Berlusconi, Mondadori och författarna

Mondadori


Av Åke Malm

Kan man kritisera Silvio Berlusconi och samtidigt publicera sig på hans helägda förlag Mondadori?

Frågan har varit ämne för en av de hetaste sommardiskussionerna i de italienska tidningarna. Den inleddes 21 augusti i La Repubblica då teologen Vito Mancuso pekade på konflikten mellan att vara oppositionell mot Berlusconi och ändå sälja sina böcker på Mondadoris förlag.

Starten för diskussionen utgjordes av en nyhetsartikel av Massimo Giannini i samma tidning några dagar tidigare. I den beskrevs den nya lag Berlusconiregeringen i all hast införde och som gav till resultat en minskad skattekostnad på i runda tal 3,3 miljarder kr.

Så här ligger det till. Det hela började redan 1991 när Berlusconi började omorganisationen av Mondadori han blivit ägare till efter striden med Carlo De Benedetti. Skattemyndigheterna började undra och konstaterade efter en utredning att Mondadori undanhållit skatter för 200 miljarder lire. Företaget överklagade och så började den sedvanliga långa, oändligt utdragna proceduren med ständigt nya överklaganden. Under tiden växte skulden till totalt 350 miljoner euro. Mondadori vann de två första omgångarna i domstolarna men skattemyndigheten överklagade till högsta instans.

Det hör till saken att Berlusconis och Mondadoris försvar handhades av en advokatbyrå som drevs av ekonomiministern, Giulio Tremonti.

Normalt sett borde ett företag försvara sig på marknadens villkor, skriver Giannini. Men enligt Berlusconis liberistiska principer är det enklare att ändra reglerna för hur marknaden skall fungera. Kort sagt man gör en ny lag. Hans justititeminister, Angelino Alfano, presenterar sitt stora lagpaket med reform av det juridiska systemet.

Bland många paragrafer märks också en med titeln: definizione agevolata delle liti tributarie. Ungefär: förenklad avslutning av skattekonflikter. Innebörden är att om en skattebetalare vunnit i två instanser kan man avsluta uppgörelsen med en engångsbetalning av 5 proc. Alltså ingen domstol behöver uttala sig om skattebetalaren har rätt eller fel. Han kan istället köpa sig fri och spara massor av tid och pengar.

Vito Mancuso

En fiffig lösning, tyckte många, särskilt Berlusconi och hans närmaste. Men andra hävdade: detta är en ny reform som kan sorteras in under rubriken ”ad aziendam” tillsammans med de 36 tidigare införda reformerna som har beteckningen ”ad personam”, till företagets nytta, respektive till personens nytta.

Det här är alltså (i en mycket nedkortad och förenklad version) anledningen till att Vito Mancuso ställer sig frågan:

Kan jag fortsätta att vara en framgångsrik medlem i Mondadoris stall och samtidigt känna till att regeringschefen skriver lagar för att själv slippa stora skatteskulder? Dessutom i ett läge med finanskris och då hans egen ekonomiminister kämpar för att få ned skattesmitningen.

Man kan säga att denne unge och mycket framgångsrike teolog med en stor läsarskara, lyfte fram ett problem som dussintals kända skriftställare i landet förträngt och jagat bort i kulisserna. För Mondadori är landets största förlagskoncerner som under åren köpt upp en lång rad konkurrenter. Bland dessa märks Einaudi, den italienska vänsterns traditionella förlag.

Reaktionerna på Mancusos artikel blev många. La Repubblicas egen legendariske grundare, Eugenio Scalfari, ett av Einaudis många namn, var en av dem som svarade:

Sedan tre år tillhör jag Einaudis stall. Frågan är: skall jag stanna eller lämna det här förlagshuset?

Problemet bottnar, som så många gånger tidigare, i den vidunderliga intressekonflikt som rör Berlusconi från den dag han beslöt att ge sig in i politiken. Att sedan ingen politiker försökt göra något åt det här problemet är en annan allvarlig fråga (Den har varit uppe till diskussion många gånger under de 17 år Berlusconi funnits på den politiska scenen. Dock utan att det någon gång varit möjligt att finna en lösning).

Scalfari hävdar att han hamnade i Einaudi därför att där fanns en förläggarstab som skapats långt innan förlaget hamnade hos Mondadori. Einaudi har förlagt böcker från många av de traditionella namnen i den italienska vänstern: Rossana Rossanda, Pietro Ingrao, Alberto Asor Rosa och Gustavo Zagrebelsky. Hans svar ekade igenom många av de andra utpekade författarnas åsikter.

Corrado Augias som vid många tillfällen kritiserat Berlusconi, förklarade att han behöver professionella förlagsredaktörer och liknande tongångar hördes från många andra. Bland dem märks Massimo D’Alema, partiordförande i PD, som sålt stora upplagor av sina böcker genom Mondadoris proffsiga försäljare.

Idag återkommer Vito Mancuso i La Repubblica med något som kanske är ett debattslut.

Problemet är förstås det vidunderligt stora ämne som heter intressekonflikt. Om inte regeringschefen ägde Mondadori hade en lag som den här ”ad aziendam” på sin höjd varit ett exempel på vad en inflytelserik lobby skulle ha kunnat åstadkomma. Nu är Mondadoris ägare också regeringschef. Det gör det omöjligt att inte se ett samband mellan lagen som fick hans koncern att spara väldiga pengar och regeringens dekret.

För den som i första hand sysslar med etiska frågor och etik blir följande frågor avgörande: a) skall en författare granska en förläggares agerande för att se om det är korrekt, och b) har författaren en plikt att fråga sig vilka investeringar som förläggaren kan göra med den vinst hans verk alstrar.

På båda dessa frågor kan man svara nej, skriver Mancuso. Ett sätt att se på det här är att säga sig att författaren enbart skall tänka på vad han vill uttrycka, om han kan göra detta med maximal frihet. Att vad som verkligen är intressant är hur duktiga förlagsredaktörerna och marknadsförarna är att låta hans verk bli känt av så många som möjligt.

Men detta gäller fråga a). På fråga b) har dock ingen velat svara. För egen del anser Mancuso att en författare skall svara ja på båda frågorna.

Det vore önskvärt att alla författare aktivt bekämpade intressekonflikten, som gjort oss alla (vänster, mitten och höger) till fångar. Men jag förstår att inte alla har råd att ställa sig den här frågan. Primum vivere, deinde philosophari, citerar han Aristoteles.

Utan att han säger det klart, kan man förmoda att han själv tänker lämna Mondadori sedan han lämnat över manuskripten han just jobbar med. Men han sänder en hälsning till hans ”kära vänner i Mondadori”: …magis amica iustitia.

Ett citat som ger upphov till nya reaktioner. Där man får veta att den fullständiga frasen egentligen lyder: ”amico Plato sed magis amica veritas” och sägs härröra från Sokrates. I valet mellan vänskap och sanning bör sanningen vara det självklara valet.

Åke Malm

___________

Klicka här för att se böcker av Mancuso

– Se en intervju med Mancuso

Kommentera: