TOMMY ANDERSSON
Oxfordforskaren Kerem Öktems nya bok om det moderna Turkiet bär undertiteln Angry Nation, vilket verkar träffande med tanke på landets höga svansföring i världspolitiken på senare tid. Enligt författaren är det moderna Turkiets avgörande politiska erfarenhet samhällskonflikter av olika slag, som ofta utmynnar i den vrede som undertiteln åsyftar.
Böcker som denna tyngs ofta av långa utredningar om det ottomanska rikets fall och republikens framväxt, men här ges i stället en mer koncis historisk bakgrund med inriktning på de fenomen under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal som visat sig avgörande för de senaste trettio årens samhällsutveckling. Därmed möjliggörs en grundlig analys av denna mycket komplexa period i landets historia, och det är just detta som gör boken till en både välkommen och oumbärlig redogörelse för den ofta snåriga turkiska politiken. Att redogörelsen går ända fram till 2010 är en annan stor fördel, som ger författaren chans att beskriva de tendenser till brytning med kemalismen som synts efter rättvise- och utvecklingspartiets (AKP) andra jordskredsseger i valet 2007.
Sedan 1980 har Turkiet utvecklats från ett inåtvänt jordbrukssamhälle till en regional stormakt. Denna remarkabla förändring har enligt Öktem ägt rum trots svaga institutioner, politiska kriser, religiösa, etniska och nationella motsättningar och politisk manipulation. Huvudtesen är att en kemalistisk elit eller ”republikens väktare” – militärledningen, de höga domarna och förvaltningen – ofta legat bakom de politiska oroligheterna. Detta system för att bevara staten snarare än att legitimera politiska processer har sina rötter i det ottomanska imperiet och det har ofta provocerat fram konflikter med demokratiska krafter för att motivera statskupper. Öktems syfte är att kartlägga denna den djupa statens politiska manipulationer.
Överskådligt dras trådarna från det förgångna fram till tre nyckelår, vilka fungerar som bokens pedagogiska grund: 1980, eller timmen noll i Turkiets sentida historia med införandet av ett marknadsliberalt omstruktureringsprogram för hela samhällsekonomin och en militärkupp; 1989, året då Berlinmuren föll och parlamentet i Ankara utsåg Turgut Özal till Turkiets förste demokratiske president; samt 2001 då terrorangreppen den 11 september småningom kom att leda till komplikationer i de politiska relationerna med EU och USA.
Dessförinnan hade landet plågats av ekonomiska och politiska katastrofer som ledde fram till militärkuppen 1980, men 1983 kunde Özal efter demokratiska val bilda regering och, med inspiration från bl.a. femtiotalets reformer, fortsätta den ekonomiska liberalisering som bäddade för den nya klass av entreprenörer som med sin politiska konservatism och positiva inställning till privatkapitalismen sedermera blev AKP:s ryggrad. Därmed blev denna klass, med dess ekonomiska, sociala och politiska ambitioner och ofta starka engagemang i religiösa nätverk, också central för de senaste tio årens utveckling, som ekonomiskt kan ses som landets fjärde moderniseringssteg (efter det första kemalistiskt etatistiska, det andra under femtiotalets liberaliseringar och det tredje under Özal).
Özals politik ledde visserligen till en kraftig standardhöjning för flertalet turkar och framväxten av ett civilt samhälle med livskraftiga kvinno- och människorättsrörelser, men också till fattigdom för stora grupper och helt nya sociala värderingar. Utrikespolitiskt var åttiotalet motsägelsefullt, men Özal var globalist, varför man med Öktem kan hävda att dagens inhemska debatt om Turkiets roll i världen inleddes då. Utrikespolitiken enligt den nuvarande utrikesministern, Davutouğlu, bygger till stor del på Özals vision om Turkiet som en muslimsk stat av regional betydelse och med en plats i Europa, med undantaget att regeringen på Özals tid också insåg vikten av goda relationer med Israel för att lyckas.
I valet 1991 förlorade Özals parti regeringsmakten, och hela nittiotalet beskrivs av Öktem som ett förlorat årtionde med svaga koalitionsregeringar, korruption, stort militärt inflytande och ett utsatt ekonomiskt läge. Ändå tilläts islamistiska partier som, genom sin framgångsrika kommunalpolitik och insikter i vikten av att respektera den kemalistiska överideologin, lade grunden för AKP:s maktövertagande några år senare.
År 2001 imploderade ekonomin i en bankkris som ledde till förhandlingar med IMF om stora strukturreformer som förutsättning för ekonomiskt stöd. Krisen bidrog till AKP:s valseger 2002 som kom att omgestalta hela det politiska landskapet och bli till den hittills svåraste utmaningen för väktarstaten, som hade svårt att tackla den nya regeringens lyckosamma ekonomiska politik, reformiver och resultatrika kontakter med omvärlden, framför allt EU.
Öktem visar hur den nya regeringen först skördade stora framgångar med sina demokratiska reformer, medlemskapsförhandlingarna med EU 2005 och kurdernas situation. Kulturlivet blev också självständigare, och med löftet om frihet och demokrati väcktes hoppet om att bli ett ”normalt” samhälle. Mycket balanserat beskrivs hur den armeniska frågan fick nytt liv bl.a. genom en rad böcker som exempelvis Elif Safaks roman Bastarden från Istanbul. Denna omläsning av historien utsattes för starka nationalistiska motangrepp som till allmänhetens fasa gick helt över styr i och med mordet på Hrant Dink 2007. Politiska låsningar – särskilt kring presidentvalet – framtvingade nyval samma år, varvid AKP stärkte sin ställning och AKP:s kandidat, Abullah Gül, småningom kunde väljas till president.
Trots den historiska valsegern 2007 har de senaste åren präglats av den första öppna – och ömsesidigt starkt manipulerade – konfrontationen mellan en folkvald regering och väktarstaten i det s.k. Ergenekonmålet, där högt uppsatta företrädare för väktarstaten har ställts inför skranket anklagade för terrorkomplotter mot den demokratiskt valda regeringen.
Under premiärminister Erdoğans andra regering har förhållandet till EU svalnat – delvis p.g.a. låsningarna i Cypernfrågan – och kurdernas situation är heller inte problemfri. Samtidigt fortgår det demokratiska reformarbetet, särskilt genom omfattande förändringar av grundlagen från kuppåret 1980. Om detta är tillräckligt för att skapa en sant demokratisk stat återstår att se, men det tycks som om AKP och oppositionen i parlamentet för tillfället strävar mot gemensamma mål, och viktigast av allt: den djupa statens försök att obstruera politiken 2007 kvästes med emfas i och med valet samma år.
Kerem Öktem har skrivit en utmärkt och mycket angelägen bok i ett viktigt ämne. Den enda kritik som egentligen kan riktas mot den är att den djupa statens centrala roll i hans resonemang kunde ha motiverat en mer systematisk genomgång av rättsväsendet och försvarsmakten, med dess omfattande möjligheter att genom den allmänna värnplikten påverka samhället. Detta är emellertid en försumbar brist i en framställning som är väl värd att läsa och begrunda.