Av ÅKE MALM
Detta är dagens politiska huvudrubrik: Domarna vandrar ut ur salarna. De demonstrerar med italienska konstitutionen under armen.
Jag har berättat det tidigare. Varje år är ”öppnandet av det juridiska året” en stor mediahändelse. Det inleds i Rom i vad som populärt brukar kallas ”Il Palazzaccio”, den prunkande barockkrokan som hyser högsta domstolen, La Corte Suprema di Cassazione och Italiens överåklagareämbete,
En byggnad som utgör en sammanfattning av alla byggnadsstilar som använts i Rom från antiken till 1888 när arkitekten Guglielmo Candirini vann tävlingen om en byggnad för denna institution.
En så kolossal massa travertinmarmor gick åt att vikten av hela Palazzaccio höll på att tvinga ner det i leran med risk att krokanen skulle försvinna ut i Tibern. Allvarliga arkitektprofessor förespråkade att hela eländet borde rivas. Men man river ingenting i Rom. Istället stabiliserades byggnad och mark för oräkneliga liremiljarder. Nu vandrar Italiens högsta domare i denna apoteos av ineffektivitet: väldiga korridorer, paradtrappor, enorma pelare och en förbluffande liten audienssal där landets högsta juridiska auktoriteter tar plats.
Där slår denna dag hermelinbrämade kåpor ut som julrosor, normalt distingerade herrar sätter på sig lustiga små hattar och träder som en kardinalsprocession in i stora aulan. De företräds av tjänstemän i kåpor som bär maktens och rättvisans gyllene symboler. Dessa läggs i kors framför den talartribun där il Signor Procuratore Generale della Repubblica håller sitt med stor spänning väntade tal.
– Italiens rättvisa är i nivå med Gabons, säger han till slut. Och det var väl inte vad Silvio Berlusconi och hans ständigt (men bildlikt) knäfallande justitieminister Angelino Alfano hade väntat sig.
Dagen efter sker liknande ceremonier i alla städer med egen appellationsdomstol. Den lokale överåklagaren klagar över bristande resurser och som följd därav en enorm backlog av olösta tvister och ouppklarade grova brott.
Men i år följer den överväldigande delen av dessa ceremonier inte protokollet. När statens representant skall tala reser sig domare och åklagare och vandrar ut ur salarna med författningen under armen. En protest mot den karikatyr på reform som regeringens förslag om ”processo breve”, den korta rättegången, utgör. ”Ett destruktivt lagförslag”, hävdar domarnas fackförening.
Protestdemonstrationen har några undantag. I l’Aquila där justitieministern själv framträder. Här har domarna istället för röda kåpor klätt sig i svart i sorg över de 308 som dog i jordbävningen. Om regeringens förslag genomförs är det stor risk att de som utpekas som skyldiga till att så många hus rasade, aldrig kommer att behöva avtjäna något straff.
I Reggio Calabria framträdde landets näst högste företrädare, senatens talman Renato Schifani. Här avstod också domarna från sin protest. I Catanzaro avstår också domarna för att de skulle kunna bli för få för att märkas och i Messina där man säger sig föredra en fortsatt dialog med regeringen.
Video av oklart ursprung men med tydlig tendens.
I alla de andra salarna är uppställningen total. Ändå samlar Alfano TV-kamerorna omkring sig för att påvisa att domarkåren är splittrad, att ANM (Associazione Nazionale della Magistratura) är splittrad och att regeringen har ett ständigt större stöd från domarkåren.
Senare tolkas en mening av överåklagaren som att han skulle ha samma åsikt som regeringen vad gäller processo breve. Men inom bara någon halvtimme kommer beskedet. En feltolkning. Det finns inget sådant stöd.
Men det spelar ingen större roll. Nu har ändå mediabudskapet gått ut i alla kanaler om att domarna alls inte är eniga. Kanske några håller på att falla av för att sluta upp bakom konseljpresidenten?
Åke Malm