Djupläsning

conrad_von_soest_brillenapostel_1403

'Brillenapostel', Conrad von Soest 1403

Av MERETE MAZZARELLA
Det finns många sätt att ta vara på sommaren. Ett är att öva sig i djupläsning.

Jag ströbläddrar i tidskrifter som samlats på hög och i ett av vårvinterns nummer av Axess hittar jag en artikel av Nicholas Carr. Han skriver:

”De senaste åren har jag haft en obehaglig känsla av att någon, eller något, hållit på att mixtra med min hjärna, modellera om nervkretsarna och omprogrammera minnet. Jag håller inte på att förlora medvetandet – så vitt jag vet – men det håller på att förändras. Jag tänker inte längre på samma sätt som förr. Jag märker det tydligast när jag läser. Tidigare hade jag lätt för att fördjupa mig i en bok eller en lång artikel. Mitt medvetande drogs in i berättelsen eller resonemanget och jag kunde tillbringa timmar åt långa strövtåg i prosans värld. Så är det sällan numera. Nu börjar min koncentration ofta glida iväg efter två-tre sidor. Jag blir rastlös, tappar tråden, börjar fundera på om det finns något annat att göra. Det känns som om jag hela tiden måste släpa tillbaka min nyckfulla hjärna till texten. Den djupläsning som tidigare föll sig så naturlig har blivit en kamp.”

Han menar att förklaringen står att finna i hans Internet-användning. ”Mitt medvetande förväntar sig numera att ta emot information på samma sätt som den distribueras på nätet: i ett raskt strömmande av partiklar. En gång i tiden var jag en djupdykare i ordens hav. Nu glider jag omkring på ytan som en jetskiåkare.”

Att han numera läser enbart på nätet beror, tror han, inte enbart på att han blivit bekväm utan på att själva hans tänkande förändrats.

41dzn6qr0al_sl210_

Till Bokhandeln

Nicholas Carr är ingalunda den enda som bekymrar sig. En annan är  Maryanne Wolf, författare till den utomordentligt stimulerande Proust and the Squid , en bok om den läsande hjärnans historia.  Också hon befarar att framförallt en yngre generation håller på att förlora förmågan till djupläsning, till att stanna upp och analysera,  tolka och dra slutsatser.

Hon argumenterar för att vi måste se till att den yngre generationen blir ”tvåspråkig”, för att den kan läsa både på det nya sättet och på det gamla.

Det har slagit mig att jag läser långt mindre lyrik än förr, att jag börjat bli för otålig för lyrik.
Nu får jag se upp, stanna upp.

1 kommentar

  1. Ibland är vi för snabba att befara att något värdefullt håller på att gå förlorat när människors vanor förändras. Vi saknar det gamla och har svårt att få syn på värdet i det nya.

    För egen del har jag inte märkt att de yngre människor jag umgås med (20-30-åringar) skulle ha förlorat förmågan att ”till att stanna upp och analysera, tolka och dra slutsatser” – även om deras läsvanor (liksom mina egna) har förändrats. Jag tror att man borde vänta femtio år eller så innan man drar några bestämda slutsatser.

Kommentera: