David Caute – Isaac & Isaiah. The Covert Punishment of a Cold War Heretic

Stalin och Lenin (Bild: Wikipedia)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ANDERS BJÖRNSSON

År 1963 fick den femtiosexårige Isaac Deutscher kallelse till en lärostol i Russian Studies vid det nyinrättade Sussexuniversitetet i Brighton. Deutscher var känd som en framstående journalist och expert på sovjetsamhället med en allmänt uppskattad biografi över Josef Stalin bakom sig; han hade just fullbordat ett trebandsverk om Leo Trotskij. Men han hade aldrig haft en akademisk anställning utan livnärt sig som skribent och talare inför en västerländsk publik, inte bara i Storbritannien där han sedan länge varit bosatt.

Bakom initiativet stod historikern Asa Briggs, universitetets förste prorektor. Briggs var själv en kännare av det viktorianska England, skulle skriva BBC:s historia och bli både rektor i Brighton och provost för Worcester College i Oxford samt hamna i överhuset med tiden. Men utan att Briggs var medveten om detta drogs erbjudandet till Deutscher tillbaka, och denne fick fortsätta att tillbringa resterande fyra levnadsår som fri intellektuell, visserligen någorlunda välbetald och eftersökt, det senare inte minst av den radikaliserade studentopinionen i USA och Storbritannien.

Vad hade hänt? Svaret på den frågan ges i David Cautes fyndigt komponerade bok. En dag i läsrummet på All Souls College i Oxford 1963 hade unge Caute haft ett samtal där med en äldre kollega, Isaiah Berlin. Berlin hade utbett sig om Cautes synpunkt på Deutscher och mumlat ofördelaktiga saker om denne. Ett par generationer senare kryper det fram att Berlin, som rådgivare och på en direkt fråga från universitetsledningen i Brighton, hade förklarat att Deutscher var den enda person som han inte kunde tänka sig att sitta vid samma bord med.

Isaiah Berlin

Isaiah Berlin

Det avgjorde saken. Berlin hade givetvis inte behövt sitta vid något sådant bord, men han hade ansett Deutscher vara en intellektuellt ohederlig person som mot bättre vetande försvarade ett omänskligt system, det som rådde i Sovjetunionen. Detta var mitt under kalla kriget, just som det höll på att bli hett, och Berlin – som var en garrulisk människa, det kan the present writer intyga, jag gjorde en tidningsintervju med honom trettio år senare – drog sig inte för att sprida indiskretioner omkring sig, allmänt känd som sladdertacka och antagligen därför så pass gångbar i de allra bästa kretsar.

Men Berlin var också en demagog som ständigt skruvade på sina formuleringar, och det paradoxala (eller kanske bara helt naturliga?) är att en annan av Berlins invändningar mot Deutscher var att denna inte drog sig för demagogi – i själva verket var Deutscher en folktalare, medan Berlin föredrog salonger och ännu intimare sällskap för sina monologer. Läsaren som följer Cautes eleganta turneringar av de bägge männens livsöden slås av hur de liknar varandra i det mesta – utom i fråga om åsikter. Berlin var en liberal filosof och idéhistoriker, som han själv menade till vänster om mitten; Deutscher en marxist och historiker som hyste beundran för Trotskij men inte kunde släppa sin övertygelse om att Sovjetunionen kunde frambringa det bästa hos människan.

Båda hade sitt ursprung i den östeuropeiska judendomen: Berlin, född 1909, kom från en förmögen trävaruhandlarfamilj i Riga som några år efter det bolsjevikiska maktövertagandet flyttade till England; Deutscher, född två år tidigare, hade sina rötter i österrikiska Galizien som efter första världskriget kom att tillhöra Polen där det efterhand blev allt svårare att vara för en jude som dessutom var känd som kommunist (även om han på ett ganska tidigt stadium uteslöts ur kommunistpartiet på grund av sin anti-stalinism). Berlins modersmål var ryska (och i viss mån tyska), Deutschers jiddisch (och polska). En del av Berlins familj blev kvar i Sovjet och tycks ha undgått någon grymmare förföljelse. Deutscher var ensam i sin familj om att emigrera och inte duka under för det ursinniga nazistiska våldet.

Isaac Deutscher

Isaac Deutscher

Herrarna lärde sig båda en perfekt engelska, Deutscher (som anlände senare i livet) dock med tydlig östeuropeisk brytning, Berlin med ett outrerat snobbigt idiom. Deutscher tycks ha glömt jiddischen (och sin hebreiska) på gamla dar; Berlin förklarade för mig att hans tyska var klen (hebreiska lärde han aldrig ordentligt), men hur han då kunde skriva en stor bok om Karl Marx’ tänkande förefaller något gåtfullt. Ingen av dem var en troende eller praktiserande jude; men Berlin var länge fullblodssionist, medan Deutscher (som till en början hade vaga sympatier för projektet Israel) betecknade sig som en ”icke-judisk jude”.

Man förstår att även om de knappast alls kom i fysisk beröring med varandra, så kan det inte ha rått någon ömsesidig förståelse dem emellan. Att aktivt motarbeta sin meningsmotståndare var dock Berlin i detta fall ensam om.

David Cautes bok är flödande rik på detaljer, reflektioner, öppet kritiska anmärkningar mot de bägge kontrahenterna (anmärkningarna fördömligt satta inom parentes och ofta framställda, som det verkar, med stor lust). Han ger närmast deckaraktigt spännande och inte sällan humoristiska inblickar i de akademiska miljöerna, främst engelska och amerikanska, och det blir genom Cautes närläsning av de bägges texter tydligt hur ofta dessa stora tänkare misstog sig – i sak, i fråga om politiskt omdöme, när det gäller personkännedom. Det kan inte ha varit lätt att på allvar gilla någon av dem.

Det säger också någonting om hur även skarpa hjärnor kan falla offer för självbedrägeri – och frestas att gå över anständighetens gränser.

Men det går alltjämt bra, också för denne recensent, att läsa Isaiah Berlins essäer, särskilt de många insiktsfulla om ryska tänkare och författare under 1800-talet, trots vetskapen om hans många ränker och trots hans sliriga resonemang i politiska ting. Och Deutscher framstår kanske numera inte främst som Rysslands-kännare utan som en modig kritiker av det ekonomiska och politiska system som hade svårt för figurer som Isaac Deutscher.

Caute som själv hoppade av en akademisk karriär under tidiga studentrevoltsår är skicklig på att dölja var han lägger sina sympatier. Han låter läsaren ha ett ord med i laget, och det är så berömvärt att man förlåter honom att han upprepar sig här och där.

____________

Lyssna på en intervju med David Caute här

Kommentera: