Det babyloniska riket kom att i olika skepnader bestå från ca 2000 f.Kr. till 539 f.Kr. Kaldéen Nebukadnessar II (604-562 f.Kr.) gjorde vad som numera kallas det nybabyloniska eller Kaldeiska riket till Främre Asiens politiska centrum, innan det år 539 f.Kr. invaderades av perserna under Kyros II. Om rikets siste kung, Nabonidus, berättar här Kamilla Skarström Hinojosa.
Det nybabyloniska rikets siste kung Nabonidus var länge en skugga i historieskrivningen. I Gamla testamentet, som fram till 1800-talet var en viktig källa (och ibland den enda) till kunskapen om de assyriska och babyloniska rikena, nämns han inte alls. I Danielsboken, som bland annat utspelar sig under det nybabyloniska och persiska rikets tid, är det i stället hans son Belshassar som uppträder vid Babylons fall och sätts i ett far–son-förhållande till Nebukadnessar.
Inte heller de grekiska författarna ger någon tydlig bild. Herodotos nämner en Labynetos, vanligen identifierad med Nabonidus, medan Xenofon låter Babylons siste kung förbli namnlös och gör honom till en tyrannisk motbild till den idealiserade Kyros. Först hos den babyloniske prästen Berossos, verksam i början av 200-talet f.Kr., framträder Nabonidus på ett sätt som bättre stämmer med de babyloniska källorna. Här beskrivs han som rikets siste kung, besegrad av Kyros som enligt Berossos skonade honom och förde honom till Karmanien i sydöstra Persien.
Men Nabonidus verkliga återkomst kom först på 1800-talet, när kilskriften dechiffrerades och Mesopotamiens ruinstäder och sjunkna palats började grävas ut med början i Khorsabad, Nimrud och Nineve. År 1881 inledde Hormuzd Rassam utgrävningar vid Tell Abu Habbah, omkring tre mil sydväst om dagens Bagdad. Platsen identifierades som det forntida Sippar, ett viktigt religiöst och ekonomiskt centrum där solguden Šamaš dyrkades i templet Ebabbar.
Bland ruinerna fanns tusentals lertavlor med avtal, räkenskaper, brev och religiösa texter. De visar templet som en stor ekonomisk och administrativ institution och för oss nära stadens skrivare, präster, köpmän och arbetare. Sippar blev en av de platser där den nästan bortglömde Nabonidus åter trädde fram som historisk person.
*
Nabonidus egen livshistoria får rekonstrueras med hjälp av hans egna, hans mors och hans motståndares efterlämnade beskrivningar av honom, framför allt Versberättelsen, Naboniduskrönikan och Kyroscylindern. Till detta kommer mer tillfälliga spår, som graffiti från Temaområdet där Nabonidus nämns vid namn av personer som tycks ha hört till hans följe.
I en av sina inskriptioner hävdar Nabonidus att ”i mitt sinne inte fanns någon tanke på kungadömet”. Det kan förstås vara propaganda: just den som inte söker makten kan framställas som den mest värdige att få den. Men den passar också den ovanliga väg som tycks ha fört honom till tronen. Nabonidus var inte son till någon babylonisk kung. Hans far anges i inskriptionerna som Nabû-balāssu-iqbi, en ”vis furste”, men han är svår att identifiera säkert i samtida nybabyloniska källor.
Hans mor Adad-guppi är däremot en ovanligt tydlig gestalt. Hon var en hängiven dyrkare av Sîn, Ningal, Nusku och Sadarnunna och knöt familjens religiösa identitet till Harran, det stora nordmesopotamiska centrumet för mångudens kult. Äldre forskning har velat se henne som översteprästinna. Oavsett hur det är med den saken så är det klarlagt att hon var religiöst engagerad, inflytelserik och väl förtrogen med livet kring hovet. Hennes egen inskrift betonar att hon rörde sig i kretsarna kring kungarna Nabopolassar, Nebukadnessar II och Neriglissar och hon hävdar själv att hon möjliggjorde Nabonidus väg till kungamakten.
