Årets tidskrift i Norge
Om Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift

Senaste numret av Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift

Av TOMAS FORSER
Den borde vara litet bättre korrekturläst. Det är min enda generella invändning mot Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift, kvartalstidskriften vars redaktör Therese Bjørneboe nu under tolv års tid hållit nordisk teaterkonst à jour med europeisk och urskiljt gammal skåpmat från det som är fräscht och angeläget. Det är en enastående insats, värd alla de lovord som kommer henne och tidskriften till del från såväl konstutövarna som deras publik. När dagspressen inte längre har resurser för att låta kritikerna vara ett resande teatersällskap, som skaffar sig kunskap och referenser utanför den enskilda tidningens spridningsområde, ter sig tidskriften som omistlig. Nyss korades den till årets tidskrift i Norge.

Årets första nummer gör inte avkall på några ambitioner. Det öppnar med en jämförelse mellan tendenserna till överproduktion på svensk institutionsteater kontra målgruppsorienterad och räddhågsen repertoarläggning på danska och norska teatrar.

De norska regissörerna Alexander Mørk-Eidem och Eirik Stubø samtalar med Bjørneboe om fördelar och risker med en teater som väljer de täta premiärernas och korta spelperiodernas lönsamma väg som Stockholms Stadsteater, där teaterchefen Benny Fredriksson nu sjösätter 30-40 föreställningar per år inför nära en halv miljon besökare. Och när det blir bingo för en charmoffensiv som De tre musketörerna görs den till långkörare över flera säsonger. 100 nya föreställningar ligger på spelplanen för 2012!

Detta i stark kontrast till en prestigeteater som Dramaten där man balanserar fackliga krav och publika förväntningar på ett sätt som anstår en nationalscen. Det är bara det att under nuvarande kulturell epok är det anseendet inte längre vad det har varit och blir ansvaret ett annat. Mørk-Eidem och Stubø står något ambivalenta vid skiljevägen. Men när allt kommer kring ser de nog mest fördelar med stordrift och karusell också om de varnar för Ikeastämpeln och den ”gyllene strypsnaran”. (Hade intervjun också omfattat skådespelare skulle bilden delvis blivit en annan.)

Bland flera andra tänkvärda lägesbeskrivningar märks radioteaterchefen Stina Oscarsons lokalisering av det mätbara säljets överideologi. Det som inte bara i samtida svensk kulturell allianspolitik håller på att göra konst till en tillväxtfaktor på en skakig börs.

Att temat för numret är Teater i Norden hindrar inte att där också diskuteras det tyska Kleistjubileet och den högerradika utarmningen av teaterlivet i Ungern, präglat av permanent otrygghet. En mycket läsvärd avdelning i nya numret ägnas åt Brecht och en osentimental diskussion av hans teater som möjlighet och riskprojekt i postmoderna tider. Några aktuella uppsättningar diskuteras i det sammanhanget med kritisk skärpa.

När det kommer till anmälningar av ny teaterlitteratur noterar jag den generösa presentationen av Ralf Långbackas memoarer. Det är högst berättigat. Det handlar om en av de mest inflytelserika regissörerna och idégivarna i nordisk teater under sent 1900-tal. Jag ser på nätet att det bara finns en anmälan i svensk dagspress av den senaste delen av planerade tre volymer.

Nämnas skall också artikeln om Arne Lygre. En dramatiker som ännu är mer okänd i Norden än i Tyskland och framför allt i Frankrike där hans pjäs Mann uten hensikt sattes upp av Claude Régy för några år sedan och hade stor framgång. Nu är han aktuell med Je disparais på Théâtre national populaire i Villeurbanne. I Sverige översätts hans Dager under. Det talas om en uppsättning på Dramaten. Det lilla jag läst av honom får mig att tro att han blir ett nytt stort teaternamn.

Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift bör höra till referenssystemet i en offentlig diskussion av samtida teater. I Sverige skulle den på ett vitalt vis kunna komplettera teaterdebattens genusideologiska ställningstaganden.

Kommentera: