På Dixikon har man tidigare kunnat läsa om nutida samisk och annan antikolonial urfolkskultur. Flera urfolksförfattare har på senare tid givits ut på svenska och norska Planterhaug – om att bevara eller avstå från samisk familjebakgrund – är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Anna Remmets presenterar här en inte översatt kanadensisk urfolkspoet, som en gång hörde till de riktigt stora och som på flera sätt tvingades förhålla sig till frågor om identitet och tillhörighet.
När den kanadensiska poeten och scenkonstnären Pauline Johnson begravdes efter att ha dött i bröstcancer vid 52 års ålder 1913, löd rubriken på Vancouver Province ”Canada’s poetess is laid to rest”.
Men det skulle inte dröja länge innan Johnsons litterära gärning nedvärderades och avfärdades som sentimentalt dravel. Här i Sverige har hon förblivit tämligen okänd och oöversatt. När vi tänker på kanadensiska författare tänker vi på nobelpristagaren Alice Munro, på Margaret Atwood och kanske Anne på Grönkullas skapare L.M. Montgomery, som var nästan samtida med Johnson.
De senaste åren har det dock börjat komma en del översättningar av författare, som likt Pauline Johnson tillhör Kanadas ursprungsbefolkningar, som Spricktand av Tanya Tagaq, Sameproblemet av Kathrine Nedrejord, Assimanifestet av Natasha Kanapé Fontaine och Akuteu av Soleil Launière. Kanske kan detta intresse bidra till att också Johnson blir översatt till svenska. Hon räknades åtminstone en tid till den kanadensiska kanon och har numera börjat omvärderas och studeras mer i en nordamerikansk kontext. 2014 kom till och med en opera, Pauline av Tobin Stokes – med libretto av Atwood – som utspelar sig under Johnsons sista dagar i livet.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Pauline Johnson föddes 1861 i Six Nations-reservatet nära Brantford, Ontario, som det fjärde barnet till klanhövdingen George Henry Martin Johnson och Emily Susanna Howells som invandrat från England. Hennes novell My Mother, som hon själv kallar en sann historia, skildrar en himlastormande romans med förhinder. Både moderns och faderns familjer var till en början emot förbindelsen, men om man ska ta novellen för sanning blev äktenskapet mycket lyckligt.
Kärleksrelationer mellan ursprungsbefolkningen och vita kanadensare var inget nytt och många kanadensare var de facto av blandad härkomst. Därmed inte sagt att det var okontroversiellt eller att Kanada inte var rasistiskt. Det mest ökända exemplet på hur ursprungsbefolkningen behandlades är de internatskolor dit barn från ursprungsbefolkningen skickades för att ”assimileras” och bli kristna, men där de i många fall utsattes för fysisk och psykisk misshandel. Dessa skolor, som hade sina motsvarigheter i de svenska nomadskolorna för samiska barn, är närvarande hos både Pauline Johnson och hennes yngre kanadensiska kollegor Tagaq, Kanapé Fontaine och Launière också då de inte är huvudtema, som i Akuteu av Lunière:
Jag hör internatskolorna eka
En inte så avlägsen historia
Galen av ursinne.
Pauline Johnson slapp för sin del undan residensskolan och fick till största delen sin utbildning i hemmet av modern och olika guvernanter. Familjen var relativt välbeställd och väl ansedd. Statusen kunde dock i slutändan inte skydda fadern som upprepade gånger blev svårt misshandlad på grund av sitt ihärdiga arbete mot smugglingen av sprit till reservaten. Han drogs med sviterna av skadorna i hela sitt återstående liv, och efter hans död blev den ekonomiska situationen bistrare för änkan och den ogifta dottern Pauline, något som blev en bidragande orsak till att Johnson började försöka försörja sig på att skriva och uppträda med sina dikter.
