Cox oder Der Lauf der Zeit
Christoph Ransmayr

Österrikaren Christoph Ransmayrs roman Cox oder Der Lauf der Zeit är en historia som utspelar sig på 1700-talet där urmakaren Alister Cox inviteras till den kinesiske kejsarens Qianlong där han får i uppdrag att konstruera tre olika slags ur: ett ur som visar barnets upplevelse av tid. Därefter ett ur som visar den dödsdömdes upplevelse av tid. Slutligen ett ur som helt enkelt är lika med tiden: ett evighetsur. Arne Melberg har läst denna märkvärdiga roman från 2016.

  

Österrikaren Christoph Ransmayr fick några böcker översatta till svenska för 20-30 år sedan: jag fäste mig särskilt vid Isens och mörkrets fasor, en berättelse om en misslyckad österriktisk polarexpedition som genomfördes 1872. Med stor finess blandar Ransmayr här dokumentation och fiktion och åstadkommer ett slags existentiell reseberättelse, som jag gav en entusiastisk presentation i min bok om just reseberättelsen: Resa & skriva (2006). Jag läste också annat av Ransmayr som jag uppskattade som en mångsidig författare, en som alltid överraskade med märkliga uppslag, intellektuell skärpa och stilistisk briljans. Dock försvann han från den svenska bokmarknaden och först nyligen snubblade jag över en ny bok av honom med det korta namnet Cox, utkommen 2016. Underrubriken talar om tidens gång: Der Lauf der Zeit.

Omslag Cox oder Der Lauf der Zeit. Källa: S. Fischer Verlage

Eftersom jag har intresserat mig för kombinationen tid och litteratur och skrivit en bok om detta, Litteratur i tid (2015), så kastade jag mig förstås över Cox. Romanen har blivit en stor internationell framgång, den finns förstås på ett antal språk, däribland norska. Min läsning bekräftade vad jag misstänkte redan tidigare: att Ransmayr är en av vår tids stora romanförfattare. Det borde med andra ord vara dags för svenska förlag att vakna upp och man borde lämpligen börja med just Cox. 

Romanen utspelas på 1700-talet och berättar om Alister Cox, engelsk skapare av intrikata urverk och automater, som drabbas av att hans lilla dotter dör och hans unga fru förstummas. För att få olyckan på avstånd antar han en invitation av ingen mindre än kejsaren av Kina, Qianlong. Med sina medhjälpare företar han den långa resan och inkvarteras så småningom i den Förbjudna staden i Beijing, där kejsaren ger honom märkliga uppdrag: först att konstruera ett ur som visar barnets upplevelse av tid. Därefter ett ur som visar den dödsdömdes upplevelse av tid. Slutligen ett ur som helt enkelt är lika med tiden: ett evighetsur. 

Det finns förlagor i verkligheten, som Ransmayr redovisar i ett litet efterord: en engelsk urmakare vid namn James Cox som gjorde märkliga ur och mekaniska automater på beställning till hela världen. Han besökte aldrig Kina men han levererade faktiskt ett ur till kejsaren av Kina. Och kejsaren Qianlong var en historisk gestalt, långvarig härskare under en välmående period i Kinas historia. Han hade 41 fruar och mer än 3000 konkubiner och han samlade på ur: Ransmayr nämner att han inspirerats av en guidad tur i ”Klock-paviljongen” i den Förbjudna staden. (Jag gick själv omkring där med guide för några år sedan men minns ingen Klock-paviljong. Jag borde nog åka dit igen). 

Romanens första mening:

Cox nådde det kinesiska fastlandet för slaka segel på morgonen den dag i oktober, då Qianlong, världens mäktigaste man och kejsare av Kina, lät skära näsorna av tjugosju uppbördsmän och börshandlare.  

Qianlong, ”himmelens son och tidens herre”, har obegränsad makt. Han omges av häpnadsväckande lyx, arméer av betjäning och möts med underdånighet och underkastelse. Sin makt kan han utnyttja till att låta verkliga eller inbillade fiender undergå barbarisk tortyr och avrättning men, som romanen framställer honom, är han ändå mest intresserad av kalligrafi och poesi samt att nojsa med någon av sina konkubiner, särskilt en ung skönhet som också Cox får skymta och som får honom att minnas fru och dotter – ett av romanens märkliga och mystiska samband. Framför allt är kejsaren intresserad av tiden: vad är tid? Han har kallat på Cox får att få svar på denna fråga. 

