Bunin (Bild: Wikipedia)

Det var den nionde november 1933
Renata Lis om Ivan Bunin

Nyheten 1933 om att den ryske författaren Ivan Bunin fått nobelpriset i litteratur drev inte bara det litterära utan hela det ryska Paris ut på gatorna, också de gamla soldaterna från Vita armén, som i förvisningen i Paris arbetade som kypare på restaurangerna, som taxichaufförer, gatsopare eller som vanliga arbetare i Renaults fabriker. Ivan Bunin själv, som sedan 1920 bott i Frankrike, var lusfattig där han denna dag satt i huset i Provence. Han hade inte ens råd att ge springpojkarna som kom med gratulationstelegrammen någonting i dricks. När Svenska Akademien hade frågat honom om hans nationalitet hade han utan tvekan svarat réfugié – flykting.
renata_lis_dixikon.se_bunin_lodach_prowansji
Det är om Ivan Bunin som den polska författarinnan, översättaren och litteraturvetaren Renata Lis skrivit en alldeles utomordentlig bok: W lodach Prowancji. Bunin na wygnaniu (På isarna i Provence. Bunin i fördrivningen. Sic förlag. Warszawa 2015). Hennes bok om Gustave Flaubert (Ręka Flauberta) nominerades 2011 till det förnäma polska Nike-priset och det vore inte överraskande om också denna hennes bok om Bunin i år hamnar på samma lista över 2015 års bästa böcker.

Ivan Bunin, född år 1870 i Voronezj i centrala Ryssland, var den förste ryske författare som erhöll nobelpriset i litteratur och dagen därpå, den tionde november 1933, hade världens tidningar denna nyhet på sina förstasidor. Men inte de sovjetiska. Där tegs nyheten ihjäl. Inte heller det franska kommunistpartiets dagstidning, L´humanite, ägnade nyheten en enda rad. Hur det svenska kommunistpartiets press denna dag behandlade eller avstod från att behandla nyheten har jag, från min skrivande plats i Warszawa i Polen, inte kunnat kontrollera. Jag överlåter därför detta åt kollegor eller nyfikna läsare hemma i Sverige.

Bunin hade debuterat som författare i Ryssland redan 1891, då med en diktsamling. 1904 erhöll han för första gången Pusjkinpriset, då för sin diktsamling November. Han fick sedan samma pris än en gång, fem år senare. Sitt stora genombrott i Ryssland fick han med en till omfånget ringa prosabok som bär titeln Byn (Derevnja) och som publicerades 1910. Bunin avled i sin lägenhet i Paris, natten mellan den 7 och 8 november 1953 nästan exakt tjugo år efter att han erhållit nobelpriset.

Hans litterära produktion är omfattande och enbart en mindre del av den finns översatt till svenska. De flesta översättningarna – däribland Byn – är från 1920-talet eller gavs ut i samband med nobelpriset. Efter Byn lämnade han i princip ungdomens poetiska skrivande bakom sig. En renässans tycks dock vara på gång med nya översättningar utgivna de senaste åren och åtminstone en förannonserad för år 2017. Det handlar, enligt Libris, om en ny utgåva av Bunins många ofta korta noveller, en genre som han också utvecklade till ett mästerskap. Ibland har han jämförts med Guy de Maupassant. Bland franska författare satte han själv dock troligen Flaubert allra högst.

I Paris publicerade han 1925 sina dagböcker från revolutionens år. Dagböckerna från 1918 och 1919 (anteckningarna från de sista månaderna 1917 är försvunna) finns tyvärr inte tillgängliga på svenska. Den som vill läsa dem kan istället vända sig till antingen den tyska översättningen Verfluchte Tage. Ein Revolutionstagesbuch från 2005 eller den engelskspråkiga utgåvan Cursed Days: Diary of a Revolution från 1998. Själv hänvisar jag här till den polska översättningen av Renata Lis, publicerad 2012 i Iwan Bunin, Póżna godzina, Opowiadania emigracyjne i Nieszczęsne dni.