Hon publicerade poesi och prosa i olika tidskrifter och läste upp sina texter för publik. Det var dramatiserade uppläsningar med teatrala gester som den i huvudsak vita publiken fascinerades storligen av. Inte minst blev Pauline Johnson känd för att under ena halvan av föreställningen uppträda i en generisk ”urfolksdräkt” och under andra som en ”fin”, borgerlig dam i konventionella kläder. Publiken imponerades av att en ”vilde” kunde föra sig så elegant och världsvant. En modern åskådare skulle kanske snarare säga att Johnson med sina två scenpersonor visade hur de båda stereotyperna inte var något annat än sociala konstruktioner.
Enligt Veronica Strong-Boags och Carole Gersons Paddling her own canoe. The Times and Texts of E. Pauline Johnson (Tekahionwake) verkar dock de ekonomiska problemen ha följt Pauline Johnson genom livet. Försörjningen blev inte lättare när hon blev sjuk i den cancer som skulle komma att ta hennes liv. Kanske avtog också attraktionen hos den ”urfolksprinsessa”, som den vita publiken eftertraktat, när hon blev äldre. Men när hon avled 1913, endast strax över femtio år gammal, förärades hon alltså ändå epitetet ”Kanadas diktarinna”.
*
Och visst bidrog hon till att förhärliga den relativt unga nationen med sina romantiska och storslagna naturdikter och poetiska hyllningar av hjältemodiga kanadensare. Med tanke på hur ursprungsbefolkningen i Kanada behandlats är det idag ändå svårt att inte se en viss förnedring i den tvivelaktiga äran att bli omfamnad av majoritetssamhället på det vis som Johnson blev. Hon är också på många sätt en obekväm figur både i sin egen tid och vår.
Den som väntar sig att finna en postkolonial författare i modern bemärkelse blir snabbt besviken. Faktum är att Pauline Johnson på vissa sätt snarare är kolonial än postkolonial. Även om hon i många av sina dikter och noveller visserligen lyfter fram de orättvisor som ursprungsbefolkningen utsatts för, är den vision som målas upp inte något störtande av imperiet utan en fredlig samexistens under den vördnadsvärda brittiska kronan och den kanadensiska flaggan.
Hur mycket av detta som är genuint eller en följd av självcensur spelar kanske ingen roll om det är det är det litterära resultatet vi är intresserade av. Å andra sidan är frågan om identitet något varken kvinnliga eller icke-vita författare slipper undan, lika lite under Pauline Johnsons livstid som idag. Frågan om identitet aktualiserar också frågan om ”äkthet”, något som varit särskilt sårigt för ursprungsbefolkningar. Deras medlemmar har historiskt ofta tvångsassimilerats, och när dessa sedan har talat om eller gjort konst av sina erfarenheter har de ibland anklagats för att vara ”för vita” såväl kulturellt som etniskt för att kunna tala från en urfolksposition. Enligt ett citat hämtat från Paddling her own canoe var också Pauline Johnson medveten om saken:
Låt aldrig någon kalla mig en vit kvinna. Somliga tror att de ger mig en komplimang när de säger att jag är precis som en vit kvinna. Min strävan, min glädje, min stolthet är att sjunga mitt eget folks lov.
(Min övers).
Att hon till sitt offentliga namn lade sin farfars fars namn Tekahionwake understryker den betydelse hon tillmätte sitt ursprung. Trots det har Johnson betraktats med misstänksamhet, inte bara för att ha ansetts vara mer av vit än av urfolkshärkomst då också hennes far hade mixat ursprung, och för att hon både professionellt och privat mestadels rörde sig i vita sammanhang. Dessutom hyllade hon som sagt upprepade gånger Kanada och det brittiska imperiet i sin poesi. Många av Johnsons dikter, inte minst den berömda The Song My Paddle Sings, har ett naturlyriskt anslag, men inte alls den ekokritiska blick som många nutida urfolksförfattare har.