De första regeringsåren tillbringade Nabonidus i Babylonien. Därefter vistades han omkring ett årtionde i Tema i nordvästra Arabien, medan sonen Belshassar fick ett stort ansvar för rikets förvaltning. Varför han blev kvar i Tema i närmare ett årtionde vet vi fortfarande inte. Forskare har föreslagit att det kan ha handlat om kontroll över handelsvägar och västliga områden, religiösa motiv och/eller sjukdom. I vissa (kritiska) källor förklaras vistelsen som ett tecken på att han blivit vansinnig eller religiöst förvillad.
När Nabonidus återvände hade det politiska landskapet förändrats. Under Kyros hade Perserriket vuxit snabbt och blivit den dominerande makten öster om Babylonien. År 539 f.Kr. föll Sippar utan strid för Kyros armé och Babylon intogs kort därefter. Nabonidus tillfångatogs, men hans senare öde är osäkert.
*
Att Nabonidus under så lång tid var frånvarande från det rike han var satt att regera, var inte bara politiskt ovanligt utan fick också religiösa konsekvenser. Kungen hade en central roll i den babyloniska nyårsfesten, Akitu, och under flera av Nabonidus år i Tema kunde festen inte firas på vanligt sätt. I de fientliga källorna blir frånvaron nästan en anklagelseakt: Nabonidus hade lämnat Babylon, stört den religiösa ordningen och därmed, antyds det, bäddat för rikets fall.
I linje med detta berättar Naboniduskrönikan bland annat om vistelsen i Tema, de uteblivna nyårsfesterna i Babylon och den persiska erövringen. Versberättelsen framställer honom som okunnig och religiöst vilseledd. Enligt Kyroscylindern får Nabonidus rollen som den som stört gudarnas ordning, medan Kyros träder fram som dess återställare. Maktskiftet år 539 f.Kr. handlade därför inte bara om vem som styrde Babylonien, utan också om vem som fick formulera berättelsen om varför Nabonidus hade fallit och Kyros segrat.
Bland Rassams fynd fanns kungliga inskrifter från Nabonidus regering. Byggnadsinskrifterna är en av våra viktigaste vägar till kunskap om de nybabyloniska kungarna och deras samtid. De handlar om tempel och byggnadsarbeten, men lika mycket om hur kungarna själva ville bli sedda och hur de placerade sig i förhållande till äldre härskare. Från dessa vet vi att Nabonidus var en mycket aktiv byggherre. Inskrifter från hans regering har påträffats på ett stort antal platser och på bland annat cylindrar, stelar och tegel.
*
I en av cylindrarna från Sippar berättar Nabonidus om restaureringen av Šamaš tempel, Ebabbar, och sökandet efter dess äldre grund. Att med egna ögon se det förfallna templet väcker en stark oro i honom. Han vet att restaureringen är beroende av att den rätta grunden kan återfinnas och handlar därefter:
”Jag tog Šamaš, min herres, hand. Jag grävde grundgropen och sammankallade stadens äldste, Babylons invånare och de lärda skrivare som var kunniga i mått och beräkningar, tillsammans med de visa som var knutna till bīt mummu och bevarade de stora gudarnas hemligheter. Jag sände efter dem för rådslag och sade: ’Sök det gamla fundamentet! Undersök Šamaš domares helgedomskammare, så att jag må bygga ett evigt tempel åt Šamaš och Aya, mina herrar.’ Under böner till Šamaš, min herre, och de stora gudarna undersökte de lärdas församling det gamla fundamentet. De undersökte helgedomskamrarna och murarna, genomsökte dem noggrant och återvände till mig.”
Nabonidus 24, i Frauke Weiershäuser och Jamie Novotny, The Royal Inscriptions of Amēl-Marduk (561–560 BC), Neriglissar (559–556 BC), and Nabonidus (555–539 BC), Kings of Babylon, RINBE 2 (University Park, PA, 2020). Översättning från akkadiskan av författaren.
