandsexemplar brukar finnas till salu hos de franska nätbokhandlarna.

Hon föddes 1938 i en fattig arbetarfamilj i Nancy. Hennes proletära bakgrund präglade henne. Hon var yngst av fem syskon och kände sig ensam, både hemma och i skolan – hon levde sitt liv genom att föreställa sig andra liv. Hon revolterade både hemma och i skolan och fick öknamnet ”Pesten”. En dag satte hennes lärare upp en stor reliefkarta på en vägg i klassrummet. Han berättade om fjärran länder där man talade franska, Laos, Vietnam och Kambodja, och hon bestämde sig då för att en dag resa dit.

Sexton år gammal slutade hon skolan, arbetade en kort tid på ett kontor men tog sig sedan utan pengar på fickan till Paris, där hon sålde tvålar på trottoarer i staden men så småningom fick husrum och arbete hos människor som lagt märke till henne och ville henne väl. De småslantar som blev över sparade hon till en enkelresa Paris–Phnom Penh. Hon sökte kontakt med människor från Asien, och lyckades få vänner bland de skyggaste av dem – khmerer som studerade och levde i Paris. Hon födde en dotter, Manou, men hade sedan liten kontakt med barnets far, en läkare från Kambodja.

Tjugonio år gammal reste hon med sin lilla dotter till landet hon börjat drömma om vid väggkartan i skolan därhemma. Orädd inför alla auktoriteter lyckades hon få beskyddare i Phnom Penh så att hon kunde starta ett eget handelsföretag, som blev framgångsrikt. Det var under en av sina resor i Asien som Le Carré lärde känna Yvette Pierpaoli i Phnom Penh. Huvudstaden var vid det laget inringad av de Röda Khmererna. Hundratusentals människor hade tagit sin tillflykt till staden. Hjälpbehoven var mycket stora. Hennes firma ägde några gamla enmotoriga fraktflygplan som flög ut förnödenheter till isolerade platser runt om i landet. Piloterna hade i uppdrag att ta med sig tillbaka mödrar med sjuka eller skadade barn. Yvette, som hade lärt sig khmer, tog själv hand om många av dem – de kallade henne maman. Hon fäste sig speciellt vid en svårt traumatiserad, övergiven pojke, tre-fyra år gammal, som hon kom att adoptera. Han fick heta Olivier och lever nu i Paris.

Yvette Pierpaoli i Kambodja 1997

Yvette Pierpaoli i Kambodja 1997

När Röda Khmererna intog Phnom Penh hade Yvette Pierpaoli flytt till Thailand och återupptagit affärsverksamheten där. Hon lärde sig nu thai och gjorde riskfyllda resor i bil till gränsen mellan Thailand och Kambodja där tiotusentals flyktingar levde under mycket svåra förhållanden i läger varifrån de skulle tvingas tillbaka över gränsen. Hon trotsade militärer och poliser och tog sig in i lägren med mat och mediciner. Med sig hem tog hon så många barn som fick plats i bilen. Hon levde sitt liv utan rädsla, övertygad om att det som hände henne var  förutbestämt. Man kan se drag av en mystiker hos henne.

Efter att ha tvingats bort från Thailand av affärsmän som ville ta över hennes affärsverksamhet tog hon sin tillflykt till ett hus hon köpt i Uzès i södra Frankrike. Av en händelse mötte hon i ett kloster en man som berättade om förhållandena i Guatemala. Där hade varit inbördeskrig och nöden var mycket stor, inte minst bland de svårt utsatta indianstammarna. De få hjälporganisationer som fanns på plats jagades bort av militären. Man räknade med minst hundratusen ensamma barn.

Hon reste dit. Av barnen hon hjälpte där kallades hon abuela (farmor, mormor) eller abuelita, av kvinnorna madre (mor).  Denna gång, utan resurser från egen affärsverksamhet , lyckades hon med stöd från hjälporganisationer (vars arbetssätt som hon, som alltid drivits av eget personligt engagemang, förhöll sig kritisk till), myndigheter och enskilda  starta ett skolbygge och öppna en vårdinrättning i den lilla staden Antigua och i huvudstaden ett hus för gatubarn som flytt från våld och droger i sina familjer. Året därpå, i Bolivia, där tusentals pojkar varje dag gick i köld och mörker från små byar uppe i bergen för att arbeta som skoputsare (lustrabotas) på huvudstadens gator, skapade hon ett liknande hus.

Tillbaka i Frankrike kände hon ”une grande fatigue, une grande tristesse”, men lät sig övertalas av vänner att åter engagera sig i hjälparbete, denna gång i Albanien. 1999, på väg med bil från Tirana till Kukës, en uppsamlingsplats för flyktingar från Kosovo, störtade de i dåligt väder ned från en bergsväg på hög höjd. Samtliga i bilen omkom. Dagen efter den tragiska olyckshändelsen skrev Richard Holbrooke, ordförande för Refugees International, där hon varit engagerad och som till hennes minne efter hennes död instiftat The McCall-Pierpaoli Humanitarian Award, deras ”most prestiguos award”: 

”Yvette was – there is simply no other way to put it – among the best in the world. A legend in the international refugee community, her energy and enthusiasm carried people along with her. Time and time again, she made the impossible happen.”

Yvette Pierpaoli var en av de goda människorna i världen. Le Carré kallar henne ”my constant muse”.


Lars Lindvall

Lars Lindvall

Professor emeritus i romanska språk, särskilt franska.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: