Det tredje avsnittet i en längre essä där Martin Lagerholm tar upp centrala tyska myter och deras ideologiskt färgade receptionshistoria.
Vintern 2009. Jag befinner mig på Grotenburger Berg i Teutoburgerskogen strax utanför den lilla staden Detmold i nordvästra Tyskland. Framför mig reser sig en 27 meter hög kopparstaty på en lika hög sockel – das Hermannsdenkmal eller Die Arminiussäule – som med pompa och ståt invigdes av kejsar Vilhelm I 1875. Den mäktiga skogens träd står snötyngda i vintertystnaden runt den väldige Hermann, som orubbligt ännu höjer sitt svärd i riktning mot Frankrike, den lede fienden som besegrades i fransk-tyska kriget bara fyra år tidigare. Mitt besök på platsen föranleds av det i Tyskland uppmärksammade och firade 2000-årsminnet av det legendomsusade och epokgörande slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e kr. Bataljens segerrike härförare Arminius (som sedermera gavs det betydligt tyskare namnet Hermann) kom under det sena 1800-talets nationalromantiska era (och yra) att betecknas som de germanska stammarnas gemensamma urfader.
Vid Kalkrieser Berg i westfaliska Wiehengebirge strax norr om Osnabrück (några mil norr om Hermann-monumentet) utplånades den romerske fältherren Varus och hans tre legioner på närmare 20 000 man av cheruskern och den forne romerske legionären Arminius och hans germanska krigare. Händelsen känner vi till främst tack vare en handfull romerska och grekiska historieskrivare, med »Germania«-författaren Tacitus som den mest namnkunnige. Med hänsyn till Arminius romerska förflutna fanns det goda skäl för romarna att hämnas hans svek, kan man tycka, men katastrofens yttersta konsekvens blev istället att det romerska imperiet mer eller mindre gav upp försöken att erövra de germanska landområdena öster om Rhen.
Det förödande slaget har kallats »den europeiska historiens Big Bang« och »Tysklands födelse«, alltmedan Arminius hyllats som »Germaniens befriare«. Vilken beydelse man än tillskriver Teutoburgerslaget finns det anledning att kontrafaktiskt ställa sig frågan hur den europeiska historien framgent hade förlöpt om de romerska styrkorna inte stoppats vid Kalkrieser Berg. Intressantare än den historiska händelsen i sig är emellertid drabbningens mytologiska verkan och ideologiskt färgade receptionshistoria.
Tillsammans med den tysk-romerske kejsaren Fredrik I Barbarossa (avsnitt 2 i den här artikelserien) och Nibelungensångens Siegfried (i kommande avsnitt), bildar Arminius/Hermann ett allt överskuggande triumvirat i den germanska mytologins hagiografi. De här tre ”nationalmyterna” är också kardinalexempel på de politiska myternas avgörande roll i 1800- och 1900-talets kulturella nationsbildningar. Särskilt Tyskland var länge rena eldoradot för politisk och ideologisk mytografi, vilket inte minst hade med nationens sena statsbildning att göra. Fram till 1871 (Det tyska rikets grundande) utgjorde centrala myter och symboler tillsammans med språket de tyska småstaternas enda varaktiga gemensamma representation, vilket innebar att de nationella förväntningarna var förpassade till sägnernas och de fosterländskt betydelsemättade emblemens domäner. Men när Stortyskland väl bildats, förenades plötsligt en i myterna grundad symbolvärld med en politiskt administrativ struktur. Härav följde bland annat den ”monumentalisering” av historiskt betydande orter och landskap i Tyskland, som jag kort berättade om i tidigare avsnitt. I samklang med folkmyternas demokratisk-egalitära natur – ofta muntligt traderade, tillgängliga för såväl analfabeten som den akademiska forskaren – bidrog denna monumentalisering till att legenderna så verkningsfullt tog plats i det kollektiva medvetandet, vilket i sin tur var en förutsättning för de politiska gemenskapernas nationella och kulturella identitet.
I sin bok »Das kulturelle Gedächtnis« (Det kulturella minnet) skiljer den tyske kultur- och religionshistorikern Jan Assmann mellan »konservativa« och »revolutionära« effekter av olika myter. Arminius/Hermann hör avgjort till den förstnämnda gruppen, som alltså ställer samtida händelser och erfarenheter i ett historiskt ljus för att på så sätt låta myterna framträda som manifestationer av något signifikant, gudasänt, oundvikligt eller oåterkalleligt.
I 1800-talets chauvinistiska och revanschistiskt präglade historieskrivning försatte man naturligtvis inte chansen att utnyttja den tacksamma symboliken i Teutoburgerslaget. Ur en rad olika politiskt och ideologiskt instrumentella perspektiv behandlade man den historiska tilldragelsen som en sorts urmyt om germanernas/tyskarnas slutgiltiga seger över och befrielse från Roms civilisatoriska och kulturella hegemoni. Folkhjälten Arminius döptes sedermera alltså om till Hermann, en något krystad germanisering av namnet som brukar tillskrivas Martin Luther. Den rebelliske reformatorn hade den germanske kämpen »hjärtans kär«, främst väl för att de båda hade en gemensam fiende i Rom (Caesar respektive påven). Så blev Hermann i det allmänna medvetandet också en protestantisk partisan, en genom seklerna oförvägen nationalhjälte i romaner, ballader, operor och skådespel. Heinrich von Kleists fosterländska motståndsdrama »Die Hermannsschlacht« från 1808 tolkades senare, efter Fransk-tyska kriget, som Bismarcks (Arminius/Hermann) retroaktiva hämnd på erövraren Napoleon (Varus), och slutar i en närmast spöklik stillhet där »ingenting annat än en svart fana vajar över de ödsliga ruinhögarna«.
Under die Gründerzeit – decennierna närmast före och efter Tyska rikets grundande – framhöll man i tidens fosterländska anda vikten av den egna historiens och fiendebildernas kontinuitet, och betonade »sakraliseringen« av den preussisk-protestantiska nationen och bevarandet av specifikt »tyska värden«. Det var den här typen av tankeströmningar som bäddade för bilden av Hermann och Teutoburgerslaget som den första tyska nationalstatens själva urmyt. Den uppfattningen underblåstes och förstärktes senare av de nazistiska propagandamakarna, som framför allt poängterade att slagets segrande fältherre Arminius därmed också säkrade det tyska blodets »renhet«. Från och med krigsslutet upphörde av förklarliga skäl den här tydningen av slaget vid Teutoburgerskogen, även om man i det nybildade DDR inte lika lätt glömde den kämpande cheruskern och den legendomsusade drabbningen. Självaste Friedrich Engels hade betraktat slaget som »en av världshistoriens mest avgörande vändpunkter«, och med ungefär samma andemening enades den östtyska vetenskapsakademin om att bataljen i historiematerialistiskt hänseende borde ses som ett bevis på överlägsenheten hos en »urkommunistisk« gemenskap (Germanien, DDR) gentemot en »imperialistisk slavstat« (Rom, Västeuropa).
Men vad bryr sig väl en 2000-årig hjälte om all denna ideologiska demagogi? Den idag kanske något mindre stolte Hermann står trots bevingad hjälm och höjt svärd ännu fastkilad i sin sockel och blickar skumögd ut över Teutoburgerskogens vid det här laget sömniga trädkronor. Nu reducerad till en patinerad artefakt och uttjänt representant för en aggressiv nationalromantik, men när det begav sig en ikonografiskt brukbar sinnebild för den nordliga stridsberedskapen i kulturkampen mot Rom.