Att återupptäcka människan  
Fotografen Inta Ruka

Tänk om de inte förstod vad de gjorde? Fotografiska i Tallinn har fyllt en hel våning med Inta Ruka. Hennes utställning Places called home är en så stor gåva att det är risk att besökarna inte kommer att nöja sig med vad som helst efteråt – varken i form av fotoutställningar eller i verkligheten.

Inta Ruka är en lettisk fotograf som tar porträtt av ett slag som kan få en cyniker att öppna ögonen och på nytt vilja närma sig människorna. Det syns att hon har tagit tid på sig. Varje porträtt är omsorgsfullt arrangerat, ändå finns det ingen stelhet i hennes människoskildringar. Istället händer det motsatta: bilderna blir fulla av liv och närvaro. Jag har sett en hel del gatufoto som ser mindre spontant ut – människor är nämligen inte så lätta att fotografera som man kan tro. Den lilla cyniker som trots allt har överlevt inom mig hoppas att Fotografiska har saboterat förutsättningarna för en hel rad av sina framtida utställningar. Kitsch duger nämligen inte när man har fått något bättre att jämföra med.

Inta Rukas fotografier uppmanar dig att titta mycket noga på de avbildade människorna, mer noggrant än du har tittat på ett främmande ansikte på mycket länge – och det märkliga är att de gör det utan att förgifta blicken med förakt eller medömkan. Ni kommer att möta henne längre fram i texten; innan jag presenterar henne närmare vill jag försöka beskriva vad hennes bilder gör.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

En noggrann blick blir alltför lätt en anklagande blick. Du går på jakt efter anledningar att fördöma den person du tittar på. Det brukar sällan vara svårt: alla vuxna människor har ackumulerat skuld, brister och defekter under livet, även de lettiska bybor som hon har porträtterat. På hennes utställning kan du se dem utan att genast behöva döma dem. Det var du kanske inte beredd på. Stanna upp och pröva hur det känns: är det befriande, ansträngande, beroendeframkallande eller något annat?

Lika ovanligt är det att hon inte begär att du ska tycka synd om de människor hon visar upp. Hennes porträtt från landsbygden, My country people, är tagna från mitten av 1980-talet och framåt, men om man inte visste det kunde man tro att de visade upp en glesbygdsmisär som hörde hemma på 1930-talet, när Lubbe Nordström skrev sin reportagebok Lort-Sverige. Daina Tavare bor i en sliten stuga utan elektricitet och vatten. Det är en tillvaro som befinner sig långt från utställningspublikens; ändå påstår Inta Rukas bilder aldrig att hon har det dåligt för att du har det för bra. Skulle du tycka synd om en ek för att den har fått skrovlig bark under livet?

I den andra bildserien på utställningen, Amālijas iela 5a (Amālijas-gatan 5A) har Ruka fotograferat de boende i en gammal träkåk i Riga. Återigen möter man ett förfall som ser ut att ligga minst ett halvt sekel bakåt i tiden, men Ruka har inte tagit sin kamera och sökt upp fattiga människor för att skuldbelägga utställningspubliken.

En sämre fotograf hade framställt de här människorna som en rad tiggare med utsträckta händer, och åskådarna, som mycket väl vet vad som förväntas av dem, hade gett varje tiggare en mental allmosa – en halv sekunds dåligt samvete. Så många utställningslokaler är byggda för att upprätthålla denna ritual, men ju längre den pågår, desto mindre gemensamt har den med verkligt dåligt samvete. Jag har anklagat mig själv, jag har bestraffat mig för mitt bekväma liv, och därför har ingen annan rätt att anklaga mig. Tvärtom – nu förtjänar jag beröm för min pliktskyldiga medkänsla, och därefter väntar ett glas vin på mig i kaféet.

Ruka bryr sig heller inte om att romantisera fattigdomen. Hos henne finns inget ”Tänk så autentiska de är! Ser ni att de faktiskt är lyckliga fast de bor i slummen?”

Du ska inte känna dig överlägsen hennes människor, och du uppmanas heller inte att känna dig underlägsen, trots att de förmodligen är bättre på att hugga ved. Hennes bilder ser inte märkvärdiga ut; de är enkla som en nyputsad fönsterruta, tills du upptäcker att du inte kan slita dig från dem. Vad säger de till dig i det läget? Jag hoppas att du står kvar så länge att denna fråga börjar framträda.

*

Vad Ruka gör – och framförallt vad hon undviker – blir tydligare när man jämför med hur andra fotografer har valt att framställa sina människor. Genom henne kan man upptäcka hur många som har lite för bråttom att komma fram till en eller annan moraliserande poäng. I några fall är det de avbildade människorna som ska framstå som feta, fula och pinsamma; i andra fall är det åskådaren som ska känna skuld.