Bland dem som kallades in fanns lärda knutna till bīt mummu, en slags tempelakademi där textkunskap, ritual och byggnadsteknisk expertis möttes. Här möttes alltså textlärdom, ritual och praktiskt grävande i ett och samma projekt.
Enligt hans egen redogörelse fann arbetarna spår efter tidigare härskare, däribland Naram-Sîns gamla grunddeposition. Nabonidus sökte efter templets gamla temennu, dess fundament eller äldre grundläggning. Det var inte bara byggnadens läge som skulle återfinnas; också dess rätta plan och dimensioner måste fastställas.
Att hitta den äldre grunden och templets ursprungliga plan var avgörande för att restaureringen skulle lyckas och guden bli tillfredsställd. En missnöjd gud kunde i förlängningen hota hela rikets välgång.
Här binds därför olika tider samman: äldre dokument och fundament vägledde det samtida byggnadsarbetet, som i sin tur skulle säkra framtida stabilitet. När Nabonidus byggde vidare på samma grund kunde han dessutom göra anspråk på kontinuitet. Han uppförde inte ett nytt tempel, utan framställde sitt arbete som en fortsättning på det som äldre kungar hade påbörjat.
Att — som flera har gjort — kalla honom världens förste arkeolog är frestande, men det säger mer om vår blick än om hans egen. Mesopotamiska kungar hade långt före honom sökt efter gamla grundläggningsinskrifter. Han grävde inte heller för att studera historisk förändring i modern mening. Syftet var i första hand religiöst och ideologiskt i det att templet skulle återställas på den grund som tidigare kungar och gudar hade helgat. Samtidigt lade Nabonidus ned sina egna cylindrar i de nya grunderna. De var avsedda för framtida härskare som en dag skulle finna dem, läsa hans namn och återställa templet på nytt. På så sätt såg Nabonidus till att själv bli en del av den tradition han hade sökt efter. I dag finns några av dessa cylindrar bevarade på museer, bland annat British Museum.
*
Tillbaka till där vi började, nämligen hur Nabonidus nästan försvann ur den bibliska traditionen. Ett litet fragment bland Dödahavsrullarna väckte därför stor uppmärksamhet när det återfanns i grotta 4. I den arameiska text som har fått namnet Nabonidus bön (4Q242) återkommer Nabonidus själv.
Den bevarade handskriften är från hasmoneisk tid, troligen 100-talet f.Kr., men berättelsen den återger kan vara äldre. Där berättas hur Nabonidus drabbas av sjukdom under sin vistelse i Tema och efter sju år får hjälp av en judisk exorcist. I fragmentet säger han:
”Jag plågades av ett svårt sår i sju år … och en exorcist förlät mina synder. Han var en jude bland de landsförvisade från Juda och sade: ’Skriv ner detta för att ära och upphöja den högste Gudens namn.’”
(översättning från arameiska av författaren).
Texten är flera hundra år yngre än Nabonidus, men hans märkliga år i Tema hade uppenbarligen inte glömts. Berättelsen har dessutom tydliga beröringspunkter med Daniel 4, där Nebukadnessar drabbas av ett sjuårigt lidande och Daniel förklarar hans tillstånd. Hur de båda traditionerna egentligen hänger samman vet vi däremot inte. Nabonidus bön kan ha bevarat en äldre version av denna tradition, eller varit en av de traditioner som låg bakom berättelsen i Daniel. Det har också föreslagits att texten på något sätt reagerar på eller korrigerar den tradition som möter i Daniel.
Fragmentet visar åtminstone att Nabonidus inte var helt bortglömd. Även om han saknas i Danielsbokens berättelse om Babylons fall levde minnet av honom kvar i en annan judisk-arameisk tradition.
- Klicka här för att läsa om Enheduanna, som levde i staden Ur i Mesopotamien, och som var prinsessa, prästinna och världens första författare som man känner namnet på
- Klicka här för att läsa om en lysande introduktion till Avestaskrifterna, heliga för en av de äldsta kända religionerna, zoroastrismen