Kejsaren Qianlong (1711-1799). Castiglione, Palace Museum, Beijing. Källa: Wikimedia

Cox och hans medhjälpare tillverkar ett ”vind-ur”, en skapelse med flera urverk som drivs av vind och nycker och infall: det handlar om barnets upplevelse av tid. Och han tillverkar ett ”elds-ur”, som drivs av glöd men en glöd som förgår; sådan är den dödsdömdes upplevelse av tid. Elds-uret är inbyggt i något som påminner om den kinesiska muren: uret demonstrerar därmed konflikten mellan murens och rikets beständighet och människans förgänglighet. Samma konflikt är ju inbyggd i själva tiden: den består och den förgår. Kejsaren tröttnar emellertid snabbt på dessa beställningar och kräver istället ett ”himmels-ur”, som ska trotsa alla tidskonflikter och visa att kejsaren, ”härskaren över tiotusen år, inte bara råder över tidens början och dess slut. Han är också den som mäter tiden och dess förlopp”. Han tänker sig ett ur som sträcker sig ”över människotiden mot stjärnorna, som aldrig stannar och vars gränser uteslutande sätts av materiens hållbarhet och dess hemligheter”. Han vill ha ”ett ur för evigheten. Alla klockors klocka. Perpetuum mobile”. 

Det kejserliga palatset med all uppvaktning har nu flyttat från Beijing till ett sommarresidens, en enorm expedition som pågår i flera veckor när alla människor och allt material ska flyttas. Dit hör också Cox och hans mannar med allt det som Cox menar att man behöver för att kunna utföra sitt uppdrag, framför allt en kolossal mängd kvicksilver.  Sommaren sträcks ut in i vintern: kejsaren vill inte befalla uppbrott förrän hans dröm om evighetsuret har förverkligats. Ju närmare detta kommer desto mer apokalyptisk blir stämningen: kanske signalerar evighetsuret inget annat än tidens slut? Kanske återstår inget annat än aska vid tidens slut? Kanske tiden egentligen består av det laddade ögonblicket, just innan evigheten slår om i sin motsats? 

Till slut blir det ändå ett uppbrott: kejsaren ger Cox tillstånd att återvända till det barbariska västerlandet. Cox lämnar efter sig noggranna instruktioner om de fåtaliga ingrepp som krävs för att evighetsuret ska börja fungera. Cox och hans män stiger på båten: de har diamanter insydda i kläderna som belöning, Cox har förhoppningar om att han gjort allt som behövs för att åter kunna möta sin fru. Och kejsaren lägger det sista och avgörande redskapet åt sidan. Kejsaren avstår. 

Mitt summariska referat torde visa att romanen kan läsas som ett slags parabel: en liknelse, en allegori. Därmed gör jag förstås inte rättvisa åt konkretionen och detaljrikedomen vid skildringen av det kejserliga hovlivet, inte heller all den psykologiska finess och mångtydighet som utvecklas vid skildringen av Cox han hans medhjälpare, hans och deras drömmar, oklara ambitioner och envisa hantverksskicklighet. Det är ändå parabeln som skapar spänning: den gör att allt konkret som sker verkar kunna avläsas på ett annat plan och bara beskrivas med metafysikens språk. Korsningen av det kinesiska och det västerländska inviterar till spekulationer om Tid. I arbetet med de märkvärdiga uren ekar tidsfilosofin hos Augustinus och Kierkegaard och Heidegger – utan att någon av dessa storheter blir nämnda eller ens antydda. Det är den klassiska tidskonflikten – mellan ögonblick och evighet, tillfällighet och beständighet – som styr framställningen, som ger den framåtrörelse och rentav spänning. Jag som läser förundrar mig över kejsaren och hans hov, jag blir nyfiken på Cox och hans klockor, jag undrar hur han ska lösa sin omöjliga uppgift. Kort sagt så dras jag in i det som parabeln gestaltar: konflikten mellan viljan att kontrollera och omöjligheten av att fullständigt kunna kontrollera. Mellan makt och intighet. Mellan glans och aska. Mellan drömmen om evigt liv och nödvändigheten av att leva i ögonblicket. 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).