En afton med Claude Simon

Centre Pompidou ordnas denna vår en gång i månaden ett möte med en författare som berättar om sitt förhållande till en annan författare. Därpå visas en film, en dokumentär, ett möte med den andra författaren, den författare som varit betydelsefull för den närvarande författaren. Idén föddes då man insåg att Bibliothèque publique d’information har över 400 filmer som handlar om litteratur och författare, och tillsammans med Centre Pompidous ”Revues parlées” (talande tidskrifter, ung.) äger dessa möten rum i en av Centre Pompidous biografer.

Häromkvällen var det dags för Claude Simon med den unge författaren Arno Bertina som föredragshållare. Claude Simon var ju Frankrikes senaste Nobelpristagare i litteratur (1985) före Le Clézio, en pristagare som Le Clézio själv har stor respekt för (något han uttalade sig om på morgonen den 9 oktober, samma dag som det senaste priset tillkännagavs). Tidigt blev Simon en av de stora inom den nya romanen, Le Nouveau roman, den nya stil som enligt vissa förstörde den franska romankonsten, men som enligt andra sågs som genial. Grundtanken är att med detaljrikedom och precision utgå från verkligheten, det sanna, och att formmässigt följa tankeverksamhetens rörliga tankebanor. Ingenting är direkt påhittat, allt utgår från det antingen upplevda eller

Claude Simon

dokumenterade. Resultatet blir en så gott som icke-existerande intrig, som kan påminna om det fragmentariska, men där teman och motiv går igen, som ledmotiv, och där stilen, formen får huvudrollen. Inspiratörerna, som Simon själv så småningom tar upp i filmen, är de givna; Balzac (för detaljrikedomen), Proust, Faulkner och Woolf (för berättartekniken, stilen…).

Arno Bertina berättar om hur han efter att ha haft två husgudar, Samuel Beckett och François Bon, kom att hitta en tredje i och med upptäckten av Claude Simons verk. Idag, när många yngre förmågor försöker göra upp med Le Nouveau roman, är Bertina rädd att många går miste om Claude Simons inspirerande och fascinerade verk. Han menar till och med att det är ”urgent” – nödvändigt, angeläget – att aktualisera författarskapet för den känslomässiga och intellektuella styrka som präglar Simons texter. Detta behövs rentav inför den framtida litteraturens vidare utveckling.

Vi är ungefär 140 personer i publiken. Filmen visas och Claude Simon är där, på den stora filmduken, och med sin något speciella dialekt och sin alldeles genuina attityd sitter han framför oss vid sin arbetsplats, vid ett öppet fönster som vetter mot grönska och varma vindar. Han är 72 år när filmen spelas in under tre dagar 1988. Marianne Alphant intervjuar en inte alldeles lättflirtad före detta officer som egentligen inte alls hade tänkt bli författare, utan snarare jockey, matematiker eller konstnär. Många frågor som ställs är omöjliga att besvara för författaren, men svaren som ges blir typiskt ”simoniennes”. Varför kallar han sina romaner för romaner då de utgår ifrån verkligheten? Jo, för att ingenting kan ersätta verkligheten. Omöjligheten att sammanfatta en roman eller ett verk diskuteras, liksom det att den abstrakta konsten för honom är den enda konkreta, vilket blir som en liknelse för Le Nouveau roman.

Publiken reagerar och kommenterar direkt på Simons svar och tankar, och jag har själv svårt att hålla mig. Den entusiastiska publiken blir på så vis ett filmens bollplank och jag får känslan av att det pågår en verklig dialog omkring mig i salongen. Även om Claude Simon är borta sedan 2005 finns han mitt ibland oss denna afton.

Revues parlées gjorde onekligen ett bra val då de plockade fram denna film. Och Arno Bertina har såklart rätt i att vi fortfarande har mycket kvar att lära av Claude Simons författarskap. Sammanfattningsvis kan jag bara säga att kvällar som den här ger mersmak. Konceptet är lyckat i all sin enkelhet. Redan om en vecka är nästa möte på Centre Pompidou inbokat; då pratas det och visas filmer om och med den levande och nog så intressanta Pascal Quignard.

Kommentera: