Det är den vackra titeln som fångar min uppmärksamhet i bokhandeln: Arbres, soyez. Poeten heter Anne Goyen, undervisar i litteratur, är också musiker och tecknare. Arbres, soyez – ungefär Träd, var (som imperativ) – är Goyens andra diktsamling (debut 1998) och ägnas mycket riktigt träden, i en sorts vridbar konstellation av emblematik, biologi, impression och transcendens. I grunden handlar det om en tålmodigt varierad dubbelexponering av människa och träd. Träden omger oss, till och med i städerna, supplerar vår tillvaro med tysta kommentarer, skyddar oss för regnet, låter falla sina uppsamlade droppar över oss när det regnat; dämpar ljuset och gör det samtidigt synligt, optiskt komplexare. Många träd är äldre än vi och många kommer att stå kvar när vi dött. De är på samma gång hermetiska varelser och läsbara; med sina djupa, osynliga rötter gåtfulla och, beroende på väderlek, tidpunkt och betraktarens position, ständigt skiftande uppenbarelser – och likväl alltid sig själva.
Anne Goyen framhåller dessutom, på ett närmast romantiskt vis, människa och träd som en djupt samhörig enhet, eller ska vi säga djupt samhörig klyvnad:
Han och jag växer
ur samma förlitan
I mina andetag beblandar han sig
Jag är hans sav
han är mitt blod
Jag sover i hans rötter
under min hud slår hans hjärta
Jag är hans röst
han är min sång
På svenska riskerar den här typen av lexikalt avskalad poesi förstås att bli en aning skev eller platt; i original är Goyen kringblickande och mättad, tack vare att franskan både i alldagliga och så att säga högre uttryck är så mångtydig. Pronomenet ”il” i dikten ovan är ju både den/det och han. Här valde jag han, även om det snävar av fältet till det erotiska. Men den kopplingen finns, fast subtilare, genom hela boken: kärleken som en akt eller åtminstone vilja att på något vis byta plats med något utanför sig själv. Det är över huvud taget en tillgång att dessa dikter låter sig tydas på en mängd sätt, som ändå var för sig är i någon mening omedelbara.
Goyens vokabulär är både analog med ämnet (bark, stam, grenar, lövverk, vind, prassel, sus, rötter) och, tycker jag mig se, ett avlyssnande av språkliga inbördes interferenser och släktskap. Det bidrar till intrycket av genomarbetat ordkonstverk snarare än bara, som jag tror en otålig läsare i förstone kan uppfatta, en sorts traderade emotioner om naturen.
Det hindrar inte att den lite solenna tonen bitvis är för dominant, den stiliserade diktionen närapå sakral, den ödmjuka invokationen nästan provocerande. Tematiskt råder också så intima förbindelser att somliga dikter kan te sig som utkast av varandra, snarare än optimala dikter i egen rätt. När man å andra sidan läser sig igenom hela boken (långsamt) övertygar poetens uthållighet och, frestas man säga, genuina förundran för dessa träd, låt vara att en del exklamationer besvärar.
Goyens trädpoesi har kan man säga tre sammanflytande men urskiljbara modus: bönen, frågandet och förvandlingen.
Bönen är ett slags önskan (och uppgivelse) att bli sedd eller att i trädet finna en spegelbild för något beständigt i en själv. Trädet skymtar här som dels främmande och därmed identitetsalstrande reflektion, dels som abstrakt tecken för människan: hon som har fötterna på jorden och huvudet i himlen.
Frågandet är dels öppen undran, halvvägs mot det metafysiska, dels till undran förklädd retorik – och i båda fallen existentiell utsaga, inte utan förtvivlan (det blir kanske onödigt många artikulerade frågetecken), men lika gärna finner förundran en hamn i den lyriska utsagan:
Vinden ensam
vet vad
som får grenverket att sjunga.
Förvandlingen är åstundan eller besvärjelse av åldrande, sexualitet och död: livet som varande å ena sidan årsringar, obönhörlighet och tillhörighet, och å den andra ensamhet och rotlöshet. Jag fäster mig vid en låt vara oansenlig dikt där subjektet fantiserar om att en dag själv klädas i bark, utveckla rötter och blad (och här vibrerar i utkanten förstås myten om Daphne), att bli ”ett träd bland träd”. Det är både ett försök att se sig själv som delaktig i och en skräck för att försvinna i en namnlös ordning.
Så genomfars denna poesi av ett ljus och mörker bortom ont och gott; ”Dépris de moi je me trouve / Déraciné je m’enracine”
Berövad mig själv finner jag mig
uppdragen med rötterna slår jag rot