Att skriva är att ta risker

Gustave Courbet - Baudelaire (beskuren) Wikpedia

Av JAN HENRIK SWAHN
En författare drömmer om flow, om den där inspirationen som inte kommer som en blixt utan är ett tillstånd. Där man ser världen omkring sig genom ett slags radarpilot som bara reagerar på föremål och detaljer som skulle kunna sugas in i den nya romanen. Där man skriver från morgon till kväll. Där man drömmer om sina romanfigurer. Där man vet på morgonen vad man inte visste på kvällen. Där man börjar uppfattas som socialt burdus för att man bara har en enda sak i tankarna. Där man har svårt att koncentrera sig på vad andra pratar om. Där man gråter eller skrattar över vad som sker inne i huvudet, så till den grad engagerad att man inte känner igen vännerna man går förbi på gatan.

Många författare har vittnat om det här tillståndet. Det är plågsamt ibland, ljuvligt ibland men framför allt efterlängtat. Uppnår man det inte kan det skrivna på något sätt kännas ofärdigt. Men hur hinna med flow i dagens logistiska värld?

Några som inte skulle förstå den frågan är de med någon form av autism. De kan befinna sig i sin egen uppfunna värld i mycket långa perioder, kanske i flera år, endast med avbrott för mat och vila. Men även de egna fantasierna behöver näring och människor med autismliknande drag kan ägna dagar och nätter åt att se på film och läsa böcker på jakt efter jämförelsematerial till de egna tankarna. Men där vi längtar efter det autistiska tillståndet kanske de längtar ut ur det, längtar efter att bli alldeles vanliga.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Hur kan då en autistisk persons värld se ut? Säkert på tusen olika sätt. Men här är ett exempel. Den unge författaren Roni Ciftci har skrivit och illustrerat hittills två böcker om sin hjälte Argarok, en drakmänniska i ett magiskt rike och en av väktarna över de fyra elementen. Dessa fyra väktare är nära vänner som alltid ställer upp för varandra och tillsammans kämpar för att förhindra de onda makterna att ta över världsherraväldet. Som i ett datorspel av typen Final Fantasy möter de ständigt nya fiender, drabbas av förbannelser och tilldelas nya magiska krafter. Dialogerna är stiliserade och består huvudsakligen av artiga hälsnings- och avskedsfraser. Kallprat finns inte. Vår egen värld lyser med sin frånvaro. Det närmaste jag kommer är beskrivningarna av ett värdshus där fienderna sitter och dricker öl och av en by vid havet där invånarna sägs gå i ”arabiskliknande kläder”.

Ciftci har en kurdisk bakgrund. Det magiska rike han skriver om heter Dremara. Det låter som en dröm och är det också. Drakarna och de andra figurerna från Dremara talar ibland sitt eget språk som jag gissar är kurdiska. Trots att influenserna mest är hämtade från mangaserier känns det inte helt långsökt att se det nostalgiska Dremara som drömmen om ett fritt Kurdistan. Det finns också spår av kurdiska sagor och legender.

Några slumpvist valda ord som jag testar i ett kurdisk-svenskt online-lexikon bekräftar dock inte min tes. Närmare efterforskningar visar att Ciftci aldrig lärt sig kurdiska och att drakarna helt enkelt talar ett språk som endast finns i Dremara och som alltså författaren själv har skapat, med grammatik och allt, och som han ständigt arbetar vidare på för att förbättra och utvidga. När som helst kan Roni Ciftci gå in i den världen och tala högt på sitt egenhändigt uppfunna språk, och alla levande väsen där kommer att kunna svara. De autistiska inslagen är annars få. Argarok slår sig själv i ansiktet en gång för att han inte förstått en sak och ibland snurrar så många frågor i huvudet på honom att han inte kan sova. Fast vem har å andra sidan inte lust att slå sig själv ibland och vem har aldrig legat sömnlös och vridit sig, med huvudet surrande av frågor?

Ciftcis andra bok Mörkrets återkomst (båda utgivna på apec förlag) börjar med en stark scen. Den onda prinsessan njuter av ett blodbad, men det är ingen krigsscen det handlar om utan om att helt konkret plaska i en bassäng i slottet fylld med blod. När prinsessan sedan kliver upp ur badet lämnar hon väldigt blodiga fotspår efter sig på golvet. Det är den sortens konkreta scener med många detaljer som är den stora behållningen av min läsning. Samt upplevelsen av att i någon mån få träda in i en såkallat autistisk människas fantasivärld.

Roni Ciftci är inte ensam. En annan person, med autismdiagnos, som uttryckt sin egen värld konstnärligt är min son Felix. Vid fem års ålder hade han inte börjat prata än men fyra år senare tecknade han sin första serie om superhjälten Mandarinmannen, en tuff mandarin från en trädgård i New York som med sin kompis Ed och hunden Caspar jagar skurkar i den stora staden. Drygt tio år senare tecknade Felix sin sista serie om Mandarinmannen. Han tyckte att det var dags att gå vidare i livet och tecknar nu kroki och gör tecknad film på en konstskola. Hans olika serier och filmer kan beskådas på www.mandarinmannen.se och till hösten utkommer en bok med hans försök att förstå världen genom att ställa frågor. De kan se ut så här:

Felix: Varför är det så att det inte riktigt funkar att man inte kan uppfylla sina största drömmar bara för att andra tycker att det är hemskt omöjligt?
Jag: För att om man känner sig älskad och beundrad av alla så kan man känna att alla drömmar kan uppnås. Om man känner att inte alla tror på en är det svårare. Därför väljer många att bara ha små drömmar. Du är mycket modigare.

_______________

– Klicka här för att läsa Lars Hertzberg om inspiration
– Klicka här för att läsa Ulf Erikssons Röster om prosans möjligheter, om när ”skrivprocessen får fungera som en generator av möjlig verklighet.”

Kommentera: