För över 70 år sedan tog Frankrikes brutala krig i Indokina slut. Dess följder påverkar ännu både fransk politik och livet för de cirka 350 000 personer med vietnamesiskt ursprung som lever i Frankrike. Gunilla Hultén skriver här om två kvinnliga författare, som båda har en bakgrund i Vietnam och som på olika sätt skildrat exilens tillvaro och hur krigen format Vietnam av i dag.
I juni i år antog den franska Nationalförsamlingen ett lagförslag om ersättning till de tiotusentals personer som efter Indokinakrigets slut i juli 1954 fördes till Frankrike från den forna kolonin. Det var vietnameser, kambodjaner och laotier med franskt medborgarskap från det tidigare Franska Indokina vilka skeppades till Frankrike. Där placerades de i stora läger och tvingades leva under svåra villkor. Lagförslaget innehåller också ett erkännande av den skada som de så kallade repatrierade lidit ”på grund av deras förödmjukande mottagande och levnadsförhållanden” när de kom till Frankrike.
Drygt 70 år efter det brutala Indokinakrigets slut påverkar dess följder inte bara fransk politik utan även livet för de cirka 350 000 personer i Frankrike med vietnamesiskt ursprung. Bland dem som transporterades från Vietnam och som placerades i läger hörde författaren Vidya Narines mor och mormor. De mångförgrenade konsekvenserna av Indokinakriget och Vietnamkriget utgör grundbulten i hennes bok Le ciel est mon drapeau (ung. Himlen är min fana, 2025).
Boken tar sin början i ett tal som Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy höll år 2007. Hans åsikter om nationell identitet får författaren att undra vem som räknas som fransk och vem som utesluts ur den franska gemenskapen. Med den frågan gör hon identitet till det tema som boken vrider sig runt. Ved, eld, jord, metall, vatten, dessa fem element är basen i bokens konstruktion och får ge namn åt textens fem avdelningar.
Enligt traditionell vietnamesisk medicin är dessa element centrala för människans välbefinnande. De rör sig i ett ständigt kretslopp där ingenting går förlorat och allt förvandlas. Ved ger näring till elden, som göder jorden med sin aska, ur jord utvinns metaller, vilka ger vattnet dess egenskaper, vattnet ger näring till träden i en evig cykel. Det är tack vare dessa elements ständiga rörelse som människan utvecklas. Narine ger elementen också en politisk betydelse. Hon ser nationen som en mångetnisk, flerkulturell kropp där olikheter behövs för att skapa ett samhälle i balans.
Franska Indokina var ett område som under perioden 1887 till 1954 bestod av nuvarande Vietnam, Laos och Kambodja. Under krigsåren 1940 – 1945 ockuperades Franska Indokina av Japan med benäget medgivande av den franska Vichyregimen. Samtidigt växte den nationella befrielserörelsen Viet Minh under ledning av Ho Chi Minh. Efter Nazitysklands fall och Japans kapitulation utropade han den Demokratiska republiken Vietnam i september 1945 och blev dess president. I Frankrike var president Charles de Gaulle fast besluten att återta kontrollen över kolonin med vapen. Den 23 november bombade Frankrike hamnstaden Haiphong i norra Vietnam, en attack som inledde det åtta år långa Indokinakriget.
Fransmännens nederlag vid Dien Bien Phu i maj 1954 satte slutpunkt för kriget och för Frankrikes kolonialimperium. Efter fredskonferensen i Genève i juli 1954 delades Vietnam längs med den 17:e breddgraden. USA undertecknande aldrig fördraget och konferensen markerade samtidigt starten på USA:s inträde i Vietnamkriget.
Indokina är inte bara ett geografiskt område utan också en föreställd värld med suddiga konturer. Narine liknar den vid skuggan av ett moln som drivs av vinden. Hon anger flera kulturella referenser som bidragit till vår syn på Indokina och Vietnam. Bland dem finns Marguerite Duras roman från 1950 om uppväxten i Indokina, Un barrage contre le Pacifique (En fördämning mot Stilla havet), den Oscarsbelönade filmen Indochine med Catherine Deneuve i huvudrollen, Francis Ford Coppolas film Apocalypse now om Vietnamkriget från 1979 samt den framgångsrika franska musikgruppen Indochine.
Flera franska författare med vietnamesiskt ursprung har skildrat exilens tillvaro samt hur Indokina- och Vietnamkriget har format Vietnam av i dag. En av dem är Thuận och hennes roman Hissen i Saigon som kom ut i svensk översättning år 2024. Den och Le ciel est mon drapeau har flera beröringspunkter. Båda behandlar konsekvenserna av Indokinakriget och Vietnamkriget. Bägge skildrar på olika vis hur det koloniala förflutna griper in i erfarenheter av förlust, migration, exil och sökandet efter identitet. Jakten på les fantômes, förfädernas vålnader, spelar en central roll i båda böckerna.
