Rakel Graffman presenterar här Pirkko Saisio, en av Finlands mest uppburna författare, vars produktion är omfattande och omspänner allt från romaner till pjäser och filmmanus. Hon har gett ut böcker under pseudonym och arbetat som skådespelare. Hennes Helsingforstrilogi – vars tredje del korats till 2000-talets bästa finska bok – gavs häromåret ut på engelska i serien Penguin Classics.
Pirkko Saisios Helsingforstrilogi inleds med en epifani. Barnet är åtta år gammalt. Hon skymtar sin reflektion i ett fönsterglas: en tjock och tjurig varelse.
Och så händer det för första gången.
I sitt huvud skriver hon en mening. ”Hän ei halunnut herätä” – Hon ville inte vakna. Barnet skriver om meningen, redigerar. Sedan fortsätter hon med ytterligare en. Under tiden läser fadern tidningen och modern nynnar på en visa. För dem är det en vanlig morgon, de förstår inte vad som hänt. Men flickan har genomgått en förvandling: hon är nu en hon, under ständig uppsikt. Jaget har blivit en annan.
De tre böckerna, Pienin yhteinen jaettava (Det minsta gemensamma, 1998), Vastavalo (Motljus, 2000) och Punainen erokirja (Den röda separationsboken, 2003), genomsyras av denna insikt. Storheten, friheten och främlingskapet som skillnaden bär med sig.
I texterna växlas “jag” och “hon” om vartannat, ofta på samma sida, stundvis i samma mening. Särskilt i känslomättade stunder skiftar prosan till en utanpå-blick, som att det skildrade överskrider jagets vetande, inte går att omfatta.
Egentligen är det inte “hon”, det är ”hän”. Finskan har bara ett pronomen i tredje person, och det skiljer inte mellan maskulint och feminint. För Saisios del är det betydelsefullt. I barndomen drömmer barnet om att bli pappa. Och Jesus är intressant: han är varken man eller kvinna.
Pirkko Saisio är en av Finlands genom tiderna mest uppburna författare. Produktionen är omfattande, och omspänner allt från romaner till pjäser och filmmanus. Hon har även gett ut böcker under två pseudonymer, Eva Wein och Jukka Larsson. Därutöver har hon arbetat som skådespelare, främst i den långvariga partnerns Pirjo Honkasalos filmer. Helsingforstrilogin gavs år 2025 ut i serien Penguin Classics. Punainen erokirja har korats till 2000-talets bästa finska bok.
Men vad betyder nu denna cv-stolpiga information? Det underbara är ju böckerna.
*
Helsingforstrilogin tecknar fram en slags ankomst: inte till människan Pirkko Saisio, utan till författaren med samma namn.
I bok nummer ett och tre är författaren inskriven. En dotter i medelåldern bevittnar sin fars död, en kvinna färdas med sin partner. Texten tycks utlösas av dessa berättare, den får ett varför och ett sedan.
Den andra delen, Vastavalo, saknar den vuxna. Då är Pirkko tonårig. Ett tillstånd liksom inspärrat i sig själv; det som varit suddas brutalt ut, det kommande är ännu oskrivet, ombytligt, en dagdröm.
Vastavalo inleds och avslutas med en likadan scen. En flicka kommer gående mot en kvinna i gryningen. Den unga har ett par festskor i handen, ljuset är överväldigande, bländande. Endast den ena ser den andra. Längs med texten har ändå ett skifte skett. Ett seende är aktiverat: i början var det den äldre som uppfattade den yngre, mot slutet äger det omvända rum.
Böckerna har drag av både utvecklingsroman och frälsningsberättelse, om än i dissonans. Förutom den punktvisa insynen i det skrivande nuet, löper tiden som skildras från barndom till studieår.
Vägen till författarskapet kantas av uppbrott. I den inledande romanen tar Pirkko avsked av föräldrarna, i tonåren av fadersgestalterna. Precis som titeln utlovar präglas Punainen erokirja av separationer: till flickvänner, till modern, till släkten, till dottern som flyttar ut.
Efter studentfesten och gryningsljuset i Vastavalo åker jaget till ett barnhem i Schweiz. I spåren av Sound of Music har hon bestämt sig för att bli en ledargestalt för de ensamma och behövande. Fjällmiljön är ljummet hallucinatorisk i sin isolering och sina nya regler, befryndad med Thomas Manns Bergtagen.
Barnhemsvistelsen är både en kulmination av och ett brott med ett kristet sökande. Överlåtelsen börjar ändra riktning. Året är 1968. Inför hemkomsten på slutet ramlar revolutionen in som våldsamma, gäckande bilder, varslande om den avslutande delens samhälleliga tillvändhet.
Hos Saisio bemöts uppbrotten, de avvärjda tankarna och liven, aldrig med ett tomrum. I stället flimrar det av uppenbarelser. Små, stora, falska, genomgripande. Av vännen Maria får hon Bertolt Brecht. Älskaren med clownögonen introducerar henne för källarlokaler, där män kysser män och kvinnor kysser kvinnor. Mötet med Gud är en besvikelse och bönerna intas av krampaktiga svordomar. Den avgudade modersmålsläraren hävdar att Pirkko är författare.
Den stora lyckan äger rum vid dörren till skolan. Det är stunden när hon, som den första i sin familj, blir antagen till folkskolan. Och så senare, när hon kommer in på teaterhögskolan. Att bli insläppt karaktäriseras närmast som en religiös utvaldhet. Den nya miljön öppnar för ny kunskap, på samma sätt som det inre berättandet gör det genom att kasta sitt förunderliga ljus över barndomen.
Hemmavid tampas Pirkko med faderns marxism, det ogenomtänkta och givna i den, liksom i tillvaron för övrigt. Då fadern hävdar att Gud är en omöjlighet för att det som inte kan ses inte heller existerar, svarar tonåringen: Men vad är då elektricitet?
*
Bland det mest förtjusande med Saisio är just förmågan att ladda tillvaron med hänförelse och tyngd.
Kanske kan seendet kallas religiöst. Det andliga anslaget i författarskapet är också svårt att gå miste om. Skeenden avkodas som tecken, betydelserna spricker ständigt upp i det transcendenta, vid randen av denna värld bultar den egentliga. Romanen Passio (2021) skildrar ett kloster på 1400-talet och i I Honkasalos filmer har Saisio haft roller som både präst och munk.
Nuet i Saisios prosa är kraftigt. Flämtande och kondenserat, liksom sökande sin form ända in i sista stund. Andetag och mellanrum är betonade. Enstaka rader bryts lyriskt. Den skrivande tycks göra upptäckter i samma takt som den läsande. Man väntar på något abrupt – en vaksamhet som ständigt också belönas.
Att läsa hennes trilogi i år, 2026, är givetvis något annat än det var när den kom ut. På flera sätt förebådade Saisio då ett autofiktivt skrivande, som under årtiondena vuxit sig från nymodighet till övermättnad.
*
Idag är det möjligen istället historieskrivningen som framträder som färsk. Saisio är född år 1949, och trilogin tar slut i mitten av sjuttiotalet. I bakgrunden till jaget skymtas ett Finland. Mitt under det kalla kriget drabbar revolutionära strömningar tag om det krigshärjade landet. Alkoholisterna på gatorna uppfattas per automatik som krigsveteraner.
Uppväxten, som främst skildras i Pienin yhteinen jaettava, är kommunistisk. Fadern är medlem i Samfundet Finland-Sovjetunionen och modern driver en liten handelsbutik. Den politiska identiteten tycks ändå vara mera tidsanda än passion: fadern vill gärna bli rik och annekterar ordet mervärde för egna ändamål.
Lenins och Stalins samlade verk utgör huvudinnehållet i familjens knappa bokhylla. De läses inte. I samband med en flytt slängs verken i soporna och Pirkko hjälper sin mor att täcka över titlarna med bråte. Det är ändå sovjetiska skådespelare och inte Audrey Hepburn jaget lever sig in i, och både Leo Tolstojs och Maxim Gorkijs självbiografiska trilogier kan ses som Saisios litterära förebilder.
År 2023 ger Saisio ut boken Suliko, som skildrar en döende Stalin.
*
När homosexualitet år 1971 slutar vara ett brott i Finland sörjer Helsingforstrilogins Pirkko förlusten. Hennes hemliga värld existerar inte längre. Ingen mer gyllene ring på lillfingret, inget tal om nyckelpigor, inga kodord, ingen spanare som visslade fram vägen till källarlokalen. Modern förbjuder sin dotter att tala om sitt kärleksliv. De kvinnliga “vännerna” får ändå gärna komma på kaffe.
Pirkko är familjens enda barn. Hon är efterlängtad: av föräldrarna, av de barnlösa släktingarna. Flickan är som i boktiteln de vuxnas minsta gemensamma, pienin yhteinen jaettava. I tillvaron tycks hon ändå ensam – ensam och fri. I en scen sitter det lilla barnet med en keps inomhus och tittar på en cirkusföreställning. Modern anmärker på huvudbonaden och kallar den för olämplig. Flickan ser rakt fram och svarar: “Yks tekee vaan” – En gör det bara.
Mammans benämning går igen i titeln på den biografi om författaren som utkom år 2023: Pirkko Saisio – Sopimaton (Pirkko Saisio – Den olämplige). Boken, på knappa 1000 sidor, är skriven av Saisios tidigare elev och sedermera vän och kollega Heini Junkkaala.
På ett fascinerande vis är den berättad ur ett du-perspektiv. Junkkaala menar att tilltalet, trots en risk för sentimentalitet, tedde sig som det enda ärliga efter deras hundratals timmar av samtal.
Återkommande är skildringen av Saisio som en karismatisk, förledande berättare. Stundtals även lögnare. En del av biografins spänning utgörs också av Junkkaalas brottning med de makalösa anekdoterna. Ett massevenemang med truppgymnaster skildras som ett avgörande minne, ända tills levnadstecknaren upptäcker att Saisio inte ens kunde ha deltagit. Att älskaren lämnade Saisio då hon låg på sjukhus verkar inte heller kunna ha hänt.
Junkkaala är försiktig och varm, inte en jurist, utan en människa som försöker begripa sig på vilka narrativ författaren väljer och varför. När är en bild lämplig och därför överspelad?
Likväl övertar Saisios igenkännliga röst boken, och också Junkkaala låter sig förföras. Saisios tolkningar av sitt eget liv är mer fascinerande än pedanteriet om verkligheten. Vid ett fåtal tillfällen bryter ändå Junkkaala ihop. Vad ska jag tro? Ljuger hon? Är det viktigt?
*
Punainen erokirja (Den röda separationsboken), den sista delen i Saisios trilogi, inleds på en ö. Bilderna är mättade och illavarslande. Luften är kvalmig och det slingrar ormar överallt på stranden, vilka bokens två kvinnor försöker väja för. Så hittar de en död säl på stenhällen. Djurliket luktar. Det kommer att räcka länge innan solen fräter sönder kroppen och låter skelettet framträda.
I samma stund ringer jagets förläggare. Han ställer sig undrande till det meddelande författaren lämnat honom, där hon säger sig ha raderat hela den färdiga boken av misstag. Först blev dokumentet helt svart och sedan, för att få bort svärtan, tryckte hon bort det. Texten försvann.
Författaren ser på den döda sälen medan hon talar: “Det är absurt att tala härifrån. Här pågår liksom världens födelse”. Aha, svarar förläggaren.
Efter samtalet tycks öns bildvärld tämjas. Landskapet återfår sina vardagliga proportioner: det är bara sommar i skärgården. Den mytiska känslan av fara har runnit ut. Skräcken, skräcken över det som skrivits, är borta.
Jaget bestämmer sig för att skriva en ny bok. Det är också den vi läser. Manuset till den första , en gång färdiga ?(så syftningen blir tydligare?) romanen har aldrig kunnat återfinnas.
Den verkliga texten, det verkliga jaget, har endast lämnats kvar åt oss som fantombilder.
- Klicka här för att läsa Rakel Graffman om en finländsk James Joyce