”Ge mig tillbaka mina legioner” ska kejsar Augustus ha klagat efter romarnas förlust vid Teutoburgerskogen. För honom handlade det inte om 30.000 anonyma döda, utan om enheter med egna fälttecken, egna befälhavare, egna förläggningsorter och en egen historia. Stig Strömholm skriver här om boken Die Legionen Roms och de enheter som utgjorde ett grundläggande element i en statsbildning som ägde bestånd i sammanlagt närmare tusen år.
1908 diktade skalden, konstnären och mångsysslaren Olof Thunman så här om Kungl.Upplands infanteriregemente, I 8 – det förband som nämns först i 1634 års regeringsform och som lades ned år 1957:
Det Kongliga Regemente
Som ett äpple af gull i sin fana bär
Och Lützen och Clissow därjämte
Det gick först i den svenska här.
Thunmans ”Beväringsvisa” fortsätter med flera välklingande strofer i samma ton av kärleksfullt raljeri med det storvulna och heroiska. Men han älskade sitt regemente. På dess fana fanns betydligt fler segernamn än de två här nämnda, men orten för den stoltaste dagen i dess historia – Poltava, där upplänningarna stupade så gott som mangrant på den plats där de sig ställt – kom aldrig att broderas in.
Det är logiskt, ty det är segrar som förevigas på regementsfanor, och Poltava var förvisso inte något segernamn i annat än moralisk mening. Så länge I 8 bestod fanns det nog ingen risk för att den intill nyligen på många andra sätt högtidlighållna 6 november, Lützendagen, skulle glömmas bort, men om förbandets insats vid Kliszow den 9 juli 1702 måste senare tiders krigsmän påminnas. Det skedde på 1950-talet genom uppställning till parad, extra förplägnad i form av eftermiddagskaffe med sockerkaka och ett måttligt långt anförande av en historiskt kunnig officer.
Författaren Einar Malm, som ryckte in vid Upplands regementes studentkompani på försommaren 1922 – tre år före ”den stora regementsdöden”, som följde på 1925 års försvarsbeslut – , berättar i lyriska ordalag om den ”oefterhärmligt patriarkaliska stämning” som rådde kring regementschefen och hans närmaste män på Polacksbacken, I 8:s gamla lägerplats utanför Uppsala.
Det är ingen tillfällighet att regementsdöden gav upphov till ett antal regementshistoriker där samhörigheten mellan bygd och förband skildras, inte sällan i nostalgiska termer. En nedläggning som väckte särskild uppmärksamhet – och bland annat ett kraftfullt vredesutbrott av Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – var den som drabbade Smålands husarregemente i Eksjö.
Det är möjligt, och väl ganska troligt, att den samhälleliga struktur och den psykologiska atmosfär som genom 1682 års indelningsverk kom att prägla det svenska lantförsvaret, med dess långvariga fasta anknytning till en avgränsad bygd, var särskilt gynnsam för framväxten av ett starkt känslomässigt engagemang för hembygdens förband även bland dem som i övrigt stod främmande för krigsväsendet.
En framstående historiker har i våra dagar karakteriserat det karolinska Sverige som ”en armé på ständig hempermission”. De militieboställen och soldattorp som var spridda över landskapet, liksom sådana återkommande händelser som kyrkparader, torpbesiktningar och årliga regementsmöten var konkreta länkar mellan folk och försvar. Det senare var en del av det förras vardag.
Frågan om här finns en svensk särart, vari den i så fall bestått och vad den betytt gör sig påmind när man stiftar bekantskap med ett annat, ojämförligt mycket större, mer långlivat och mer betydelsefullt krigsmaskineri.
Det kan ske med hjälp av en mäktig och överdådigt illustrerad volym som nyligen utkommit i tysk språkdräkt med titeln Die Legionen Roms (urspr. The Complete Roman Legions, förf. Nigel Pollard och Joanne Berry, Thames & Hudson Ltd., London 2012, tysk övers. Cornelius Hartz – här talas om den tyska utgåvan).
Att var och en av Roms legioner i egna och andras ögon hade en kollektiv identitet är övervägande sannolikt. När Augustus efter den oväntade massakern på tre legioner i Teutoburgerskogen i den nuvarande tyska delstaten Nordrhein-Westfalen (år 9 e.Kr.) klagande anropade den fallne fältherren – ”Varus, ge mig tillbaka mina legioner” – var det inte några namnlösa sifferkolumner över de bortåt 30.000 stupade som han hade för ögonen utan tre högeligen konkreta enheter – sjuttonde, artonde och nittonde legionerna, var och en med egna fälttecken, egna befälhavare, egna förläggningsorter och en egen historia.
Men var Roms legioner också liksom de svenska landskapsregementena varaktigt integrerade i ett lokalt samhällsliv eller var de främst eller rentav uteslutande rörliga delar av ett väldigt imperieomfattande krigsmaskineri som levde sitt eget liv helt vid sidan av det civila samhället? Frågan är inte utan betydelse för förståelsen av en rad viktiga händelser, till vilka naturligt nog främst hör det västromerska rikets slutliga sönderfall under de senaste decennierna av 400-talet e.Kr. Några tydliga och entydiga svar kan man självfallet inte räkna med att finna. Förhållandena i det romerska imperiets många olika delar var alltför skiftande, liksom situationen var alltför varierande vid olika tider.
