Christian Bobin (född 1951) skriver genreblandande böcker där dagboksnotis möter aforism och sinnesnära registrerande varvas med reflektioner om läsande och litteratur, musik och bildkonst. Med sin på en gång avrundade och retoriskt förhållandevis nedtonade fragmentprosa har Bobin nått en ganska stor publik i Frankrike. Då kan tilläggas, som en talande paradox till böckernas i regel knappa framställning och modesta omfång, att Bobin är snudd på grafomaniskt produktiv. Hans katalog räknar sedan slutet av 1970-talet ett femtiotal titlar. Innan jag kom mig för att på allvar läsa författarens senaste bok, hann ytterligare en utkomma.
Noireclaire heter Bobins således näst-senaste volym. Den har hos franska bokhandlare placerats på diktsamlingarnas krympande bord – mer kanske tack vare satsyta och format, än på grund av texternas karaktär. I själva verket möter vi ett berättande register som väsentligen liknar vad Bobin ägnar sig åt för det mesta. Framförallt uppfattar man inte Noireclaire som poesi, även om här överallt finns poetisk resonans. Genretillhörighet kan för all del kvitta.
Visserligen är Bobins böcker överlag svåra att skilja åt; de faller varandra i talet och talar i ungefär samma register, men Noireclaire är också ett uttryckligt syskon till en specifik föregångare: den år 1997 utgivna Autoportrait au radiateur, där Bobin i personliga meditationer skildrar ett sorgeår efter en kvinna som dött, men där han också kämpar för att lyfta fram livets fulla mirakel och skönhet. Nästan två decennier senare återvänder Bobin till denna sorg, och det sker nästan sömlöst, som vore det fråga om blott ett kompletterande kapitel.
”Tjugo år efter att du försvann har mitt inre arkiv blivit tillgängligt för mig”, skriver Bobin, men inskärper på annat håll: ”Tjugo år under jorden har polerat dina ben och förvandlat mitt hjärta till granit.” Man kan säga att textens till synes spontant framvecklade ordning svävar mellan det öppna arkivet och den slutna graniten. I Autoportrait au radiateur var utgångspunkten ganska ledig och förutsättningslös; Bobin vände sig åt fler motiv, tillät sig en viss distraktion. Noireclaire har ett smalare synfält, och de många passager som talar direkt till den döda kvinnan – vilken läsaren ju inte har någon relation till – blir ibland lite privata.
Det finns också gripande moment, inte minst fint tecknade förbindelser mellan sorgens abstrakta eller amorft undflyende gestalt och konkreta ting som påminner berättaren om den döda kvinnan och upprättar en gåtfull kontaktyta mellan döden och livet, mellan den försvunna gårdagen och nuet: en trasig kaffekopp hon använde, en poppels lövverk utanför fönstret i huset där hon dog, ett klädesplagg. Men kontaktytan understryker lika ofta det oöverbryggbara: ”Mörkret befinner sig på vår sida, inte din.” Eller:
Kristallglaset jag fyllt med kallt vatten, jag har ställt det på bordet och genast förvandlas det till ett tecken för det omöjliga mellan dig och mig: jag kan dricka en klunk, inte du.
Bobin träffar ibland rätt med sådana på en gång enkla och stora insikter – enkla för att de uppstår eller anmäler sig i det alldagliga; stora för att de lämnas okommenterade och får chansen att växa i läsaren. Glas, vatten, livet, att kunna dricka (det som finns); det döda (som inte finns). Det händer tyvärr också att författaren – trots sin smak för skissen och ögonblicket – hakar på om så bara en mening, en upplysning för mycket:
Jag skalar ett rött äpple från trädgården då jag plötsligt inser att livet egentligen aldrig bestått av något annat än en räcka av underbart olösbara problem. Med denna tanke fylls mitt hjärta av en ocean av djupaste frid.
Äpplet och insikten om alltings olösbarhet, så långt är jag med. Den stora friden ställer läsaren utanför. Bobin har en hög, snarast romantiskt sinnad uppfattning om litteraturen, konsten och filosofin. I kombination med en låt vara icke-konfessionell kristen orientering – eller åtminstone en läggning som låter en vagt kristet färgad Gud då och då anslutas till resonemang om verklighetens beskaffenhet och människans värdighet – kan man värja sig en aning. Det blir lite många vackert elaborerade men på något vis riskfria metaforer om låt säga J S Bach eller poesins väsen. För all del många som är bra också.
Jo – jag slår gärna följe med Bobin, trots att det blir en del skeptiska kommentarer i marginalen. Det är något i hans allvar – som också rymmer självdistans – man måste tycka om, också att han tar glädjen på allvar, och kanske ännu mer den fria formen, som i stycken förstås är tillrättalagd, det vill säga underkastad formella hänsyn, men som ändå inger en känsla av frihet, av fördomsfri uppmärksamhet, av att språket har relevans.