Även en gammalmodig människa som älskar prasslet av papperstidningar måste erkänna att internet är en välsignelse när det gäller möjligheten att via nätet följa utländsk press. Naturligtvis hade jag helst själv velat vara på plats under minnesdagen för maffians och camorrans offer i Neapel den 21 mars (se min blogg den 2 mars). Men jag kunde nu trots allt, förkyld och rasslig, sitta hemma vid min dator och följa rapporteringen — nästan i realtid.
Redan samma kväll visade la Repubblicas Neapelupplaga bilder av demonstrationståget som ringlade sig fram, längs havet, mot det stora torget Piazza Plebiscito. 150 000 deltagare, inte bara Neapelbor utan italienare från världens alla hörn och från övriga delar av landet, privatpersoner likaväl som representanter för olika organisationer.
Längst fram gick efterlevande till camorrans offer, med foton av sina mördade anhöriga, och i tåget syntes stora regnbågsfärgade fredsflaggor och plakat och banderoller med budskap av typen ”La camorra non vale niente” (Camorran är inte värd ett skit).
På podiet fanns prästen don Luigi Ciotti, ordförande för organisationen Libera som arrangerat manifestationen, flera kända maffiabekämpare inom rättsväsendet och den sicilianska politikern Rita Borsellino, syster till domaren Paolo Borsellino som mördades för sjutton år sedan. Den största överraskningen — alla kategorier — var dock författaren Roberto Saviano som helt oväntat klev upp på scenen och avslutade uppläsningen av namnen på camorrans offer de senaste åren. Hans deltagande hade, av säkerhetsskäl, hållits strikt hemligt. Nu avslutade han uppläsningen med att till namnen av de mördade Neapelborna också foga Anna Politkovskajas namn — som en hedersbetygelse åt en modig journalist som fick plikta med sitt liv för att hon ville berätta sanningen om sitt land.
I en intervju med la Repubblica följande dag sade Saviano att han var mycket nöjd med manifestationen. Även om Neapel är en miljonstad är det en epokgörande händelse när 150 000 människor öppet vågar trotsa camorran och den medbrottsliga tystnad, den omertà som råder i maffiakontrollerade områden. Samtidigt saknar Saviano fortfarande många röster i kampen mot maffian och camorran, framför allt från norra och centrala delarna av Italien där de flesta fortfarande anser att maffiabrottsligheten inte angår dem och tror att de kan fortsätta att leva som om den inte fanns. Medan det tvärtom nu, i och med rådande ekonomiska kris, är så att den organiserade brottslighetens makt faktiskt ökat.
Genom att Italien, och andra stater, inte utrotat dessa brottssyndikat har dessa i stället stärkt sin maktställning genom krisen. Till bankerna inflyter idag stora summor svarta pengar, framför allt från narkotikahandeln. När det hos andra intressenter saknas kapital sitter olika maffior fortfarande på pengar, svarta, olagliga pengar som tidigare ansågs ”lukta” men som till följd av krisen förlorat sin ”doft”. Bankerna har nämligen, enligt Saviano, på senare tid varit mycket dåliga på att närmare undersöka misstänkta kapitalrörelser. Detta kan ge den organiserade brottsligheten stort inflytande när den ekonomiska krisen så småningom passerat kulmen och återhämtningen åter tar fart.
I det perspektivet angår denna brottsliga verksamhet även oss. Allra helst som Sverige ju faktiskt är med i samma europeiska union som Italien. Ibland undrar jag, i mitt stilla sinne, vad våra svenska statsråd egentligen säger till sina italienska kolleger när de träffas på olika EU-möten. Talar de någonsin öppet om maffian, camorran, ’ndranghetan och la sacra corona unita? Och vad gör man i olika banker för att stoppa maffiornas penningtvätt?
Även om manifestationen i Neapel i lördags var en framgång är läget i stort mycket dystert.
Rita Borsellino hävdade att det mesta fortfarande återstår att göra på maffiabekämpningens område. Visst grips ibland några bossar i olika tillslag, och många maffiamedlemmar sitter idag i fängelse. Men stat och myndigheter lyckas ändå inte hindra de olika maffiasyndikaten från att, efter sådana tillslag, åter omorganisera sig, utse nya ledare och fortsätta sin lika mordiska som inkomstbringande verksamhet. Och inte tycks det hjälpa vilka som för tillfället innehar regeringsmakten. Regeringar kommer och går, maffian och camorran består och blir snarare bara svårare och svårare att bekämpa genom sin fenomenala anpassningsförmåga. Enligt Rita Borsellino är maffian idag ännu mer hoptvinnad med den legala makten och företagsamheten än vad den var för sjutton år sedan, då Giovanni Falcone och hennes bror Paolo mördades.
Desto större anledning, för oss utomstående betraktare, att stödja och uppmärksamma antimaffiakampen i dagens Italien.
MARGARETA ZETTERSTRÖM