Så skrev Johnson också i en romantisk tradition, och besjöng en storslagen kanadensisk natur och ett naturälskande folk bestående av både vita och bruna förenade i kärleken till landet. Men inte långt efter hennes död nådde modernismens segertåg Kanada. De romantiska troperna fick snabbt ett löjets skimmer över sig. Om också en av modernismens portalgestalter heter Virginia Woolf har det påpekats att modernismen till stor del var en mansdominerad rörelse, som svepte bort många tidigare uppskattade kvinnliga författare, som nu betraktades som massproducenter av melodramatisk skräpkultur.
*
Senare tiders feministiska litteraturforskning har försökt lyfta fram sådana författare ur glömskan. Men med det följer en risk att viljan att rehabilitera resulterar i att reservationslöst hylla, istället för att kontextualisera och läsa litteraturen på dess egna premisser. För alla som verkade i den romantiska traditionen var när allt kommer omkring inga Brontës eller Mary Shelleys. När man läser Pauline Johnsons texter idag går det inte att blunda för att de på vissa sätt känns daterade med sitt svulstiga, romantiska språk.
Den bästa feministiska forskningen är istället den som både omvärderar (eftersom vår förståelse av vad som är ”bra” litteratur trots allt formas av rådande estetiska ideal) och kontextualiserar. En viktig sådan kontext är de kvinnliga författarnas ekonomiska förutsättningar. Woolf, en av de modernistiska författare som ofta får fungera som litterär måttstock, skrev ju som bekant att en kvinna som vill skapa konst behöver ett eget rum, men också ett eget kapital. Pauline Johnson och många av hennes samtida kvinnliga kollegor skrev åtminstone delvis av ekonomisk nödvändighet, vilket inte uteslöt att de också hade konstnärliga ambitioner och kärlek till litteraturen. Johnson ansåg själv, liksom sin mer berömda landsmaninna L.M. Montgomery, att hon ”brödskrev”.
I vissa försök till äreräddning finns en tendens att romantisera dessa författares konstnärskap och tillskriva dem moderna feministiska och postkoloniala agendor som de inte nödvändigtvis hade. I den kanadensiska författaren Joan Crates diktbok om Johnsons liv, Pale as Real Ladies. Poems for Pauline Johnson, låter hon Johnsons och en modern poets röst överlappa varandra, och snuddar vid det etiska och estetiska spänningsfält som uppstår när en modern författare antar en sedan länge död ditos röst och talar i hennes namn:
Someone writes poems about me.
/…/
She reels me into the late twentieth
century
*
Men det vara inte bara vad som var kommersiellt gångbart utan också vad som ansågs respektabelt för en ”anständig” kvinna att skriva om, som satte gränser kring författarskap som Johnsons. Nutida postkoloniala och feministiska läsningar har kunnat visat hur radikala tankar ibland ändå ”smugglats in” i tillsynes ganska konventionella författarskap, eller finns i texten oberoende av författarens intention.
Pauline Johnson må i flera av sina dikter och noveller hylla patriotiska kanadensare och goda och självuppoffrande mödrar, men skrev också berättelser som A Red Girl’s Reasoning och As It Was In The Beginning. I den förra gifter sig en ung kvinna med urfolksbakgrund med en vit man. Till en början är de lyckliga, men när hon berättar att hennes föräldrar är gifta enligt ursprungsbefolkningens ritualer och inte enligt den kristna kyrkans, blir han bestört och antyder att hans nya hustru är född utanför äktenskapet. Detta gör henne så rasande att hon lämnar honom efter att ha hållit ett passionerat tal om att man lika gärna skulle kunna se deras eget, kristna bröllop som ”oäkta”. Kontrasten är stor mot tomtebolyckan i novellen om Johnsons egna föräldrars äktenskap. Men så ansåg hon också att ursprungsbefolkningen värdesatte kvinnor högre än vad de vita kristna gjorde.