Men det finns också skillnader. Thuậns bok är författad på vietnamesiska och är en fiktiv berättelse som lånar drag av deckargenren. Narines skildring lutar sig mot fakta och är i långa stycken besläktad med den historiska essän. Đoàn Ánh Thuận föddes i Vietnam år 1967, är bosatt i Paris sedan 1991 och skriver på vietnamesiska. Hon är en etablerad författare med tio romaner utgivna i Frankrike.
Vidya Narine är född i Frankrike år 1979 och har en vietnamesisk mamma. Le ciel est mon drapeau är hennes andra bok efter Orchidéiste som kom ut år 2023. Hon skriver på franska och beskriver sig som ”complètement français”, helt igenom fransk. En avgörande skillnad mellan de båda författarna är att Thuận har egna minnen av Vietnam något som Narine saknar. Marianne Hirsch använder termen postmemory för att beskriva dessa ärvda minnen som inte är ens egna men som ändå formar ens liv.
Varför vill du skriva om Vietnam? undrar berättarens mor. Vi vet redan allt om den där historien. Hur kommunicerar man med vålnader? frågar sig berättaren. Hennes metod blir att likt en arkeolog gräva fram det förflutna för att avtäcka gömda och glömda minnen. Narines familjehistoria är starkt präglad av exilens erfarenheter och trauman. Hon utforskar det historiska våld som omgav hennes anförvanter och flätar samman de mångskiftande kulturella trådarna som utgör hennes livsväv.
Berättarens mor är född i Haiphong i februari år 1947, drygt två månader efter att Frankrike bombade staden. År 1955 eller 1956, uppgifterna går isär, befann sig berättarens mormor med sina nio barn på M/S Aurelia på väg från Saigon till Marseille. Hon var krigsänka men i kraft av att hennes make Marcel var fransk medborgare hade även hon franskt medborgarskap. Det var skälet till att hon hörde till den stora grupp som Frankrike skeppade ut från Vietnam. Marcel var militär, stred på fransmännens sida och stupade under Indokinakriget. I författarens familjehistoria samsas segrarens erfarenhet med den besegrades.
Boken är djupt personlig och starkt politisk. Självbiografiska inslag blandas med historiska händelser. Narine skapar en väv av platser, tider och människor på ett poetiskt språk Det är inte bara Narines text som kännetecknas av hybriditet utan den reflekterar över hybrida identiteter i samhällen som präglas av migration och mobilitet. Hon problematiserar nationen och vad nationell identitet innebär. Hon förordar en universalistisk princip där gränser eller skillnader inte definierar ens identitet. I stället menar hon att den enskildas liv är intimt sammanflätat med andras, såväl levande som döda. Vi ingår i ett kretslopp av relationer i vilket varje individuell historia ingår i en större berättelse. Vi lever under samma himmel, den som bokens titel refererar till.
Narines text omgärdas av två dedikationer som elegant förbinder det privata med det globala. Boken är dedicerad till ”Xuân och till Ðông, till min mor”. Xuân är författarens vietnamesiska förnamn som hon också har gett till sin dotter och Ðông är mormoderns namn. Vid bokens slut tillägnar Narine sitt verk ”till Sainte-Soline, Nahel Merzouk, Gaza, Kanaky och mitt land.” Sainte-Soline i västra Frankrike var platsen för våldsamma demonstrationer i mars 2023 där polis sattes in mot tusentals miljöaktivister som protesterade mot en planerad bevattningsreservoar. Nahel Merzouk, med algerisk och marockansk bakgrund, var 17 år när han i juni 2023 sköts till döds av polis i en trafikkontroll i Nanterre utanför Paris. Dådet gav upphov till omfattande protester och upplopp. Varje dag rapporterar nyhetsmedierna om det förfärande israeliska våldet mot palestinierna i Gaza. Kanaky är en etnisk och politisk beteckning på Nya Kaledonien som används av ögruppens urinvånare vilka kräver självständighet från Frankrike. I maj 2024 utlyste den franska regeringen undantagstillstånd och sände dit fransk trupp för att stävja protester mot att Frankrike ändrat röstningsreglerna med syfte att garantera att Kanaky förblir en del av Frankrike.
Vidya Narines bok har ett tydligt ärende. Det formar sig till en kampsång mot orättvisor, våld och ockupation. Hon manar också till motstånd och helandet av brustna relationer. De fem elementens kretslopp rymmer potential till förändring, menar Narine. Det blir bokens slutackord.
- Se en intervju med Vidya Narine om hennes bok Le ciel est mon drapeau