Den kliniska blicken – på skrivarkurs med läkare

Foto: Kjell Weckström
Foto: Kjell Weckström

Är tillbaka i Uppsala efter två glada, på alla vis värmande och stimulerande dagar på Åkersberga stiftsgård i Höör där jag höll skrivarkurs för fjorton läkare – tretton allmänläkare och en kirurg. Ungefär hälften har jag träffat varje år i fem år och de känns naturligtvis redan som gamla vänner, några var med för första gången och känns nu som vänner, de med.

Bland dem kirurgen: en mycket mänsklig kirurg, ska jag skynda mig att tillägga, vid kursens slut tyckte vi alla att vi gärna skulle ställa oss i kö till honom. Man lär sig mycket om varandra när man är på skrivarkurs tillsammans. På en helg kan man i vissa avseenden lära sig mer än genom många månader på en och samma arbetsplats.

Varför ska läkare skriva, kan man fråga sig? Därför att de ofta är mångsidigt begåvade människor. Därför att de upplever mycket som är värt att berätta om. Därför att de kan känna ett behov av att uttrycka sig på ett annat språk än journalanteckningens. Därför att den kliniska blicken har mycket gemensamt med författarblicken.

Den kliniska blicken har jag resonerat om i en bok som heter Den goda beröringen. Om kropp hälsa, vård och litteratur. Ordet ”klinisk” är intressant för att dess betydelse är så olika för läkare och lekmän. För läkare, åtminstone allmänläkare, hör den kliniska blicken till det bästa de har: den kombinerar biomedicinskt kunnande med erfarenhet, den representerar en kombination av närhet och distans. Läkare tränar sin iakttagelseförmåga för att använda det de ser – nämligen till att ställa en diagnos.

Lekmän tenderar att misstro instrumentalismen. För lekmän betyder ”klinisk” framförallt distans – en kylig distans. Också författarblicken är en blandning av närhet och distans. Också författare tränar sin iakttagelseförmåga för att använda det de ser. Nämligen till skrivandet.

Det finns faktiskt författare som haft dålig samvete för sin instrumentalism. I den finlandssvenske författaren Runar Schildts novell rån 1920, ”Häxskogen”, är huvudpersonen en författare som blir vittne till en liten pojkes drunkningsdöd. Han är med om att ge barnet konstgjord andning men mest iakttar han, och då i första hand föräldrarnas reaktioner: ”Hur tar man sig ut när man plötsligt, oväntat, står vid sitt enda barns lik? Vad säger man? Hur bär man sig åt?” Han registrerar hur modern kastar sig framstupa över sin sons döda kropp, han studerar ryckningarna i faderns ansikte: ”Ja, detta var förvisso äkta. Så talar den heta smärtan.”

Men samtidigt som hans hjärna arbetar som ”en småstadsfotograf på en marknadsdag” ser han också sig själv – och känner vämjelse över sitt iakttagande.

Gabriel Metsu - Läkarens besök
Gabriel Metsu - Läkarens besök

Vad skrev då doktorerna om där i Höör? Flera skrev om patientmöten. En skrev om ett hembesök hos en mycket ålderstigen kvinna som hennes halvgamla son tagit initiativet till trots att hon egentligen inte var sjuk. Hon hade klätt sig så fin, så fin och fått sängen bäddad med sina allra bästa lakan med monogram och allt och doktorn undersökte henne rituellt utan att egentligen kunna hitta något fel. Men medan doktorn ännu var kvar i huset dog hon plötsligt knall och fall.

Möjligen – men det får vi aldrig veta – för att all förväntan inför det högtidliga besöket blivit för mycket för henne. Sonen – och det blev på sätt och vis textens knorr – uttryckte hur som helst sin översvallande tacksamhet mor doktorn.

En annan text skildrade en mer dagsaktuell situation, mötet med en invandrarkvinna som kommer med tolk och visar sig medicinera mot allt från ångest till förstoppning men vars egentliga problem är att hennes söner ser ut att bli vanartiga och att hon skulle behöva en bättre bostad. Inför konkreta sociala problem kan också den bästa allmänläkare känna sig rådlös.

Men naturligtvis ägnade vi oss inte bara åt att skriva eller lyssna på varandras texter och diskutera dem. Vi diskuterade också annat. Vid middagen blev det tal om läkares ordval vid möten med patienten. Frågar man: ”Och hur är det med det psykiska då?” riskerar patienten att tro att hon uppfattas som psykfall och att medicinering är nästa steg. Då är det bättre att fråga: ”Hur är det med själen då?” På samma vis kan det ibland vara klokt att undvika frågan ”Är du deprimerad?” och i stället fråga ”Är du ledsen?”

Å, är det nån som har svårt att förstå att de här kurserna hör till det roligaste jag gör?

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!