I As It Was In The Beginning går hjältinnan ännu längre och mördar sin vita fästman efter att ha hört honom säga förnedrande saker om henne och hennes folk. Pauline Johnson gör det tydligt att detta klimax har föregåtts av en lång process där huvudpersonen först skilts från sin familj och skickats iväg till de vitas skola för att där lära sig älska de vitas kultur, religion och till sist alltså även en vit man. När det vita samhället så ändå spottar henne i ansiktet har hon inte kvar någonting och inget att förlora. Hennes egna ord om dådet, ”De förklarar det med det faktum att jag är ett Rödskinn, men jag är något annat, också – jag är en kvinna.” (min övers.), är en kraftfull illustration av hur olika förtryck samverkar långt innan någon hört talas om intersektionalitet.
Johnson tänjde också på gränserna för vad som ansågs acceptabelt för en kvinna att skriva om erotik. I vissa av hennes på ytan idylliska naturdikter finns överraskande sensuella beskrivningar, som den av en vilande man vars blottade och solbrända hud diktjaget beundrar. Dikten Wave-Won inleds med orden
To-night I hunger so,
Beloved one
/…/
Your splendid eyes aflame
Put heaven’s stars to shame,
Your god-like head so near my
lap was laid—
/…/
Pauline Johnson använde även kanotpaddling som sexuell metafor, något hon inte var ensam om. I dikten Re-Voyage skriver hon till exempel ”To watch my paddle blade all wet and gleaming”. I ovannämnda Paddling her own canoe påpekas att det i Johnsons texter finns det som litteraturhistorikern Mikhail Bakhtin kallade för dialogisk eller dubbelröstdiskurs, något som erbjuder en möjlighet att omforma ”konventionen genom att införliva en annans röst i den”. (Min översättning.)
En av hennes mest välkända dikter är A Cry from an Indian Wife, där titelns hustru ömsom uppmuntrar, ömsom försöker förhindra sin make att beväpna sig mot de vita. Hon förbannar det öde som förde de vita till Nordamerika:
”Curse to the fate that brought them from the
East
To be our chiefs—to make our nation least”
Men i nästa andetag säger hon att ”their new rule and council is well meant” och sänder en tanke till de vita kvinnor som ber till Gud på knä för sina män som ska gå ut för att släcka ursprungsbefolkningens uppror, för att sedan återigen uppmana sin make att gå ut i striden: ”Go forth, nor bend to greed of white men’s hands”
Man kan se dikten som ytterligare ett exempel på hur Pauline Johnson delvis mildrar sitt budskap för att inte väcka för mycket anstöt hos den vita publiken. Men A Cry from an Indian Wife är också ett lysande exempel på den dubbelröst Bakhtin beskrev. Genom att linda in det i tal om ”välment styre” kunde Johnson också säga till sin vita publik att de vita stulit ursprungsbefolkningens land och förtryckte dem. Framförallt är den ambivalens som uttrycks intressant i sig. Den gestaltar det mellanförskap som författaren säkerligen själv upplevde och konflikterna inom en och samma person mellan konkurrerande världsåskådningar. Världsåskådningar som både diktjaget och Pauline Johnson hade fått lära sig i egenskap av urfolk, kvinnor och kanadensiska undersåtar.
*
Den största förtjänsten i Pauline Johnsons texter återfinns i sprickorna, i mellanrummen. Att leta efter något ”autentiskt” och entydigt är en återvändsgränd. Hennes konstnärskap var så fullt av förhandlingar: med pressen på att kunna försörja sig och med nödvändigheten att på en gång framstå som en ”anständig” kvinna och spela på den vita publikens erotiserade förväntningar på en ”krigarprinsessa”.
- Klicka här för att läsa om L.M. Montgomerys gotiska konstnärsromaner
- Klicka här för att läsa om Sigbjörn Skådens roman Planterhaug – om samisk identitet och tillhörighet, om bevarande av eller avståndstagande från samisk familjebakgrund
- Klicka här för att läsa om Röster från samisk och annan nutida antikolonial urfolkskultur