Trots den osäkerhet i slutsatser som följer av problemens komplexitet (och källmaterialets brister) ger den grundliga framställningen i Die Legionen Roms god hjälp åt den läsare som vill nå fram till en fördjupad förståelse av ett historieförlopp vars långsiktiga verkningar angår oss alla än idag. Ett centralt avsnitt i boken utgörs av detaljrika kronologiskt ordnade beskrivningar – ”biografier” säger författarna – av 45 legioner under de första två århundradena e.Kr., den period som brukar betecknas som ”principatets” tid; det var då Roms välde var som störst och mest obestritt.
Det hela började naturligt nog i blygsam skala. Ännu på 300-talet f.Kr. kunde den lilla men växande republikanska stadsstaten Rom inte ställa upp mer än två legioner. I början var de rena medborgartrupper rekryterade bland de romare som hade tillräcklig förmögenhet för att hålla sig med vapen och annan utrustning. Endast i nödsituationer kallades de egendomslösa, proletarii, in för att kämpa under de örnar som någon gång omkring år 100 f.Kr. började användas som dominerande fälttecken. Det ständiga krigandet gjorde att tjänstgöringstiden kunde bli mycket lång – tio eller rentav tjugo år – även för de icke-professionella legionärerna.
Redan de tidiga legionerna var betydligt större än svenska landskapsregementen. Samtida historiker uppger siffrorna 4500 – 5000 man,. Dessa förband var indelade i smärre enheter, ”manipler” om 60 – 100 man. Organisationsformerna förändrades successivt under de många krig där legionerna kom att möta – men inte alltid besegra – grekiska, makedoniska och kartagiska motståndare, men som slutligen förde Rom till ställningen som dominerande stormakt i Medelhavsvärlden och så småningom också i Europa väster om Rhen.
Legionerna blev allt fler och allt mer professionaliserade. Taktiken utvecklades i riktning mot större enheter. Vid kejsartidens början omfattade en legion tio ”kohorter”, förband som beroende på läget kunde uppträda inom legionen eller självständigt och som med modern terminologi närmast skulle kunna betecknas som bataljoner. Varje kohort omfattade vid denna tid sex ”centurior” om 80 man. Den minsta enheten var tältlaget, åtta-tio man med en ”dekan” i spetsen.
Befälsordningen återspeglade troget det romerska samhällets hierarkiska struktur. Legionerna leddes så gott som undantagslöst av män ur senatorsståndet, kohorterna av senatorer eller officerare ur riddarståndet. De högsta befälhavarna omgavs av stabsofficerare som också hämtades ur de politiska och ekonomiska eliterna. En längre eller kortare tjänstgöring i armén var ett viktigt inslag i en romersk politikers karriär. Nyckelpersoner i denna organisation var centurionerna, som förde befäl över en centuria och stred i ledet. De var oftast ”långvägare” av folkligt ursprung med många års tjänstgöring som meniga legionärer.
Beväpning och utrustning tillhörde de element som till skillnad från organisation och taktik förblev märkligt oförändrade under lång tid: ett tungt kastspjut, ett kort svärd, hjälm, bröstharnesk och en drygt meterhög oval sköld var de vanliga komponenterna. De romerska arméernas styrka ansågs och anses ännu ha legat i den järnhårda disciplin som tycks ha rått inte bara under den tidiga heroiska expansionsperioden. Straffet ”decimering”, d.v.s. avrättning av var tionde soldat i enheter som bedömdes ha visat svaghet eller feghet i strid, tillämpades långt fram i tiden.
Å andra sidan erbjöd den alltmer professionella militära tillvaron förmåner och belöningar som måste ha varit utomordentligt lockande för män vilkas vardagstillvaro för det mesta var fattig, enformig och strävsam. Vid avskedstagandet eller den egna truppens upplösning kunde de ofta räkna med ett litet eget jordbruk. Försörjningen av veteraner, inte sällan på bekostnad av en bondebefolkning som fördrevs från sina hem, var ett stående problem under de oroliga år som föregick Augustus slutliga maktövertagande trettio år före vår tideräknings början. Bevarade gravstenar över centurioner men även meniga soldater vittnar om att långvarig krigstjänst kunde vara en tämligen god affär.
Under Augustus tid – 31 f. Kr. – 14 e.Kr. – uppgick antalet legioner till cirka 30. Det motsvarade omkring 150.000 man. Härtill kom hjälptrupper av varierande beskaffenhet. Legionerna bar vid denna tid namn som antingen karakteriserade dem (i hedersamma termer) eller erinrade om tidigare fältherrar och fältslag. Under de relativt lugna förhållanden som kejsardömets första två århundraden erbjöd kom de också att knytas till bestämda regioner eller orter. Men en enhet från nordvästra Europa kunde emellertid av det ena eller andra skälet sättas in på Balkan eller i Syrien. De kortfattade biografier som påträffas på avlidna legionärers gravstenar vittnar ofta om karriärer som ägt rum i vitt skilda delar av imperiet. Det är först under det sista västromerska århundradet som man i offentliga källor finner en klar åtskillnad mellan förband med bestämda sektorer av gränsförsvaret som huvuduppgift och mer rörliga enheter.
Roms legioner utgjorde ett grundläggande element i en statsbildning som ägde bestånd i sammanlagt närmare tusen år, och förvisso kan den andra strofen i Olof Thunmans beväringsvisa appliceras på dem (med reservation för musikinstrumenten):
De tågade utan att tveka
Under trummor och spel över blodiga fält
Och sågos där några bleka
Så voro de bleka av svält.
Men några riktiga provinsregementen blev de aldrig.
- Klicka här för att läsa om hur perserkungen Xerxes sökte invadera Grekland över en pontonbro år 480 f.Kr.
- Klicka här för att läsa Stig Strömholm om de två statsmännen Demosthenes och Cicero
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om slaget vid Teutoburgerskogen och dess betydelse i tysk mytologi