Inte bara islam utan nästan alla religioner idag hänvisar till en bok som deras anhängare betraktar som helig. För en av de äldsta kända religionerna, zoroastrismen, är det Avesta. Dess tidigaste delar, som man bedömer tillkom ca 1000 f.Kr., användes i de zoroastriska samhällena i Iran, Indien och i deras diaspora. Carl Erixon skriver här om en lysande fransk introduktion till Avestas bruks- och tillkomsthistoria.
”Det har skrivits” inleder Kellens och Redard sin inledning till Avestaskrifterna ”att zoroastrismen är den minsta av de stora religionerna”. Till antalet anhängare, huvudsakligen bosatta i Iran och Indien, är det förvisso en liten religion, men dess världshistoriska betydelse bör näppeligen underskattas.
Därför är Jean Kellens och Céline Redards (bägge ledande iranska filologer vid Collège de France respektive SOAS) nyligen utkomna introduktion till denna antika textsamling särskilt välkommen, inte minst då en lättfattlig inledning till zoroastrismens skriftliga tradition länge varit en from förhoppning hos såväl jämförande språkforskare som iranska filologer.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Zoroastrismen, eller mazdaismen, är en iransk religion. Enligt den inomreligiösa traditionen grundar den sig på uppenbarelser från Ahura Mazdā, världens skapare, till en profet, en siare vid namn Zarathustra, vilken mången europé känner igen från Nietzsches berömda arbete.
Dess heliga skriftsamling brukar gå under namnet Avesta (med betoning på den andra stavelsen, varför ordet inte skall uttalas som namnet på en mindre svensk stad) och består av en samling texter både på prosa och på vad som förefaller vara vers (tolkningen av den avestiska metriken är komplex).
Avesta är således zoroastriernas heliga skrift, men hur kom den till och under vilka historiska förutsättningar? Hur är texternas historiska bakgrund beskaffad och hur traderades de? Dessa och andra, närbesläktade frågor söker Kellens och Redards besvara i sin bok.
Den europeiska utforskningen av Avestaskrifterna är inte ny, utan tog sin början redan under andra hälften av 1700-talet. Fransmannen Abraham Hyacinthe Anquetil-Duperron, medförde då från Indien ett antal manuskript införskaffade från parserna, som var zoroastrier som hade flyttat till den indiska subkontinentens västkust från Iran. (Historien om denna religiösa minoritets umbäranden under historiens lopp är värt ett eget kapitel.)
Alltsedan dess har västerländska filologer, språk- och religionshistoriker ägnat mycken möda åt manuskriptens uttydning och historia, ett arbete som med outtröttlig iver fortgår än idag.
Texterna är inte bara viktiga för förståelsen av Irans historia – zoroastrismen var möjligen statsreligion redan under det akemenidiska världsriket (ca 556–330 f.Kr.) och definitivt under den sasanidiska dynastin (ca 226–650 e.Kr.) – utan språket de är författade på, avestiskan, är också det till dags dato äldsta iranska språket vetenskapen känner. Dess ålderdomlighet visar sig i synnerhet vid jämförelsen med vedaskrifternas sanskrit. Ja, faktum är att vissa textrader, om blott man tillämpar vissa historiska ljudlagar, kan överföras till felfri vediska. För den jämförande indoeuropeiska språkforskningen är avestiskan således oundgänglig.
Kellens och Redards fokus i arbetet ligger dock inte huvudsakligen på texternas språkliga form, om än den språkhistoriska aspekten är allestädes närvarande, utan på Avestaskrifternas text- och tillkomsthistoria. Efter en grundläggande genomgång av den avestiska filologins utveckling fram till våra dagar följer arbetets huvudsakliga delar, vilka behandlar texternas utveckling från muntlig tradering till sammanställning och tradering.
Det råder alltjämt skilda meningar om texternas ålder – man kan tydligt urskilja åtminstone tre språkliga stadier: äldre, medel- och nyavestiska – men författarna placerar de äldsta avestaskrifterna mellan omkring år 1000 och 850 f.Kr.
Denna historiska kartläggning av skrifternas kompositions- och traderinghistoria har komplicerats av ett antal historiska omständigheter. Å ena sidan uppvisar avestiskan som språk otaliga arkaismer – som tidigare nämnts befinner den sig fonologiskt och morfologiskt mycket nära den vediska sanskriten – medan språkets alfabet uppenbarligen utvecklats ur ett ursprungligen arameiskt skriftsystem.
Tillkomsten av den sammanställning, från vilken de idag kvarvarande manuskripten kan härledas, brukar man därför placera inom tidsramen för den sasanidiska dynastin. Sannolikt traderades texterna, liksom vedaskrifterna i Indien, muntligen under en icke oansenlig tidsrymd.
Arbetet innehåller även omfattande diskussioner av de efterlämnade handskrifternas historia. Till följd av den sasanidiska statens kollaps, det därpå följande religiösa förtrycket och inte minst mongolernas härjningar har få äldre sådana bevarats för eftervärlden: den äldsta (och ett fragment därtill) brukar dateras till 900-talet.
Flera viktiga handskrifter härrör från Indien, varför även den där fortvecklade traderings- och kommentartraditionen måste diskuteras. Parserna i Indien nyttjade nämligen inte bara avestiska och pahlavi (ett medeliranskt språk), utan även sanskrit och gujarati (ett indoariskt språk huvudsakligen talat i den moderna delstaten Gujarat på Indiens västkust).
En av Kellens och Redards viktigaste poänger är betoningen av Avestatexternas användning i zoroastrismens religiösa ritual. En studie av såväl texternas interna samstämmighet som ritualernas textbruk kan ådagalägga inte bara deras inomreligiösa funktion, utan även deras tillkomsthistoria.
Skrifternas rituella bruk här är mycket starkare inom den zoroastriska än inom den judisk-kristna traditionen, vilken vi moderna européer kanske är mer vana vid, och visar tydliga släktskap med textbruket inom t.ex. den vediska religionen. Författarnas tolkning är nydanande och skildringen av de senaste forskningsrönen är oundgänglig för envar intresserad av denna textsamlings historiska bruk.
Faktum är att Avestafilologin länge saknat en modern, lättfattlig och övergripande skildring av disciplinens texthistoriska aspekter, varför arbetet inte minst kommer att kunna tjäna som introduktion i ämnet inte bara för en intresserad allmänhet, utan även i undervisningen. Man kan blott tacka Kellens och Redard för en så lysande prestation.
- Klicka här för att läsa Carl Erixon om eurasiatiska urmyter i Åskgudar och deras söner
- Klicka här för att läsa om hur boken Mythologie et religion des slaves païens söker efter slavernas ursprung och kultur i vad som redan då var en interaktion med ”väst”.
- En snabb genomgång av äldre persisk historia från World History Encyclopedia: