Premiärministern Zhou Enlai saknade inte motståndare i den kommunistiska miljö han präglade och präglades av, och överlevde den ena politiska stormen efter den andra, då han visste precis när han skulle falla till föga. För några kan han framstå som ett geni, för andra som en opportunist. Anders Björnsson skriver om Chen Jians biografi Zhou Enlai. A Life.
Dag Hammarskjöld höll honom mycket högt, och Henry Kissinger sade att Zhou Enlai (1898–1976) var en av de två-tre mest imponerande personer han någonsin mött. Zhou blev den kinesiska, kommunistiska folkrepublikens första premiärminister, en position han sedan behöll i 27 år fram till sin död. Under större delen av 50-talet fungerade han samtidigt som landets utrikesminister.
Han saknade inte motståndare i den kommunistiska miljö han präglade och präglades av, och överlevde den ena politiska stormen efter den andra, då han visste precis när han skulle falla till föga. I flera avseenden framstår han som ett geni, en karl utan motstycke. Somliga har kallat honom opportunist.
Zhou familj räknades till den lägre mandarinklassen och hade sett sina bästa dar i ett kejserligt Kina som självt befann sig på fallrepet och sedan längre regerades på främmande makters nåder. Det kinesiska samhället var övermoget för ett nationellt och revolutionärt uppvaknande.
Den mycket unge Zhou lystrade till uppbrottssignalerna; i skolan var han en mönsterelev. Men kejsardömets fall 1912 ledde inte till någon stabil nyordning utan till ett politiskt och militärt kaos. Zhou och många av hans generationskamrater for utomlands – till Japan och Europa – för att skaffa sig modern bildning och upplysning. De återvände efter några år, besatta av de löften som den ryska revolutionen hade ingjutit i självutnämnda representanter för kuvade befolkningar.
Zhou Enlai, hemkommen från Paris och Berlin, blev aktivist utan ideologiska förbehåll och begränsningar. Han agiterade och organiserade, skapade underjordiska nätverk, infiltrerade, utbildade spionerar och ingick allianser. Hans kamrater förrådes av ”borgerliga element” (som Chiang Kai-chek) i blodiga massakrer. Mot japansk imperialism, som vällde in över landet på 30-talet, sattes en röd bondearmé upp. Zhou var en centralgestalt i detta arbete. Allt var mycket stökigt och oförsonligt: en dag en vän, nästa dag en fiende.
Så var det också inom det kinesiska kommunistpartiet som i början av 40-talet hamnade under Mao Zedongs tyranniska kontroll. Denne befälhavare utlyste korrigeringsrörelser och påtvingad självkritik under strapatsrika trupprörelser med fienden i bakhasorna. De allra flesta bevisen för illojalitet och brottsliga handlingar i den inre partikampen har senare visat sig vara fabricerade. Zhou duckade och gav efter – för att kunna rädda situationer som ofta tedde sig hopplösa. Han späkte sig och dövade sitt samvete med idogt arbete.
Styrkan i Chen Jians biografi Zhou Enlai. A Life ligger i att den förmår nysta upp alla de komplotter som Ordförande Mao utsatte sina närmaste för, och inte minst Zhou, de konspirationsidéer Mao lät sprida och den svekfullhet han satte i system – allt sådant som hans förtrogne och sedermera premiärminister nästlade sig ur på ett närmast mirakulöst sätt.
Zhous trumfkort var att han inte siktade till den allra högsta makten. Han blev därför aldrig ett dödligt hot mot ordförandens voluntaristiska griller. Han såg klart vilka fasor det ogenomtänkta ”stora språnget” som lanserades i slutet av 50-talet skulle leda till, men kunde inte förhindra – endast lindra – dem. Mao tjusades av upproret och mobiliserande paroller, Zhou – en mötesräv – litade på expertis och ville ha planmässighet, siffror, ordning och reda.
Den respekt den senare åtnjöt i världssamfundet under de många regeringsåren gjorde honom i praktiken osårbar. Mao hämnades genom att oupphörligt stressa och förödmjuka honom, och under Zhous sista år förvägrade han honom också den medicinska hjälp som han borde ha fått i ett tidigt stadium av en dödlig sjukdom. Ett grymt spel var det genomgående.
Biografin över Zhou Enlais liv och verk är allomfattande. Den visar oss en politiker som ständigt var insatsberedd, outtröttlig under de förlamande och förhärjande slagorden och linjekamperna, ibland på gränsen till kollaps. Författaren döljer inte Zhous missgrepp, exempelvis när han inte tog tillvara på den internationella medling som erbjöds i Koreakrigets inledningsfas: istället trappades striderna okontrollerat upp och när kriget var över genom ett stilleståndsavtal efter två och ett halvt år hade 1,5 miljoner ”frivilliga” soldater från Kina förlorat livet.
I närmandet mellan Beijing och Washington åren kring 1970 spelade Zhou en utslagsgivande roll, och de flesta eftergifterna under samtalen före Nixons historiska Kina-besök gjordes tvivelsutan av amerikanerna, men utan att de lämnade några garantier för Taiwans status som en integrerad del av Kina. Det hjälpte säkert att han behärskade engelska språket sedan skolstudierna. Med fransmän kunde han reda sig utan tolk, till dessas glada häpnad.
Chens bok är 800 sidor tjock. Den bygger i allt väsentligt på primärforskning. Författaren blandar kronologi och tematik och ibland går perioderna omlott. Och arvet efter Zhou? Det är nog ämnet för en annan bok. Vid hans död utbröt de största spontana demonstrationerna i folkrepublikens historia, de så kallade 5-aprilhändelserna, till hans ära. I dagens statsbärande parti under Xi skulle han knappast ha känt igen sig. Chen Jian för egen del anser, utan att närmare reda ut saken, att detta inte heller kan kallas kommunistiskt.
- Se ett längre samtal med författaren om boken här