Dominic Lieven är en historiker som rör sig i de högre kretsarna. Det är kanske inte så konstigt. Han är själv av fursteätt och hans förfäder har sin gravplats i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Efter Sveriges nederlag i stora nordiska kriget kom de baltiska Lievarna att tjäna ryska kejsare. Dominic Lievens lillebror Anatol Lieven, en internationellt ansedd journalist, skrev för övrigt en bok, The Baltic Revolution, om de tre delrepublikernas frigörelse från sovjetimperiet, skickligt hopkommen och pålitlig, där en bärande tes är att det rörde sig om sociala revolutioner i första hand och nationella först i andra. London-baserade storebror, Dominic Lieven, medlem av British Academy, är mera hemma i 1800-talets europeiska politik.
Den första bok jag läste av honom var Russia’s Rulers under the Old Regime (1989). Jag hade just besökt Leningrad, den vecka när staden senast bytte namn, och häpnat över den stora salen i Ryska museet där Ilja Repins monumentala olja ”Riksrådet i sammanträde” upptar ett helt väggutrymme. Den siste tsaren, Nikolai II, presiderar, och den reaktionäre inrikesministern von Plehve, som senare ska falla offer för ett terrordåd, håller föredragning.
Kring jättemålningen hänger på salens övriga väggar ett stort antal av Repins skisser till de män som deltar i överläggningen; alla bär uniform utom en, greve Sergej Witte, finansminister och senare kansler, som är iklädd en civil ljus kostym, ett tecken på hans vilja att omdana den autokratiska systemet och tillföra landet vad det mest av allt behövde åren kring 1900: kapital och know-how.
Just den tavlan valde Lieven till omslag för sin bok – ett drag som får lov att anses tämligen genialt bara det. För det är precis dessa drygt två hundra män, som den siste Romanoven utsåg till sin senat och högsta domstol, som Lieven porträtterar i sin bok.
Med sin bok om den gamla regimens män i Kejsarryssland slog Lieven in på en väg som skulle visa sig mycket fruktbar. Tre år senare fick han ett internationellt genombrott med The Aristocracy in Europe 1815–1914 – ett lyckat försök att kategorisera de europeiska härskarklasserna före det moderna genombrottet i tre huvudtyper: den engelska med sin samtidiga öppenhet och exklusivitet, den centraleuropeiska med sina feodala anspråk och inskränkta later och den östeuropeiskt-ryska med sitt starka lydnadsförhållande gentemot autokraten.
År 2000 kom uppföljaren Empire. The Russian Empire and its Rivals som på motsvarande sätt är en jämförelse mellan artskilda stormaktssystem och härskartekniker: det ryska, det brittiska, det osmanska och det habsburgska. Med dem som raster fångar han in andra imperiella välden i förfluten och närvarande tid, hur de uppkommer, blomstrar och avvecklas.
Riket, till skillnad från nationalstaten, följer inget i förväg givet mönster och har inga starka drivkrafter att förenhetliga de politiska maktstrukturer som det råder över. Konglomeratstaten verkar vara ett ofta förverkligat ideal – en tanke som den finske historikern Max Engman applicerat just på det ryska kejsardömet och dess många ackvisitioner och den svenske historikern Torbjörn Eng på det svenska stormaktsväldet, osaligt i åminnelse.
Här finns alla de tidigare greppen sammantagna: den europeiska scenen, Ryssland som central spelare, de gamla eliternas män som historiens agenter, det jämförande perspektivet. Där Lievens första bok, Russia and the Origins of the First Worlds War (1983), hade fokuserat på det ryska rikets väg mot den definitiva katastrofen, behandlar hans senaste den händelseutveckling – Napoleonkrigen alltså – som slutar med att Ryssland genom inmarschen i Paris på vårkanten 1814 blir Europas obestridda härskare.
Det var en triumf som ingen hade räknat med när fransmännens kejsare hade tvingat Alexander I i Tilsit 1807 att ge upp planerna på att erövra Konstantinopel och att istället starta ett anfallskrig mot Sverige för att tvinga detta land in i kontinentalblockaden mot Storbritannien. Och ingen hade heller tilltrott ett samhälle av slavar och livegna att stå emot världens starkaste armé som vid midsommartid 1812 bröt in i Ryssland och gick mot Slomensk och Moskva.
Tolstoj har skildrat detta drama på ett oöverträffat men förvisso snedvridet sätt. Hans hjältar är den anonyma massan. Det är de som för upp Kutuzov och övriga militära befälhavare till ära och berömmelse – deras tålamod och lojalitet, deras kamratskap, deras kamp på eget territorium.
Fotsoldaterna räckte inte till – de var för få och illa utrustade – men Ryssland hade istället, som världens främsta järnproducent, ett skyddande artilleri (och den högsta artillerikvoten i förhållande till infanteriet bland alla stridande parter) och ett lätt kavalleri av stäpphästar som kunde utstå det mesta och rida ifrån vem som helst.
Den viktigaste skillnaden mellan Tolstoj och Lieven är förstås att den senare inte slutar med fransmännens uttåg ur Ryssland utan följer de vidare aktionerna för att samla en koalition av ”villiga”, däribland den svenske tronföljaren Karl Johan som hade ingått samförstånd med ryska underrättelseofficerare i Paris redan innan han trädde till som kronprins av Sverige – det vill säga villiga att tränga ut Bonaparte och hans anhang från Preussen och andra ockuperade områden.
Lieven använder en urstyv litterär teknik, han håller sig helt till de primära källorna, diktar inte för ett ögonblick, fyller aldrig i för att få resonemanget att gå ihop. Han har en hög uppfattning om Alexander I som tvang stridshungriga adelsofficerare att överge sin traditionella håg till offensiv och välja försvarskrig och tillbakadragande för att spara på krut och krafter och för att kunna utmatta en betydligt piggare och mera välövad fiende, i stort sett van vid oavbruten krigföring sedan 1793.
Parallellerna mellan Rysslands väg under dessa förödmjukelsens och triumfens år och Sovjetunionens väg under ”Stora fosterländska kriget” är alltför tydliga för att Lieven ska behöva idissla dem. Därmed sagt att denna oavbrutet fängslande framställning inte har intresse blott som historisk berättelse utan också ger en levande förståelse för stormaktspolitikens villkor och dess bilder av verkligheten