All galleripublik vet att det finns en viss typ av foto som älskar att reducera människor till stereotyper. Här är den tatuerade motorcykelåkaren, här är de farliga pojkarna från förorten, här är lantisarna som inte förstår att deras vardagsrum är fullt av kitsch och smaklöshet. Här är en tjej som har lyckats förvandla sig till en perfekt kopia av den enda tillåtna stolthet som underhållningsbranschen säljer. Här är en man som har bott på gatan i så många år att han inte längre är mänsklig: han har förvandlats till ett exempel på den välkända djurarten uteliggare.

Bilder av det slaget innehåller nästan ingen information. De har samma informationsvärde som när en bilannons visar upp en bil, men fotografer som tar den sortens bilder kan åtnjuta en förvånansvärd respekt.

När Martin Parr fotograferar solbrända turister i Brighton ligger människoskildringen på Jönssonligans nivå. Det bästa svenska exemplet är Lars Tunbjörk. Den hemliga förklaringen till hans storhet, misstänker jag, är att han får alla som inte tillhör Stockholms kulturpublik att se löjliga ut.

Den litauiske fotografen Rimaldas Vikšraitis är känd för att visa upp de groteska sidorna av samma sorts byliv. Han verkar vilja att utställningspubliken ska skratta åt eller äcklas av det de ser. Ett av hans foton ser ut så här: två supande män har ett avhugget grishuvud på sitt smutsiga köksbord. Den ene biter i grisens öra; den andre slickar sin kompis i örat.

*

Hos Inta Ruka är det äntligen annorlunda. Varje ansikte i hennes bilder framstår som ett personporträtt i en rysk roman. Lager efter lager av hårdhet, mjukhet, alkoholism, svårigheter och olyckor, livsvilja, oväntade generösa ögonblick – alla dessa egenskaper är dubbelexponerade ovanpå varandra utan att förlora i skärpa, så att besökarna kan upptäcka hur mångskiftande en människa är, som om de såg dessa märkliga varelser för första gången. Hur är det möjligt att berätta så mycket med en enda stillbild? En mindre skicklig fotograf hade behövt göra en film.

Hennes människor är inte representanter eller exempel; hon vill visa hur de ser ut när de har klivit ut ur alla sådana roller. För ett ögonblick har luften stillnat omkring dem, så att deras självständighet framträder tydligare. De är på samma gång djupt rotade i sina omständigheter, och helt oberoende av dem – och därmed har vi krockat med ännu en välkänd kliché.

Denna kliché säger att människor är totalt determinerade av sin miljö. Bor du i en smutsig stuga på landet kommer din själ att vara lika trång som stugan. Ditt medvetande kan aldrig rymma något som stugan inte tillåter. Du kan inte ha en stjärnhimmel i huvudet medan du traskar genom snön till utedasset (eller, för den delen, medan du scrollar på Facebook). Redan den första blick du möter på utställningen – kanske från Jūlia Muižniece eller Donats Studers – gör det omöjligt att ta sådana påståenden på allvar.

Jämför med Tunbjörk: hos honom får människan aldrig vara större än sina omständigheter. Har du en andlig öken utanför dig – i form av ett förortstorg, ett själlöst kontor eller en husvagnscamping – då är du dömd att ha en lika torftig andlig öken inom dig. Själlösheten är total. Det leder till frågan varför det går att bevara sin mänskliga integritet i en lettisk by utan rinnande vatten, men inte i Borås. Varför älskar den svenska fotopubliken bilder som förklarar att själen aldrig kan överleva i den välfärd vi har byggt?

Intellektuella klichéer av det här slaget – dit hör också det populära påståendet att det inte är möjligt att förstå en annan människa – är konstigt nog alltid på modet, oavsett vilka trender som kommer eller går. Fundera gärna över vilka syften de tjänar, och varför människor fortsätter att attraheras av dem. De har nämligen rätt obehagliga implikationer. Om vissa människor är så främmande att de är totalt obegripliga, eller om deras miljö har gjort dem så annorlunda att de inte har någonting gemensamt med dig – då är det heller inte självklart att de bör ha samma medborgerliga rättigheter som du. Den falska respekten för det främmande öppnar alltid en bakdörr till bortstötning och segregation.

Om du tycker att Inta Rukas bybor är lite verkligare än andra fotograferade människor kan det rent av påverka ditt förhållande till dig själv: du blir lite lugnare och lite verkligare medan du tittar på dem. Du försöker betrakta dig själv på samma sätt som du ser på dem – mindre anklagande och mer tredimensionellt. Vad bör du sedan göra med dig själv? Kan hennes människor ge en ledtråd?

