Så sent som i början av februari visste jag knappt vad en blogg var, nu, efter sex veckors bloggande på mitt finlandssvenska förlags, Söderströms, hemsida har jag fått blodad tand. Men att blogga för Söderströms är som att skriva brev till vänner, att blogga i ett rikssvenskt sammanhang är som att skicka flaskpost. Låt mig därför börja med att presentera mig:
Det är essäist jag är. Essäistik är inte – som man i Sverige fått för sig – något tungt och svårt som förlag tror att läsare blir avskräckta av att möta och som varken bokhandlar eller bibliotek vet var de ska placera. Essäistik är försök, essäistik är – som essäns fader Montaigne formulerade det – att rasta sitt förstånd. Essän är en hundpromenad: man har väl en rutt men man är beredd att avvika från den och åtminstone låta hunden stanna upp och nosa.
Till skillnad från vetenskapen strävar essäistiken inte till fullständighet, den räknar inte med en felfinnande opponent utan med en välvillig läsare som kan fylla ut resonemangen själv. Essäistik kan också räkna med en välvillig lyssnare: själv är jag essäist också när jag håller föredrag, jag tar glada språng från association till association.
Min pensionering från Helsingfors universitet i höstas firades med ett seminarium. Rubriken för min avskedsföreläsning lydde ”Att leva essäistiskt” och jag har gått och funderat på om jag är anspråksfull men jag tror faktiskt att det essäistiska är ett förhållningssätt. Det gäller att sätta sig själv på spel, har jag brukat säga. Jag började föreläsningen med historien om hur det gick till när gamle Emil Zilliacus – professor i grekisk och romersk litteratur och essäist – nån gång vid förra sekelskiftet beslöt sig för att skriva om Odyssevs hemkomst till Ithaka efter trojanska kriget. Han reste ner till Ithaka och så lät han sig ros ut från kusten och kastade sig sedan i havet. Han ville själv driva tillbaka in mot land, han ville på sin egen kropp uppleva hur det kunde ha känts för den skeppsbrutne Odyssevs..
Det är en historia som både roar och rör mig. Det är ju självklart att den välbeställde finländske professorns belägenhet var en radikalt annan än Ithakakungens – vi får föreställa oss att han var klädd i något som inte bara äldre finlandssvenskar utan till och med rikssvenskar skulle kunna finna naturligt att kalla simkostym och man föreställer sig att de grekiska roddarna måtte ha gjort stora ögon – men det förekommer mig ändå att hans förhållningssätt var sant essäistiskt, han var inte rädd för att sätta sig själv på spel, han var inte rädd för att lägga sig själv i blöt.
Också jag har satt mig själv på spel. Också i mitt fall är det möjligt att det finns de som har gjort stora ögon.
Eller rättare sagt: Jag vet att det finns de som har gjort stora ögon.