Den första januari 1918 noterade Ivan Bunin i sin dagbok att detta förbannade år (1917) nu lidit till sitt slut. Men vad ska ske härefter? Kanske något än mer fruktansvärt? Alldeles säkert är det så. Den sista anteckningen i denna dagbok är från den 20 juni 1918. I ett P.S kan man därefter läsa: Här bryts mina nedteckningar från Odessa. De följande bladen grävde jag ned på ett så säkert ställe att jag själv , trots ansträngningar, inte kunde hitta dem innan min flykt från Odessa i slutet av januari 1920.

Leonard Turzhansky - Ivan Bunin (1905)

Leonard Turzhansky – Ivan Bunin (1905)

En sak är säker: Ivan Bunin lät sig aldrig ryckas med i någon eufori över Revolutionen. Med hård sarkasm brännmärker han de litterära kollegor som, om än bara för en kort tid, lät sig invigas i tron att en ny och bättre tid var i anstundande: Om Aleksander Blok skriver han t.ex. (den 6 februari 1918) att denne ”öppet anslutit sig till bolsjevikerna…..Blok är en enfaldig människa”.

Ivan Bunin förfasas över bolsjevikernas och deras anhängares mördande och han drar mer än en gång paralleller med den franska revolutionens terror. Han läser tidningarna och kommunikéerna, han lyssnar på folket på gatan och husets väktare:

”Den 30 januari tog vi, samhällets representanter, två tjuvar, Nikita Aleksandrovitj Bulin och adrian Aleksandrovitj Kudin. De greps med vårt samhälles godkännande och dräptes omedelbart……”
”Två tjuvar greps på bar gärning. De dömdes utan dröjsmål till döden. Först dräptes en av dem: huvudet krossades med en besman, sedan körde man in en högrep i hans sidor varefter den döda kroppen slängdes naken ut på huvudvägen. Sedan tog man itu med den andra tjuven.” (6 februari)

Från Moskva flydde Bunin våren 1918 tillsammans med Vera Muromtseva ned till Odessa vid Svarta havets kust:

”Pogrom i Fontaine genomförd av Odessas rödgardister……fjorton kommissarier och ca trettio vanliga judar mördades…Man bröt sig in under natten, drog upp dem ur sängarna och mördade alla de fick tag på. Människorna flydde utför trapporna och slängde sig ned i havet och rödgardisterna skjutande efter dem….det som ägde rum var en jakt.” (2 maj)
”Odessas avdelning av Ryska Folkföreningen (sammanlagt sexton personer och bland dem en professor) arresterades i går natt. Samtliga avrättades.” (3 maj)
”Idag publicerades i tidningen en ny lista över avrättade personer, som det heter, i samband med införandet av den röda terrorn, och därunder en artikel med följande text: ”Glatt och högt i tak är det i klubben som bär kamrat Trotskijs namn. Den stora salen i f.d. Garnisonsklubben, där tidigare ett rövarband av generaler slagit bo, är nu fylld till bredden av rödgardister. Särskilt lyckad var den senaste konserten. Först framfördes Internationalen, därefter härmade kamrat Konkardi, till publikens enorma intresse och glädje, en hunds gläfsande, en hönas pip, trastens sång och så vidare till den famösa grisen” ….Jag tror inte ens djävulen skulle ha kunnat komma på en sådan föreställning. Men varför är det bara grisen som är famös och varför framfördes Internationalen strax innan den härmades?” (9 maj)
”Kamrat Balabanova, III Internationalens sekreterare har anlänt till Odessa. En begravning med musik och standarer med texten ”död åt tusen borgare för varje död revolutionär”. (25 maj)
”Jag var i Ivasjenkis bokhandel. Alla hans böcker har ”nationaliserats” och kan nu bara säljas till personer som blivit ”berättigade” att köpa dem. Och så väller idag olika kusar in, rödgardister som lägger beslag på vad de kan komma åt: Shakespeare, böcker om hur man lägger ned betongrör, böcker om rysk statsrätt…..de köper dem till påtvingade låga priser i hopp om att sedan kunna sälja dem dyrare.” ( 7 juni)
”Över tusen polacker har arresterats i Odessa. I Kijov pågår …den röda terrorn.. ytterligare ett antal professorer har mördats.” (10 juni)

När bolsjevikernas snara allt tydligare hänger också över Ivan Bunins huvud bestämmer han och Vera Muromtseva sig för att fly utomlands, den 26 februari 1920. Denna gång med fartyget Sparta till Konstantinopel och därifrån via Sofia till Paris. Året efter nedtecknar Bunin sitt minne av flykten över havet:

”Strax innan Sparta lämnade hamnen nåddes vi via radion av en hemsk nyhet: två ångfartyg, liksom vårt fyllda med flyktingar, som gått ut på havet en dag tidigare, hade slagits sönder under snöstormen – det ena vid infarten till Bosporen och det andra i närheten av Bulgariens kust. Jag hade ingen lust att vare sig röka eller dricka. Cigarren smakade illa och vinet var kallt…”

Väl ute på havet mötte också Sparta den väldiga januaristormen:

”Man kunde vare sig gå eller stå och sitta kunde man enbart om man lutade ryggen mot väggen eller fåtöljen och spjärnade emot med fötterna mot bordet …plötsligt gick det upp för mig, javisst , det är klart, jag befinner mig på Svarta havet på ett främmande fartyg, jag är på väg efter något till Konstantinopel, det är slut med Ryssland och hela mitt föregående liv, också om ett under sker och vi inte går under i denna hotande iskalla avgrund.”
arsenjevs_liv_ivan_bunin_dixikon.se
Ivan Bunins och Vera Muromtsevas första och sista adress i Paris blev Rue Jacques-Offenbach numero 1 i stadens sextonde arrondissement, en liten gata inte så långt från avenue Mozart med bara två hus på vardera sidan och där priset per kvadratmeter i det hörnhus som Bunin och Muromtsevas inkvarterade sig i, idag uppgår till mellan 8.000 och 9.000 euro.

Redan tre år efter sin ankomst till Frankrike började de utöver lägenheten i Paris hyra en villa i Grasse i södra Frankrike. Ivan Bunin deltog under dessa år i den omfattande ryska emigrationens liv, också politiskt. Under 1920-talet fullbordade han det delvis självbiografiska verket Arsenjevs liv, vars första del för två år sedan kom ut i en nyöversättning på svenska.

Att en rysk exilförfattare i början av 1930-talet skulle få nobelpriset var inte helt oväntat. Renata Lis beskriver i sin bok såväl euforin bland de ryska immigranterna som avundsjukan och intrigerna bland Bunins kollegor. Argast av dem alla var Dmitrij Merezjkovskij som lät ett rykte cirkulera att de två författarna kommit överens om att dela på prispengarna , oavsett vem av dem som skulle erhålla Alfred Nobels utmärkelse. Akademien kan i efterhand tacka sig själv för valet av Bunin. Merezjkovskij skulle snart åka till Mussolini i Rom, hylla först Hitler och sedan Franco. Ivan Bunin föll aldrig för några sådana frestelser och när kriget bröt ut och tyskarna närmade sig Paris ”flydde” han söderut, till andra sidan ockupationslinjen, till Vichyregimens Frankrike och till en hyrd villa vid namn Jeanette en bit upp i bergen ovanför Grasse, nästan så långt bort från den tyska ockupationen man kunde komma. Han avböjde hjälp att ta sig till USA.