Bredvid varje foto sitter en handskriven lapp med personernas namn, plus någon detalj ur deras liv som Inta Ruka har fäst sig vid. Om en av dem, Imants Rutkaste, får vi veta att han har varit så svartsjuk att han två gånger har bränt ner familjens hus, men fotot presenterar honom inte som pyroman eller svartsjukemonster. Porträtten är så uttrycksfulla att lapparna blir störande: det är som om en hjälpsam person tränger sig fram för att presentera en granne som jag har känt sedan länge. ”Tack, men jag vet redan så mycket mer om henne”, vill jag svara.

*

Vem som helst kan trycka på knappen och ta en bild, men det är långt ifrån alla som kan få kameran, denna döda ljusregistrerande låda, att börja berätta vad en människa är. Här ligger det märkliga med fotografi. Det är så få foton som visar verkligheten. De flesta visar bara yta.

Hos Inta Ruka blir kameran det bästa den kan vara: den blir ett instrument som hjälper människan att börja förstå sig själv. Sådana instrument behöver vi, eftersom självkännedom är vår viktigaste och svåraste uppgift. Ett liv räcker sällan till. Vi befinner oss så långt ifrån oss själva, och självkännedomen är blockerad av starka hinder, som om den vore förbjuden. Det arbete som återstår förefaller så besvärligt att det vore lättare att ge upp innan vi börjat – men hos Inta Ruka verkar självkännedomen plötsligt ligga inom räckhåll, liksom möjligheten att förstå våra medmänniskor. Du är inte längre på Fotografiska, du har förflyttats till en stuga på landet, dörren är vidöppen och därute gungar pollenkornen i eftermiddagssolen. Ingen hindrar dig att ta steget över tröskeln.

I vår stressade bildflod är det mycket ovanligt att betrakta människor utan underförstådda instruktioner om vad man ska tycka. Vad är dessa människor om de varken är offer eller grisar? Hur många minuter i mitt liv är jag mig själv på samma sätt som de? Nervbanorna i huvudet sträcker sig mot en obekant uppgift.

Det tar lång tid innan jag inser att jag faktiskt inte vet vad bilderna vill säga mig. Deras innebörd är så tydligt närvarande att jag kan känna dess tyngd, och på samma gång är det omöjligt att översätta den till ett uttalat budskap. De sjunker till botten inom mig och lägger sig där som stenar. De vill lägga sig där, ifred för mina tankar.

Jag har klivit in i rummen och stått på samma trägolv som de avbildade människorna; jag har varit så upptagen med det att jag har tillbringat en timme på utställningen innan jag förstår att varje foto är kvadratiskt. Kvadratiska bilder brukar jag vanligtvis ogilla, eftersom det är ett format som är svårt att använda utan att resultatet blir stelt och statiskt, men hos Inta Ruka är varje kvadrat utmärkt välkomponerad. Det finns fotografier som belåtet pekar på sin egen bildkomposition, så att ingen ska missa hur smart den är, men hos henne får åskådaren upptäcka det själv.

*

Vilket slags människa kan ta sådana porträtt? Jag tar chansen att börja prata med Inta Ruka när utställningen invigs. Hon är vänlig och intensivt närvarande som en pensionerad skolfröken. För inte länge sedan kom en hantverkare hem till henne, berättar hon. Han skulle hämta en trasig tvättmaskin. Hon nämnde att hon var fotograf och frågade om hon fick ta hans porträtt. Han tittade noga på henne och sade sedan: ”Du ser inte ut som en fotograf.”

Ruka fick sitt internationella genombrott efter att My country people valdes ut för att representera Lettland på Venedigbiennalen 1999. Sedan dess har hon gjort en mängd utställningar – i Tyskland, USA, Frankrike, Storbritannien, och flera gånger i Sverige.

Hon är född 1958 och bosatt i Riga. Sin första kamera fick hon av sin mamma i studentpresent. Redan från början ville hon helst fotografera människor, berättar hon, men hon var för blyg. Av en blyg människa kan det ofta bli en skarp iakttagare. Hon började följa med en granne som var brevbärare. Pensionerna betalades ut kontant, direkt vid lägenhetsdörren – situationen var redan arrangerad åt henne, och hon kunde ta sin bild. På den tiden, säger hon, var ingen i Lettland rädd för kameror. Därefter följde hon med en lokal brevbärare till byarna omkring Balvi i östra Lettland, ett område där hon kände sig hemma, eftersom det var där hon brukade tillbringa somrarna som barn.

Hon fotograferar alltid med film, och använder en Rolleiflex mellanformatskamera, en modell som uppskattas av porträttfotografer eftersom den inte blockerar ögonkontakten. En Rolleiflex håller man inte framför ansiktet, man har den vanligtvis i brösthöjd och tittar neråt i sökaren.

Fotoklubben Ogre, i staden med samma namn, blev mycket viktig för henne. Den leddes av Egons Spuris, känd för sina foton av Rigas nedslitna innergårdar – miljöer som den dåvarande kommunistregimen inte var särskilt angelägen att visa upp. När man jämför Rukas och Spuris bilder känner man möjligen igen en liknande ömsinthet inför motiven, men hos honom finns nästan inga porträtt. Ofta klarar han sig helt utan människor. För mig är hans bilder slutna kring sitt känslomässiga innehåll, medan hennes omedelbart kommunicerar med betraktaren.

Spuris blev hennes lärare och därefter hennes man. Jag hoppas att de fick några lyckliga år tillsammans. Efter att sonen Kristaps hade fötts dog Spuris i en hjärntumör. Hon sjönk ner i en lång depression, började dricka och slutade fotografera. Så småningom fick hon arbete som städerska på den svenska ambassaden i Riga, och plockade upp kameran på nytt.

Jag frågar hur hon gör för att människor inte ska stelna och ta på sig fotominen när hon riktar kameran mot dem, framförallt människor som kanske inte är vana att bli fotograferade. Jag gör inget särskilt, svarar hon. Jag ställer upp kameran på stativet, går fram och mäter ljuset, går tillbaka, kollar en gång till för säkerhets skull.

Så enkelt det låter! Jag kunde lika gärna ha frågat Stenmark hur han åker skidor. Den som vill se Inta Ruka i aktion kan gå in i ett angränsande rum där Fotografiska visar Maud Nycanders dokumentärfilm Fotografen från Riga (SVT 2009). Ruka tar god tid på sig, småpratar med de porträtterade personerna, som hon vid det här laget har lärt känna mycket väl. När hon behöver titta i sökaren skjuter hon inte upp glasögonen i pannan som andra skulle göra; hon låter dem hänga löst under näsan, som om hon avsiktligt ville ge ett amatörmässigt intryck. Inte mycket avslöjar att det som pågår är ett konstnärligt precisionsarbete.

*

På våningen under Inta Ruka finns en lika stor utställning av Anton Corbijn. Den bör du heller inte missa, men Fotografiska har inte gjort honom en tjänst när de visar hans bilder samtidigt med hennes.

Holländaren Corbijn är en mästare på att fotografera kändisar som är mästare på att se coola ut. Nick Cave, Kate Moss, David Bowie, Bono och många fler – hans svartvita porträtt bekräftar och fulländar den persona de har tränat så länge på att bygga upp. Hon, däremot, har fotograferat helt okända människor som inte har gjort något annat än att arbeta, men när de blåser ut rök ser de ut som om de kan lära Keith Richards att hålla i en cigarett.

Och när det blir allvar kan de ge prov på en imponerande integritet. Medan Lettland var ockuperat vägrade Aleksandrs från Balvi tjänstgöra i den sovjetiska armén. Ryssarna satte en pistol mot hans huvud. ”Skjut om ni vill, jag gör det ändå inte”, sade han. De lät honom gå. Tillverkas sådana människor fortfarande?

Det är utmärkt att besökarna får tillfälle att jämföra Ruka och Corbijn. Att gå från henne till honom och tillbaka igen, att undersöka hur de liknar och skiljer sig från varandra är en masterclass i fotografi. En sak har de gemensam. Hos dem båda finns en omedelbar, mänsklig kontakt mellan fotografen och de avbildade personerna – en kontakt av ett slag som alla kan känna igen från sina egna liv, men som bara uppstår i sällsynta ögonblick. I bild efter bild lyckas de förmedla denna kontakt till åskådaren. Att gå genom en utställning där en mängd sådana ögonblick har samlats till en koncentrerad förhöjning av tillvaron – det ger en mild och oemotståndlig endorfinkick.

I en tid som är så full av människoförakt i underhållning, arbete och politik – och inte minst i form av alla outtalade men blixtsnabbt förstådda och överförda fördomar – där förvandlas Inta Rukas foton från en serie porträtt till ett lugnt och övertygande försvar för det mänskliga. Om samtiden gör dig desperat eller bara uttråkad behöver du se hennes bilder. Utställningen kommer inte till Sverige och därför är den värd en resa.

• Utställningen Places called home visas på Fotografiska i Tallinn 14 mars – 4 oktober 2026.
• Klicka här för att på Inta Rukas hemsida se ytterligare ett urval av hennes porträtt
• Klicka här för att läsa om fotografen Xenia Nikolskaya
• Se en intervju med Inta Ruka (textad på engelska)