Med Bunin från Paris till Grasse följde inte bara Vera Muromtseva utan också Galina Kusnetsova och Margarita Stepun. Galina Kusnetsova, en poet trettio år yngre än Ivan Bunin hade han lärt känna och förälskat sig i år 1925 i Paris. Renata Lis beskriver den långvariga romansen dem emellan, men låter frågan om romansen hade intim karaktär förbli en obesvarad gåta. Galina Kusnetsova flyttade redan 1927 i Paris in i lägenheten hos Vera Muromtseva och Ivan Bunin på Jacques-Offenbach. De båda kvinnorna åtföljde också Bunin till Stockholm 1933. Samma år bröt emellertid Galina Kusnetsova med Bunin och ingick ett långt partnerskap med sångerskan Margarita Stepun. 1940 bjöd paret Bunin-Muromtseva in Galina Kusnetsova Margarita Stepun till villan i Grasse där de två kvinnorna inkvarterade sig i ett rum högst upp i villan. Till Grasse anlände snart ytterligare två ryska emigranter: Aleksander Bachrach och Leonid Zurov.
9789197740579_ivan_bunin_morka_alleer_dixikon
Förutom dessa sex personer som bodde där stadigt kom och gick ett betydande antal kända personer från den ryska emigrationen. Såväl titeln på Renata Lis bok, På Provence isar, som  undertiteln Bunin i förvisningen, syftar på just detta säregna och på samma gång inte säregna ryska sällskap under fem krigsår i en villa upp i bergen inte så långt ifrån Cannes vid Medelhavets kust dit man ibland åkte både för avkoppling och inköp.

Det är utifrån ”Jeanette”, med dess inbyggda dramer, som Renata Lis skickligt bygger sitt porträtt av huvudpersonen, författaren och den förmodligen obotligt romantiserande Ivan Bunin, som under dessa år i Grasse skrev flertalet av novellerna till sin välkända samling Mörka alléer. Renata Lis kan sin Ivan Bunin, förmodligen till en grad som få i Europa. Vad mer är: i boken känner hon sig fram i Bunins skepnad och tankar, ja hon till och med kryper honom näst intill under skinnet för att förstå, förklara och suggestivt beskriva det som händer: Att Ivan Bunin , och för den delen inte bara han, låste om sig med nyckel till arbetsrum har många beskrivit. En av villans många gäster, Andrej Siedych, lägger därtill att han inne i sitt rum skrev sina noveller naken. Renata Lis kommer efter en semantisk utläggning fram till att Bunin under varma sommardagar i Provence skrev åtminstone några av novellerna i Mörka alléer, t.ex. Rusia, Stålhård päls och Kapellet, helt naken och inte bara ”naken” med kalsongerna på, inte ens iförd morgonrock, något hon menar man definitivt skall veta när man läser dem.

Såväl Ivan Bunins livskamrat och hustru, Vera Muromtseva, som hans andra stora kärlek i livet, Galina Kusnetsova, lämnade dagböcker efter sig i vilka de beskriver livet i villan i Grasse i Frankrike. Dessa dagböcker har, vid sidan av flera andra källor där de viktigaste förstår varit Bunins egen dagbok och alla hans texter, varit utgångspunkten för den ibland väldigt personliga berättelse om Ivan Bunin som Renata Lis presenterar för oss i sin bok. Det är ingen biografi i ordets vanliga bemärkelse, utan istället något av en personlig konfrontation med en författare som hon inte bara kan utan och innan utan också känner för. Även om utgångspunkten är åren i villan Jeanette i Grasse spänner den samtidigt över hela Ivan Bunins liv och författarskap. Den som läser Renata Lis bok om Ivan Bunin går sedan ofelbart vidare till Ivan Bunin själv.
___________

  • Bunin i Stockholm 1933

  • Peter Johnsson

    Peter Johnsson

    Korrespondent i centraleuropa sedan trettio år. Bosatt i Warszawa. Författare till böcker om bl.a. Polen, "Polen i historien" (2010) och Ukraina, senast "Ukraina i historien: från äldsta tid till 2015" (2015).

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: